Norges taktiska seger
Norge spelar ett traditionellt tight 4-5-1 i defensiven och försöker stänga luckor och instick i fickorna mellan lagdelarna. Brasiliens mittfält tid fick mycket tid att passa runt dem och jobba sig framåt, samtidigt som de förflyttade sig tryggt i sina positioner och inväntande ett misstag. Brasilien ville hålla Vinicius och Rayan brett ute på vardera kant, således fick Martinelli vara det kreativa navet i mitten tillsammans Guimaraes och Casemiro, vilket inte är en roll han är särskilt bekväm i. Utan Martinellis löpningar och med en Cunha som droppade ofta blev Brasiliens anfall hyfsat enkla för Norge att avvärja och majoriteten av lägena kom från Vinicius egna briljans i 1-mot-1 spelet.
Framåt stod Sorloth brett medan Nusa sökte sig mer inåt. Mittfältet växlade ständigt positioner med Berg som ofta tog avledande löpningar för att öppna ytan för en droppande Odegaard eller för instick i fickorna mellan backlinje och mittfält. Brasilien kunde tryggt flytta in sin vänsterback för att överbelasta på Haaland och Nusa, eftersom Sorloth inte är den snabbaste med bollen på kanten. I andra halvlek försvann detta alternativ med både Bobb och Schjelderup som förflyttade boll och kropp allt snabbare.
England
England bygger upp med sin grundläggande 4-2-3-1 där Kane tenderar att droppa ned och Bellingham och yttrarna tar löpningar bakom. Det matchen mot Mexico visade är att de har två evighetsmotorer i Gordon och Bellingham, såväl som kanske sin bästa kreatör i Saka. Mot Mexico var Kane större än mittbackarna och försökte trycka ned de så mycket som möjligt och vinna dueller som Saka, Gordon och Bellingham kunde plocka upp andra bollen på. Mot Norge väntar Englands största fysiska utmaning, således misstänker jag att Kane kommer, likt mot Ghana och Kroatien, droppa ned medan de tre andra löper in bakom. Tidigare under mästerskapet har de haft svårt att få bollen till sina löpare, främst Bellingham som löpt och löpt utan många kvalitativa passningar bakom, men med Saka hel hittade England allt fler bollar på rätt yta mot Mexiko som vid 1-0 målet.
Tuchel-lag är också som tryggast när de får sitta lågt och kontra, och han har byggt denna trupp för just det genom att plocka många olika defensiva profiler och välja bort svaga defensiva kreatörer såsom Palmer och Foden. Kroatienmatchen var deras överlägset bästa match och där hade mindre bollinnehav och kunde sitta och invänta misstag från motståndarna. Matchbilden kommer bli lik den mellan Norge och Brasilien, men förvänta er ett ramstarkare försvar än det röriga kollektiv som Brasilien ställde ut.
Spelarmatchen i matchen
För det otränade ögat hade Odegaard en ganska dålig match mot Brasilien med dubbla missade guldlägen och inte så många skapade chanser. Men skulle du fråga Ståle Solbakken tror jag han var helt lyrisk över den prestationen. Norge vinner mittfältskampen tack vare sin lagkapten som ständigt hittar den fria ytan i mitten, snabbt gör sig rättvänd och fördelar bollen in i fickorna mellan backlinje och mittfält, eller initierar en snabb sidoväxling. Han satte tempot på Norges anfallsspel, och i andra halvlek när yttrarna hotade mer var han han verkligen i sitt esse. Men nu möter han inte en äldre Casemiro och Martinelli. Nu väntar ligans bästa mittfältare, lagkompisen Declan Rice och den stenhårde Elliot Anderson. Rice kommer nog fokusera på att få ur Odegaard ur matchen, medan Bellingham och Anderson kommer försöka hålla ett tight block bredvid Rice så att Haaland är helt i passningsskugga.
På kanterna är Norge som svagast och där kommer särskilt Gordon att ettrigt ligga på. Vore jag Norge skulle jag fundera på att ha Sorloth på bänken som ett hot man kan byta in om de ligger under och istället starta med Schjelderup eller Bobb. England är fysiskt starka, och den fördel de har kunnat dra av att slå långa bollar på Sorloth försvagas markant när han möter den välvuxne O'Reilly och Konsa. Brasilien drog nytta av att han är tämligen ofarlig med bollen vid fötterna, men kunde inte hantera ett snabbt ytterpar, själv skulle jag gå för Schjelderup som varit elektrisk i Benfica och i varje match han hoppat in. Fin inläggsfot också, en spetsegenskap Nusa inte besitter i samma utsträckning.
Kampen mellan niorna
Slutligen avgörs alltid matchen vid niornas fötter. Harry Kane och Erling Haaland är båda hetare än någonsin och står inför sin största utmaning. Det vinnande laget kommer att behöva sin nia i toppslag. England är inte riktigt lika beroende som Norge, men deras backlinje har ett tydligt fysiskt underläge gentemot Haaland, i kontrast till de massiva norska mittbackarna. Norge har varit ett starkare kollektiv under mästerskapet och kommer med ett momentum och en enighet de aldrig någonsin varit med om. Men England var med om den mest mardrömsliknande motståndaren i Mexiko och den feberdrömmen på Aztecaarenan har enat landet som för 40 år sedan förödmjukades på samma arena av den dåvarande antagonisten Argentina. "Maybeee, you're gonna be the one that saves meeee?"Skriker engelsmännen hand i hand för fulla lungor, medan de arroganta norrmännen ror in på Miami Stadium som om de aldrig har gjort något annat än att spela fotboll på den allra högsta nivån. Båda länder står inför en historisk bragd och det enda vi verkligen kan veta är att väldigt många fler faktorer än bara tränarnas taktik kommer att fälla avgörandet.
