Det var en måndagseftermiddag i Buenos Aires i maj. Jag hade varit på resande fot i Sydamerika i över två månader och befunnit mig i Argentina i drygt två veckor. Under den senaste tiden hade jag sett flera matcher, däribland Superclásico på El Monumental. Trots det var min lust att se fler matcher, och att besöka fler arenor och stadsdelar, stark. Därför var det återigen dags att bege mig till en ny arena i en ny del av Buenos Aires.
Den här gången tog jag mig till stadsdelen Mataderos i sydvästra Buenos Aires för att se Nueva Chicago. Det här är en annan del av huvudstaden än välbärgade områden som Recoleta och Palermo där de flesta turister bor under sina vistelser. Mataderos historia är präglad av köttindustrin . Till de lokala slakterierna fördes boskap från landsbygden som sedan såldes på marknader i området, och området växte fram med människorna som arbetade där. Kontakten med landsbygden bidrog till att gauchotraditioner och andra delar av den argentinska landsbygskulturen fick fotfäste i Mataderos. Så småningom kom det att skapa en lokal gemenskap kring arbetet, kvarteren och sedermera fotbollsklubben.
Mataderos och Nueva Chicago går inte att separera. Faktum är att Mataderos tidigare var känt som just Nueva Chicago när köttindustrierna växte fram med sina boskapsmarknader och slakterier. Likheterna med Chicago som var en stor köttindustriell stad gav stadsdelen dess namn, och genom fotbollsklubbens namn lever arvet kvar än idag. De grönsvarta färgerna som pryder klubbens emblem och tröjor har gjort klubben igenkännlig i myllret av fotbollsklubbar i Buenos Aires, där nästan alla kvarter och områden har sin egen fotbollshistoria. Där Boca och River är stora nationella och kontinentala institutioner, så är Nueva Chicago fortfarande starkt rotat i sitt lokalsamhälle.
När jag begav mig till arenan hade det regnat kraftigt över den argentinska huvudstaden, men avtagit något. Från taxifönstret såg jag hur de pampiga fasaderna med franska balkonger i Buenos Aires norra stadsdelar ersattes av enklare och mer blygsam bebyggelse. När jag anlände till Mataderos möttes jag av en till synes vanlig bostadsstadsdel där vardagen pågick, men där fotbollen var en naturlig del av den. På håll hörde jag trummorna och sångerna från supportrar som hade inlett uppladdningen på gatorna.
Nueva Chicagos barra brava (namnet på organiserade supportergrupperingar i Latinamerika som påminner om ultrasgrupper) är känd för att skapa en livlig stämning med särpräglade ramsor. En av de mest omtalade sångerna är " Yo soy de Chicago y me gusta la pasta " . Sångtexterna speglar en läktaridentitet präglad av villkorslös lojalitet, hårdhet och stundtals självironi. De organiserade supportergrupperna har samtidigt fått ett negativt rykte, eftersom miljön kring barran har präglats av interna maktstrider och grovt våld. Konflikter mellan grupper som Los Perales och Las Antenas har lett till dödsfall, knivbråk och återkommande oroligheter kring klubben. Nueva Chicagos supporterkultur rymmer både en stark gemenskap och ett våldsamt arv som inte bör romantiseras.
Då jag ännu inte hade någon biljett sökte jag upp ett biljettkontor. Till min stora glädje fick jag ännu en gång köpa biljetten genom en liten lucka där endast kontanter accepterades. Väl inne på arenan tog jag plats på sittplatsläktaren, mitt emot ståplatsläktaren på den motsatta långsidan. Vid den här tiden var det fortfarande ganska glest på arenan, dels på grund av att det var över en timme till avspark, dels för att matchen också hade den smått underliga tiden 17:05 en måndag.
Estadio Nueva Chicago inför hemmamatchen mot Estudiantes Caseros.
I takt med att avspark närmade sig började Estadio Nueva Chicago fyllas upp och strax före avspark strömmade hemmalagets barra in på ståplatsläktaren till tonerna av trummor, cymbaler och trumpeter. Arenan började sjunga upp när spelarna marscherade ut på planen och stämningen steg lavinartat. Regnet hade upphört, men det hade börjat bli märkbart svalare och hösten hade definitivt gjort sitt intåg i Argentina. Runt omkring mig satt en grupp barn som verkade ha kommit dit tillsammans med en lärare. Barnen sjöng entusiastiskt med i sången " Chicago, mi buen amigo" , samtidigt som de gjorde den typiska argentinska handgesten där händerna skvätter ut i luften. Det var en supporterkultur som kändes mindre polerad än hos de största klubbarna. Här framstod fotbollslaget som en lokal angelägenhet, snarare än något anpassat för turister och tillfälliga besökare som mig.
Matchen mot Estudiantes Caseros blev också tillräckligt dramatisk för att ge läktarna liv. Nueva Chicago vann med 2–1, och vid hemmalagets mål exploderade arenan i grönsvart glädje. Alla reste sig och började sjunga högt för hemmalaget. Jag fick bland annat höra hela arenan stämma upp i “ Yo soy de Chicago y me gusta la pasta” och ett par andra rytmiska ramsor. Resultatet var kanske inte särskilt betydelsefullt i sig, men stämningen visade hur mycket en vanlig seriematch kunde betyda i Mataderos.
Besöket i Mataderos visade mig varför de mindre argentinska klubbarna är så viktiga för att förstå landets fotboll. Nueva Chicago tillhör inte Argentinas mest framgångsrika eller välkända klubbar. De har inte Boca Juniors internationella berömmelse eller River Plates sportsliga tyngd och resurser. Däremot representerar klubben något som lätt hamnar i bakgrunden när fotbollen växer till en nationell och internationell industri: historien om ett specifikt kvarter, dess arbete och dess lokala stolthet. Stadsdelen heter inte längre Nueva Chicago, men varje gång laget spelar lever namnet och historien vidare.
