Klockan är 4 på morgonen. Jag sitter uppkrupen i min ljusgröna stickiga ullfilt, ensam under en vindstilla sommarnatt med en stundande soluppgång till höger om mig. Jag ser detta ständigt jobbiga Tjeckien ta emot ett mer spännande Sydkorea än sedan 2002. Jag ser Kang In Lee, PSG:s utfyllnadsspelare som just vunnit sitt andra Champions League-guld utan att ha spelat en minut i någon av finalerna. Här i Sydkorea är det andra bullar som gäller. Lee rycker ifrån sin markerande motståndare och kräver bollen. Han får inte den och ryter till på sin medspelare. Varje bollberöring är välplanerad och han spelar med ett självförtroende som signalerar att världen kretsar runt honom. Jag och många sitter och tänker att han alltid borde kunna se så har bra ut, men det är här VM-magin kommer in i bilden. Stjärnstoftet som krävs för att få ut det lilla extra. När Kang In Lee tar på den sydkoreanska dressen är han inte bara någon menig, här är han Fanjunkare - den specialist som behöver vara i bra form om landslaget ska gå långt. För en månad får han glömma bänken hemma i Paris och istället vara den hans folk vill att han ska vara, och den han själv alltid drömt om att vara.
Post Traumatiskt Alaba-Syndrom
Jag minns skräcken jag kände när jag såg Alaba kliva ut mot Sverige under de många kvalmatcher vi mötte dem under Hamren-eran. Jag, liksom många andra kunde inte linda vårt huvud runt det. Hur kunde han se så dominant ut på fel position? I Bayern München var den unge talangen en pålitlig konstant till vänster, men med landslagströjan och nummer 8 på mittfältet gjorde han saker som du under tiden bara såg Barcelonas mittfältare göra. Han spelade som Wilshere gjorde mot Xavi och Iniesta i DEN matchen. Han var allt-i-ett: domare, jury och bödel — ge David bollen så löser han det.
Mästerskapsspelare
Oavsett vad som pågår i klubbkarriären, kliver de fram när deras land behöver det. Klassiska exempel på denna typ av spelare är: Shaqiri, Arnautovic, Mitrovic, Enner Valencia, Taremi, Al-Tamari, Bakasetas, James Rodriguez, Roque Santa Cruz, Xhaka, Robbie Keane, Kim Jae Min, Maya Yoshida, Milan Baros mm. Listan går att göra oändlig, och jag har missat många nu från de senaste 20 åren, men ni förstår spelartyperna.
De är landslagens Markus Rosenberg. Best of the rest. Och på samma sätt som Rosenberg inte längre höll nivån internationellt sett vid 30-års ålder så gav stjärnstatusen i Allsvenskan honom den medvind han behövde för att excellera. I landslagströjan är de inte längre en i packet. Nu vilar inte en supporterskaras förväntningar på axlarna, nu tvingas de lyfta ett helt land på sina egna axlar, och många blir chockerade över hur mycket de tål. Det påminner mig om när vårt lumpenbefäl klev in i vårt tält den första natten i fält:
”Godkväll.
Det här är vad era mammor tror att ni är kapabla till.”
Han höjer armen: ”Det här är vad ni tror att ni är kapabla till.”
Han höjer armen dubbelt denna gång och håller den högt över sin egen axel: ”Det här är vad vi ska få ut av er.
Godnatt.”
*
Året Mästerskapsspelare
De finns i varje skikt. Alla grupper har en hierarki och längst ned har vi spelare som Leandro Bacuna i Curaçao, Kap Verdes Cabral och den tidigare nämnda Al-Tamari i Jordanien. Pavel Sulc är tjeckernas lilla skatt, Davies är Kanadas egna Alaba och Diomande bär en magisk hatt. Marockos Brahim Diaz knackar på omvärldsdörren och säger merhaba, medan Depay rappar halvdant och dansar iväg med bollen, vindsnabb som en katt. Kang In Lee och Raul Jimenez är två av skara som plockar upp det magiska stoftet som är den VM-nationalistiska magin. Stolthet och ansvar är en faktor bland många som statistik inte kan mäta, en psykologisk aspekt som ofta glöms bort i fotboll, men tenderar i slutändan att fälla avgörandet. Vilka fler ordinära spelare tror ni kommer att vara extraordinära för sina landslag denna sommar och således aldrig behöva betala för en öl igen?
