Allt om VM 2026: | Alla grupper | Spelschema | TV-tider |
Allsång till Du gamla du fria, Sverige - Paraguay VM 2006
VM i Tyskland 2006 var en publikfest inte minst för oss här i Sverige. Många tusentals svenskar tog sig ner till Tyskland och gjorde ett stort avtryck, både i stunden och långvarigt. Koncept som den blågula väggen och Camp Sweden cementerades.
Den blågula VM-febern nådde sin kulmen 15 juni 2006 när 50 000 svenskar färgade Olympiastadion i Berlin gul och blå. Den kraftfulla allsången till Du gamla du fria inför avspark blev ett mäktigt minne av vad som just då kändes som en magisk svensk VM-sommar.
Jublet när Fredrik Ljungberg nickade in matchens enda mål spädde på den känslan. Sen gick det som det gick, men magin av just den kvällen lever kvar i vårt kollektiva fotbollsminne.
Svenskar på läktaren under Sverige - Paraguay.
Brassarnas tårar
Det mest fantastiska med fotboll är känslorna den framkallar. Positiva som negativa. Det finns ingen plats i världen så många människor känner så starkt samtidigt som en fotbollsläktare. Kollektiv eufori på VM-läktare finns det förstås många exempel på.
Kollektiv sorg likaså. Och aldrig starkare än i fotbollens känslomässiga hemland Brasilien. Historiskt finns Maracanazo, VM-finalen 1950 när brassarna helt säkra på guld i hemma-VM förlorar mot Uruguay. Men trots över 200 000 på Maracana den gången är frågan om inte känsloläget ballade ur ännu mer 2014.
Den kollektiva manin runt det brasilianska laget bara växte och växte ju längre hemma-VM pågick. Förväntningarna, trycket och pressen blev bara större och större. Nationalsången blev bara mer och mer högljudd.
Så kraschade allt under den fullkomligt vanvettiga semifinalen mot Tyskland. 1-7 och ingen som såg matchen kunde tro sina ögon. Vi i resten av världen fick bevittna ett helt fotbollsgalet land chockas. Brassarna grät på läktarna medan chock, sorg, ilska och massa andra känslor rann över dem på ett sätt ingen någonsin upplevt tidigare.
Brasse på läktaren under 1-7-matchen.
Planstormningen i VM-finalen 1966
”Some people are on the pitch, they think it’s all over – it is now”. Den engelske kommentatorn Kenneth Wolstenholmes ord när supportrar springer in på planen samtidigt som England driver upp i ett sista anfall och Geoff Hurst pangar in sitt hattrickmål till 4-2 i VM-finalen mot Västtyskland 1966 har blivit ikoniska.
Så här i efterhand är det nästan lika sjukt att det målet godkändes som att 3-2-målet (som absolut inte var över mållinjen) godkändes. Men om vi lämnar det därhän, så är det fotbollshistoriens mest klassiska planstormning.
Den spontana engelska glädjeyttringen när guldet faktiskt, för enda gången, ”kom hem”.
Supportrar och spelare på planen efter slutsignalen.
Vuvuzelan
Fram till VAR fotbollens mest hatade uppfinning? Säga vad man vill om vuvuzelan (och nästan alla har bara negativa saker att säga om den). Men varken förr eller senare har en supporterpryl satt sin prägel på ett VM på ett så utbrett och definierande vis som vuvuzelan 2010.
Sydafrikanska supportrar med vuvuzelor.
Svenska hejaklacker 1958
Långt innan svenska supportrar idag går i bräschen för en levande läktarkultur vållade svensk supporterkultur debatt redan 1958. Under vårt hemma-VM hade vi hejaklacksledare som fick igång publiken i ”Heja Sverige friskt humör” och andra käcka ramsor. Det sättet att hetsa upp stämningen och höja inramningen bidrog till att förstärka VM-febern i Sverige.
Det gjorde också tyskarna sura. Efter semifinalförlusten klagade Västtyskland, som menade att det var osportsligt av Sverige att ha ”organiserat hejande”. Sannerligen en annan tid.
Läs också: VM-redaktionen tippar VM: ”Helt otrolig VM-final i så fall”
