Det hände något igår morse. Jag såg en video med Xabi Alonso på Instagram, från hans första träning med laget, han stod där i träningsställ med ”Chelsea” tryckt på ryggen och såg lika elegant ut som Andrea Pirlo (Seriös fråga: är det så att Lampard och Pirlo och Alonso bara är stiliga, eller tillskriver vi smarta centrala mittfältare en grad av elegans baserad på deras fotbollsförmåga? Only wrong answers) och jag kände något i magen. Det blixtrade till, jag visste först inte vad det var, men landade sedan i att det nog handlade om förväntan. Det var länge sedan jag upplevde den känslan i relation till Chelsea.
Vi har en stor tränare i Chelsea igen. En som har nått riktig framgång. En som har tränat ett riktigt topplag. En tränare som man ser där på Cobham och känner ”den här killen har koll”.
Sist jag kände så - fullt ut - var när Thomas Tuchel var tränare. Jag kände mig trygg i hans händer, kunde luta mig tillbaka och lita på att Chelseaskutan vaggade tryggt i hans famn, jag lade mig med ett lugn på kvällarna.
Mellan då och nu vet vi vad som har hänt. Vi har anställt mer oerfarna tränare, "projekttränare" har det kallats, utan att få någon utdelning.
Xabi Alonso har precis gjort sina första träningar. Vi har ingen aning hur hans Chelseakarriär kommer att se ut, vad han kommer att göra bra, vilka misstag han kommer att stå för. Men känslan är tillbaka, den att vi är i rätt händer, att något stort kan hända.
Det är jag väldigt glad för.
