Det var tidig kväll när ICE-tåget från Hannover rullade in på stationen i Magdeburg. Några timmar tidigare hade jag sett en ganska ordinär match i 2. Bundesliga mellan Hannover 96 och Fortuna Düsseldorf. Nu väntade något helt annat. Jag fick en känsla av äventyr och att vara på väg mot något okänt när tåget rullade in på perrongen. Nu var jag i det forna Östtyskland – en del av dagens Tyskland, men med en fotbollskulturell särart präglad av stark regional identitet och råhet.
Trots att det gått flera decennier sedan Berlinmurens fall finns skillnaderna mellan östra och västra Tyskland fortfarande kvar – ekonomiskt, politiskt och kulturellt. I Tyskland talar man ibland om die Mauer im Kopf , muren som finns kvar i människors föreställningsvärld. Inom fotbollen märks det bland annat genom en stark östtysk identitet, där klubbar som Magdeburg och Dynamo Dresden blivit institutioner som symboliserar lokal stolthet och motstånd mot bilden av öst som eftersatt och bortglömt.
På läktarna har den östtyska identiteten ofta tagit formen av hårdhet, enighet och en vilja att skilja sig från resten av Tyskland. Det har skapat några av landets mest passionerade supporterskaror, men också en supporterkultur som fått rykte om sig att vara stökig och våldsam.
När jag klev av tåget i Magdeburg såg jag längre fram på perrongen ett gäng svartklädda killar i övre tonåren med Magdeburghalsdukar. De stod och spanade längs perrongen som om de väntade på någon. Runt stationen fanns kravallpolis, och mörkret som lagt sig över staden förstärkte känslan av att något särskilt var på väg att hända.
Efter att ha checkat in på mitt boende hoppade jag på spårvagnen ut mot Heinz-Krügel-stadion. Den vanliga glada och trivsamma stämningen kring tyska fotbollsarenor var närvarande, men det fanns också en laddning i luften. Runt arenan var det ett stort polispådrag med omfattande avspärrningar, och graffiti med texter som “Ostdeutschland hooligans” syntes utanför hemmakortsidan Block U.
Ljuden inifrån stadion ekade ut mot gatan. Redan innan uppvärmningen var både hemmakortsidan och bortasektionen välfyllda. På båda sidor stod svartklädda supportrar som sjöng unisont på klackledarnas order. Trycket inne på Heinz-Krügel-stadion är än i dag bland det bästa jag upplevt i Tyskland. De två supporterskarorna sjöng mot varandra med en volym och enhetlighet som förde tankarna till läktarkulturen i grannlandet Polen.
När avspark närmade sig tog alla i hemmakortsidan på sig blå eller vita ponchos som färgade läktaren i ett blåvitt rutmönster. Samtidigt hissades banderollen med texten “FCM unser Leben, so haben wir das gewollt”. På bortasektionen vecklades en OH-flagga ut tillsammans med en banderoll där det stod “Sachsen regiert”.
Hemmalagets koreografi.
Bortalagets tifo.
Ungefär samtidigt började den klassiska regionala hymnen Das Magdeburger Lied eka inne på arenan, och den följdes sedan av klubbhymnen Wir sind vom FCM . När domaren blåste igång matchen tändes bengaler över hela hemmaklacken, samtidigt som den röststarka bortasektionen fortsatte att sjunga. Nu var Elb-Clásico igång på riktigt.
Pyroteknik inför första halvlek från hemmakortsidan Block U.
I den 29:e minuten tog hemmalaget ledningen genom den målfarlige anfallaren Mateusz Żukowski och ett enormt måljubel bröt ut på arenan. Glädjen blev dock kortvarig för hemmasupportrarnas del. Drygt fem minuter senare kvitterade Kofi Amoako för Dynamo, och strax före halvtid fullbordade Thomas Keller det svartgula lagets vändning.
Under matchen uppstod stök mellan bortasektionen och en närliggande hemmasektion. Från min plats såg jag hur glåporden mellan supportrarna övergick i att bortasupportrarna kastade knallskott och sköt fyrverkerier mot den angränsande hemmasektionen. Samtidigt hördes ramsan: ”Wir sind die Krieger, wir sind die Fans, Dynamo Dresden Hooligans.”
Vad jag däremot inte såg från min plats var de betydligt allvarligare sammandrabbningarna mellan delar av Magdeburgs supporterskara och polisen i halvtid. Enligt efterföljande medieuppgifter kastades stenar, pyroteknik och andra föremål mot polisen , och över 70 poliser skadades. En 29-årig man åtalades senare för mordförsök . Enligt åtalet ska han ha kastat en stenplatta som vägde omkring 15 kilo och träffade en polis i huvudet.
När andra halvlek skulle börja hade stämningen lugnat ned sig. Då lystes Dynamoklacken upp av gula bengaler och skapade en av kvällens häftigaste kulisser. Spelet på plan var inget särskilt i andra halvlek, men läktarupplevelsen höll allra högsta klass.
Pyroteknik från bortaklacken inför andra halvlek.
Efter slutsignalen firade Dynamospelarna tillsammans med de drygt 3 000 tillresta bortasupportrarna. Samtidigt samlades Magdeburgspelarna för vad som såg ut som ett klassiskt kvartssamtal med Block U. Efter en stund bröt klacken ut i applåder och sång för att visa sitt stöd till laget trots den tunga förlusten.
På vägen tillbaka från arenan reflekterade jag över vad jag hade varit med om. Stämningen, sången och enigheten på läktarna hörde till det starkaste jag upplevt i Tyskland. Samtidigt gick det inte att bortse från våldet och den hotfullhet som omgav matchen. Elb-Clásico visade den östtyska supporterkulturens dubbelhet. Stoltheten, gemenskapen och viljan att vara annorlunda skapade en unik atmosfär – men samma ideal om hårdhet kunde också övergå i något destruktivt. Östtyska stormatcher bär på historia, identitet och en råhet som få andra matcher i Tyskland kan mäta sig med. Min förhoppning är att den passionen kan leva vidare utan att våldet behöver följa med.
