Allt om VM 2026: | Alla grupper | Spelschema | TV-tider | VM-forum |
Idag stod de där, mot enligt många och de själva, fotbollens hemnation, Brasilien .
Aldrig tidigare har Japan huserat en sådan stark trupp, med nästan enbart spelare i Europas högsta ligor. Brassarna är alltid starkare bock på pappret favoriter, men Japans USP, som alltid, låg i kollektivet. Men fotboll är inte bara en lagsport, de allra bästa kan avgöra det på egen hand.
För tre månader sedan flyttade jag hem från Japan. Det var omöjligt att inte flytta dit utan att medföra förutfattade meningar. Det kan vara nationen flest personer tror sig förstå, och ändå var verkligheten..annorlunda. Den västerländska omvärlden existerar inte där. När amerikaner inte vet var Sverige ligger kallas de blåsta, men jag träffade knappt en enda Japan som visste var Sverige låg.
”Nära tomten” sa jag, de såg häpnadsväckande på mig.
Den största kulturupplevelsen fick jag på fotbollsplanen. Alla spelade på liv och död, men sekunden bollen gick ut var alla vänliga och pratglada. Vi var inte fiender, och verkligheten var mycket större än fotbollen. Men det smälldes ändå på på planen. Det som slog mig mest var den utbredda tekniska förmågan. En mittback i ett division 4 lag är lika teknisk som en ytter i divison 1-2. Och det syns på proffsen. När de attackerar tillsammans flyter bollen och mönstren på ett sätt sällan skådat. Men, så många briljanta spelare jag såg fatta fel beslut i den avgörande tredjedelen var uppseendeväckande.
Prinsen
I bemärkelsen prins brukar Neymars namn ständigt bollas upp. Tronarvingen till Ronaldinho, Ronaldo Nazario, Messi, Cristiano Ronaldo. Han må vara Brasiliens meste målskytt genom tiderna, men majoriteten hävdar nog ändå att alla dem är större än den evige prinsen.
2018 var landssorgen djup. En djupdykande dokumentärfilm "14 sekunder i Rostov" bröt ned de förödande slutsekunderna mot Belgien. För ovcanlighetens skull kom de till en hyfsat konkret slutsats: en avsaknad på fri individualitet.
Istället för att frångå taktiken och falla under kontringen valde flera japanska förvarare att stöta fram och således följa tränarens man-man press. Till sist nådde bollen Lukaku som släppte den mellan benen och kvar stod Chadli ensam - ett räknefel, till följd av taktiken.
Många av lagets spelar har skolats länge i Europa som också trycker mycket på systematik, men värderar frihet högt också. Det har bidragit till att generera mer unika spelartyper, men jag misstänker att många går samma öde till mötes som när min far, som lämnade Göteborg för 20 år sedan, återvänder hem. Plötsligt är han inte längre en gnutta assimilerad och Stockholm existerar inte.
Samurajprinsen
En spelare som personifierar den nya generationen japaner som kommer fram i toppfotbollen. Deras svar på Neymar, eleven som skrev sin slutuppsats om konsten att dribbla, han som bemästrat konsten att låsa upp ett försvar genom att frångå tränarens instruktioner. Kaoru Mitoma var djupt saknad detta mästerskap, och med ytorna som Brasilien lämnade bakom sig, är jag övertygad om att han hade kunnat utnyttja de mycket bättre än de befintliga spelarna gjorde.
Det är lätt att peka på statistiken och bara landa i slutsatsen att Japan är kroniska förlorare, att de har vinnarskallar gjorde av mjukglass, men en gnutta verklighet måste lyftas in i resonemanget. Deras bäste mittback under flera år, klippan Yoshida hade just hängt landslagströjan på hyllan, kaptenen och lagets viktigaste spelare Wataru Endo drog på sig en skada strax innan mästerskapet, Mitoma skadade sig bara dagar före mästerskapets start och Takefusa Kubo, den japanske ”Messi” skadade sig i öppningsmatchen mot Nederländerna. Utan några av sina 4 bästa spelare, som många personifierar det nya banbrytande globaliserade Japan, och packet därbakom har inte lyckats lämna skolningen helt bakom sig.
Men, det hände igen detta VM. Ao Tanaka, som jag håller väldigt högt som kommer från en fin säsong med Leeds i Premier League dräller med bollen utanför straffområdet i den sista matchminuten, i en situation där han bara ska rensa bollen. Oavsett vilken nivå du än spelar på vet du att är du felvänd strax utanför ditt straffområde sista matchminuten ska du riskminimera. Men han släpper inte tränarens direktiv.
Kaptenen lämnar aldrig sitt skepp
Det enda liknande exemplet på lag som aldrig frångår sina principer är Peps lag och Spanien. Men Spanien började slänga in Llorente för några mästerskap sedan och Pep har börjat spela på resultat. Ska den typ av filosofi funka måste laget vara lika överlägset som Barca 2009-2011, men jag vet inte om jag tror att Japan någonsin kommer att komma i närheten av det. De må ha nått världstoppen i Baseball, men där handlar allt om detaljer och precision. Och även om Barcelona 2011 släppte in mål på bekostnad av sin hängivenhet till spelfilosofin så hade de en viss liten magiker längst framme som frångick alla ritningar och manualer för hur fotboll skulle spelas.
De japanska kvinnorna har lyckats med denna bedrift, men de var pionjärer och de första i sitt slag - de första japanska kvinnorna som spelade professionell fotboll. Mycket ska till för att männen ska överge tusen års disciplin och moral - en ömsning som strider helt mot japanska värden krävs och för att det ska hända måste dagens förlorare, Tanaka och Co inse sina misstag och sedan passa ned kunskapen till den kommande generationen; Den sista generationen som kan uppnå 2050-målet. Japans största styrka är deras akilleshäl, och återigen lägger den systematiska lojala japanska maskinen krokben på sig själv och kanske även på hela sin gyllene generation.
