Allt om VM 2026: | Alla grupper | Spelschema | TV-tider |
23 juni 1998 på Stade Velodrome i Marseille var Egil ”Drillo” Olsens norska landslag pressat. Sista gruppspelsmatchen i VM, en åttondelsfinalplats på spel – och regerande världsmästarna Brasilien som motståndare. Brassarna var redan klara för slutspel efter segrar mot Skottland och Marocko. Norge å sin sida hade kryssat sina matcher och visste att det kunde krävas en seger för att hålla Marocko och Skottland bakom sig.
Drillos cyniska ultradefensiva fotboll var hårt kritiserad. I VM 1994 hade norrmännen väntat sig stordåd, i alla fall enligt Albert Svanberg i VM-krönikan. Men en inledande 1-0-seger mot Mexiko räckte inte till avancemang i den bisarrt jämna grupp E där alla lag hamnade på 4 poäng och 0 i målskillnad. Norge, som hade 1-1 på tre matcher slutade sist på minst antal gjorda mål.
Höjden av Drillo-boll
Fyra år senare hade Drilloboll nått sin fulländade form. Kaptenen Frode Grodås i mål med den samspelta backlinjen bestående av Henning Berg, Dan Eggen, Ronny Johnsen och Stig-Inge Bjørnebye framför sig. Alla fem Premier League-proffs utom Celta Vigo-spelaren Eggen.
Tre man centralt på mittfältet för att täppa till: Roar Strand, Kjetil Rekdal och Øyvind Leonhardsen. Håvard Flo och Vidar Riseth på kanterna. Tore André Flo ensam på topp.
Brasilien med ett lag som på pappret om något såg ännu bättre ut än det som vunnit guldet i USA fyra år tidigare. Claudio Taffarel vaktade fortfarande målet. Mittbackarna Junior Baiano och Goncalves omgavs av världsbackarna Cafu och Roberto Carlos på flankerna. Kompromisslöse kaptenen Dunga ledde mittfältet med tekniske Leonardo bredvid sig, världsstjärnan Rivaldo och mästerdribblaren Denilson framför sig. Anfallsparet med Bebeto och världens då bästa spelare Ronaldo.
Matchen stod länge och vägde. Brasilien kom till chanser, men Norge stod på pall. Samtidigt hade Marocko tagit ledningen mot Skottland och var i det läget före Norge i striden om andraplatsen. I halvtid bytte Drillo in bohemen Erik Mykland, lagets enda individualist. för Roar Strand för att kunna skapa något framåt i andra halvlek.
Flonaldo
Marocko utökade sin ledning och Drillo behövde gå mer offensivt. Håvard Flo, kusin till Tore Andre byttes ut och Ole Gunnar Solskjær byttes in för att ge Tore André draghjälp däruppe. Snart kom storebror Jostein Flo, ett fyrtorn, också in.
Men det var Brasilien genom Bebeto som tog ledningen i den 78:a minuten. Norge såg än en gång ut att vara på väg ut ur VM i gruppspelet. Men några minuter senare hände det Drillo hoppats på hela matchen: Tore Andre Flo fick ner en boll bra, kunde skapa sig lite utrymme och klippa till – 1-1 och han blev genast omdöpt av Staffan Lindeborg till ”Flonaldo”.
Norge behövde mer, tre kryss skulle inte räcka den här gången heller när Mustapha Hadjis Marocko stormade mot en 3-0-seger mot Skottland och totalt 4 poäng.
I 89:e minuten hände det: Tore André Flo gick i backen i straffområdet och den amerikanske domaren Esfandiar Baharmast pekade på straffpunkten.
”ER DE STRAFFESPARK?!”
”JA DE ER DET!”
”ER DET STRAFFESPARK?!”
”JA DE ER DET!”
Vrålade de norska kommentatorerna. Världen över kablades reprisbilder ut där det såg ut som att Flo föll för ingenting – var han en filmare? Nej, dagen efter fick SVT stort genomslag med sina egna bilder som visade att Junior Baiano hade haft ett hårt tag om Flos tröja och dragit omkull honom, vilket doldes av andra kameravinklar.
Kjetil Rekdal stegade fram och sköt in 2-1 och Norge till åttondelsfinal för första gången sen VM 1938 (när inget gruppspel fanns). Där tog det slut i en tät match mot Italien som avgjordes av Christian Vieri. Men kvällen den 23 juni på Velodromen i Marseille blev en evig klassiker i norsk fotbollshistoria.
Ny historia kan skrivas
Nu har Erling Haaland och Martin Ødegaard och de andra chansen att skriva ny norsk fotbollshistoria mot Brasilien och för första gången vinna en utslagsmatch i VM och ta sig till kvartsfinal.
På förhand är förutsättningarna jämnare nu än 1998. Då var Tore André Flo lagets största stjärna. Visst gjorde han nytta som forward i Chelsea, men han var givetvis långt ifrån den nivå Haaland är på. Dessutom har de en till världsstjärna i Ødegaard, och runt dem internationella stjärnor som Antonio Nusa, Alexander Sørloth och Kristoffer Ajer med flera.
På den tiden var kanske försvaret starkare – men med Haaland och Ødegaard och andra framåt i planen kan Norges offensiv på allvar matchas mot Brasiliens med Vinicius Jr & co och frågan är om inte Norges ser starkare ut?
Vem hade kunnat tro att den frågan någonsin skulle kunna ställas?
