Allt om VM 2026: | Alla grupper | Spelschema | TV-tider | VM-forum |
VM följer ett liknande mönster som sommarmånaderna, kulmen är alltid maj och juni; uppladdningen inför, gruppspelet och det tidiga slutspelet. De sista 1-2 veckorna präglas mer av känslan som en hemmafest där nästan alla har gått hem. Men det är vårt ansvar att inte glömma Kap Verdes eviga dans, colombianernas ekande sång och norrmännen som flög för nära solen.
Vi börjar i änden som kändes som ett hett ämne för en lång tid sedan sen, men enligt mig var 48-lags världsmästerskapet en stor succé, och det var väldigt få blåbärsnationer som drog ned nivån. Istället fick vi en bredare palett och folkfesten uvidgades ännu mer.
Storstjärnorna leverade
Aldrig tidigare har det gjorts lika många mål, 308 mål - med ett snitt på nästan 3 per match - krossar Qatar VM:s rekord på 171 mål. Det är inte så konstigt heller med tanke på att 40 fler matcher spelades, men ett ovanlig högt snitt per match. Vi brukar alltid tala om mästerskapsspelare, spelarna som dyker upp från ingenvart och levererar inför hela världen ögon. Men detta VM var lite annorlunda, klart det dök upp upp spelare som folk hade dålig koll på som Inao Oulai i Elfenbenskusten, Achour och Zico i Egypten, men det som var mest speciellt med denna VM-upplaga var att storspelarna var i sitt bästa slag. Vini i Brasilien, Messi i Argentina Mbappe/Olise i Frankrike, Rodri i Spanien, Kane/Bellingham i England och Haaland i Norge. De spelade med flaggan utanpå tröjan och gjorde sitt allra bästa för att stolt bära sina rötter till internationell framgång. Att Mbappe ännu inte har vunnit en Ballon d’or talar för vilken "luddig" trofé det är, när den nuvarande innehavaren inte ens är Frankrikes tredje eller fjärde bästa spelare. Ballon d'or som individuellt pris kan inte belöna en perfekt kugge i det bästa systemet. Sen bör förstås Mbappes effekt på resten av laget beakats eftersom han med sin stjärnstatus ofta kan bidra till störe disharmoni än harmoni. Vi såg detta med Ronaldo som tyvärr kan ha kopstat Portugals bästa generation någonsin en möjlighet på en stark placering. Men att Messi hade detta i sig, efter 2 år semester i Miami, kunde nog inte ens hans största supportrar ha drömt om.
Egna spaningar
Mästerskapets genombrott är Saibari och Manzambi, som båda gick samma öde till mötes, skador som resulterade en kostsam frånvaro för respektive nation. Bouaddi var också fantastisk för Marocko. Uruguays misslyckande tror jag många anade på förhand. Sveriges mästerskap blev tyvärr lite pyspunka efter den fantastiska natten mot Tunisien. Jag är fortfarande irriterad över att Sverige inte gick för vinsten mot Japan när de gav bort momentumet. Japan visade att Brasilien var mer sårbara än de såg ut på pappret. Tyskland och Nederländernas fiasko var främst tränarmisslyckanden. Men de är inte de enda nationerna som lät tränaren bär hönshuvudet. Aldrig tidigare har så många tränare fått sparken under ett mästerskap, hela 13 stycken!? Tunisien bytte till och med mitt under mästerskapet, utan önskad effekt.
Jag trodde starkt på både USA och Sydkorea och var övertygad om att Oh Hyung-Gyu skulle få ett stort internationellt genombrott. Det såg ut som den perfekta starten när Kang In-Lee dikterade spelet som Odegaard i Norge och Oh avgjorde matchen mot Tjeckien, parallelt som USA körde över ett chanslöst Paraguay, men efter det slog båda lagen av lite på takten. Sydkorea stormade chockartat ut ur mästerskapet och mötte buande fans på flygplatsen efter förluster mot Sydafrika och Mexiko. Iran föll på målsnöret när Algeriet och Österrike ironiskt nog återspelade skammen i Gijon, och majoriteten av alla afrikanska lag dansade vidare ur gruppen. Många spelade en frejdig fotboll som skrämde de största nationerna men de föll allihop återigen på sin största återkommande fiende: sig själv. Elfenbenskusten förtjänade vinsten mot Norge, Kongo borde ett med 2-0 i 60onde minuten mot England och Senegal schabblar bort en så enkel vinst mot ett helt utcheckat och decimerat Belgien. 2050 kommer närmare för var dag och målet att afrikanskt lag ska vinna VM innan dess känns fortfarande som ett önsketänkande snarare än en möjlig realitet. Ett lag som skulle kunna hävda annat var Marocko som välförtjänt kryssade mot Brasilien och slog ut Nederländerna "fair and square". Men utan Saibari och mot ett blodtörstigt Frankrike såg de ut som en vettskrämd liten valp omgiven av alldeles för stora hundar. Sydamerika gav oss och vilja och passion, men bortsett från Colombia och stundtals Brasilien bjöds det inte på mycket finlir. Paraguay slår till med kanske VM:s största skalp mot en svag upplaga av jätten Tyskland. Galarza och hans rövargäng kommer att bli ihågkomna. Några som inte kommer att bli ihågkomna men borde är Turkiets genomusla flopp som åker ut efter bara två matcher. Dömd att förevigt förbli en misslyckad dark horse varje mästerskap.
Mexiko-England tänker jag fortfarande på varje dag, Azteca-arenan stod i lågor. Jag glömmer inte skottarna som drack upp all öl i Boston och sydkoreanerna och mexikanernas nyfunna kärlek. Detta var intensitetens VM. Vi såg en ny avspark vars syfte var att genast sätta press på motståndarna på deras planhalva. Jag minns inga häpnadsväckande mål, men jag minns soloprestationer och en återkomst av långskotten, allra främst personifierad av Ayaris två mål mot Tunisien. Vi såg också inbördes möten gå före målskillnad vilket gjorde att mästerskapet var över för vissa efter två matcher. Vi såg nya regler för att effektivisera tid, men också nya loopholes och ett älskvärt smutsigt Paraguay som lyckades lura hela systemet. Vi såg prov på att internationell fotboll inte är lika lätt som klubblagsfotboll med välmeriterade tränare som Ancelotti, Nagelsmann och Tuchel som sett till målsättning misslyckades. Och vi såg Messi, Ronaldo, Neymar, Modric, James, Dzeko dansa sin sista vals. Tack för detta mästerskap, det var långt och spektakulärt. Jag slutar där jag började mästerskapet - Messi, nu kan du dö som världens bästa fotbollsspelare i historien, utan att en enda person har något vettigt motbud. I en böljande fotbollsvärld är det numera en etablerad sanning som nu nått ut till varenda gatuhörn, från New Delhi till Moskva.
