Old School Football - Artiklar 2015

De allt sämre ekonomiska förutsättningarna ledde till en allt lugnare transfermarknad än hysterin som rådde från 1979/80 och skytteligan togs hem av en rödhårig skotte som senare skulle ersätta Maradona i Barcelona.

I den fjärde podden uttrycks frustration över den historiska utvecklingen av tröjnumrens förhållande till position och spelare, vilket leder till en urartad sifferexercis. Dessutom funderas en del över vem Barry Daines var. Och så Watford, Liverpool och det bästa andradivisionslaget i historien. Bland annat.

Ipswich Town var laget på allas läppar. Managern Bobby Robson hade sedan 1969 byggt upp ett lysande fotbollslag som nu var redo att överträffa FA-cuptriumfen 1978 med en unik trippel. Istället var det Aston Villa som fick lyfta ligabucklan, Tottenham FA-cupen medan UEFA-cupen blev The Tractor Boys tröst.

Idag är Premier League en produkt där biljettpriser, publiksiffror och spelarlöner är på väg mot himlen samtidigt som allt fler har råd att se på fotboll, även om det i många fall också är tvärtom, men säsongen 1980/81 var det desto kärvare.

Fann den i en påse i förrådet. Alldeles nyligen. Letade nog efter något tråkigt, men det har jag glömt. Bara för en liten vimpel som väcker så mycket minnen.

Innan söndag går över till nästa vecka kan det vara läge att minnas två matcher från förr, vilka också behandlas i Old School Footballs Podcast. Nu dessutom med matchbilder och laguppställningar. En enkel ligamatch 1983 och en Europacupfinal 1979.

I helgen drabbar Bournemouth och Manchester United samman i ligan. Då passar Old School Football på att minnas klassiska FA-cupmöten mellan lagen och sydkustlagets enda Tipsextra-match.

I den tredje podden reser Old School Football tillbaka till tiden då Malmö FF utmanade Nottingham Forest, dyrkar vänsteryttrar och funderar över en Tipsextramatch från 1983 mellan West Ham och Stoke.

Två för tiden riktiga cuplag drabbade samman den 12 december 1970. West Bromwich Albion tog emot Tottenham Hotspurs på hemmaplan. I helgen möts de igen, dock inte med samma cuprykte som då.

Att lida är en viktig del av supporterskapet. Det är själva fundamentet för trohet och gemenskap. Andra ämnen i veckans podcast: FA-cupfinal med Liverpool i toppform, barndomsminnen kretsande runt Tipsextra-säsongen samt hur man förr i världen värvade lovande spelare mot deras vilja.

Varje fredag framöver kommer Old School Football också att publicera en berättande podd i samma anda som artiklarna. Helt sonika sitter jag ensam i ett rum med en mikrofon och pratar om fotboll från förr. Även här ur ett personligt perspektiv där själva historieberättandet är i centrum.

I Old School Footballs premiärpodd följer vi främst Joe Mercers karriär och maktkampen mellan honom och Malcolm "Big Mal" Allison, men hur gick det egentligen för Allison när han återvände till Manchester City 1979?

På lördag är det seriefinal mellan Leicester City och Manchester United. Då kan det vara läge att minnas ett Tipsextra-möte i november 1976.

En titt på skytteligan 1985/86 är en smaskig syn för en nostalgiker. Bara kampen mellan två målspottargiganter som Gary Lineker och Ian Rush kan ge ståpäls.

Säsongen 1985/86 var också rätt dyster. Huliganproblemen tog till slut ut sin rätt och resulterade i avstängning från spel i Europa. Publiksiffrorna minskade och Tipsextra testade nytt.

Den 13 mars i år skrev jag den första artikeln av Old School Football på Svenska Fans och den ni läser just nu är artikel nummer 100. Visserligen ett rätt ringa steg för mänskligheten, men för mig ett stort och läskigt kliv ut i osäkerheten. Nu skruvar jag upp läskigheten med en poddversion.

Avstängda från Europeisk fotboll, huliganproblem, allt sämre publiksiffror och stjärnor som sneglade bort mot kontinenten. Säsongen 1985/86 befann sig engelska ligan rätt långt ifrån dagens hypade produkt, men visst fanns det glädjeämnen, bland annat en unik dubbel av Liverpool FC.

Lördagen är här, men det blir ingen ligafotboll. Visst EM-Play off är väl okej, men det känns ändå fattigare på något sätt. För såna som jag, vilka ännu inte förlikat oss med plågsamma landslagsuppehåll ger jag en överlevnadsguide.

Martin Keown är mest känd för sina insatser i Arsenals mittförsvar och lyckades med konststycket att peta Steve Bould. Men Martin Keowns karriär började tidigare än så och är ett exempel på en spelare som tagit sig fram, trots att han aldrig setts som självklar.

På 70- och 80-talet blev de engelska lagen en maktfaktor i Europa. Under decennierna före hade man haft vissa problem med de främsta italienska, spanska och tyska lagen, men i samband med avstängningen efter Heysel-katastrofen 1985 dominerade man ute i Europa.

Vägen kantas av sörjande. Eller sörjande… folk som redan vet att de kommer att sakna är nog en mer precis beskrivning. Sorg är inget som på något sätt passar sig i Howard Kendalls sällskap. Visserligen ligger han nedbäddad i en kista i en bil på väg i kortege genom Liverpools gator, därmed förhindrad till ett glas champagne, men han är fortfarande medelpunkten då det är hans egen begravning.

Med ett stenansikte, men ett inre där orden flipping och flopping sannolikt gick som flipperkulor mellan hopp och förtvivlan, satt en viss Stan Cullis på Maine Road och såg bortalaget Burnley sänka hans ambitioner till en magisk dubbel.

När jag växte upp fanns det en kille som aldrig petades ur det engelska landslaget. Ingen protesterade heller, för han var så bra. Arsenals vänsterback och lagkapten Kenny Sansoms liv blev inte som det borde blivit. Ändå hann han bli så framgångsrik som fotbollsspelare.

Fotboll kan vara väldigt komplicerat. Och då menar jag inte taktiken, utan hur man ser på fotboll. Och då menar jag inte rent filosofiskt, utan de facto hur man tittar på tv eller besöker en arena. Har man som jag sett några matcher i sina dagar, har en tendens att vilja ruta in och paketera saker och ting, göra enkla saker svåra samt älskar nostalgi, ja, då är det fan i mig inte enkelt att se på fotboll.

På väg mot St James´ Park för första gången någonsin. Faktiskt lite dåligt att jag först nu lyckats besöka denna klassiska arena. Kanske har jag också valt en dålig tidpunkt med tanke på resultaten just nu. Men fina minnen från 80-talet, då jag blev rätt förtjust i laget som värvade Kevin Keegan bidrar till att sprida lite glädje över ett rätt prekärt läge och avgörande match mot Norwich City, vilka också var rätt charmiga under 80-talet.

Den sjunde november 1964 anländer nyuppflyttade och fruktade Leeds United till Goodison Park, och lagkapten är en adrenalinstint uppumpad Bobby Collins redo att visa sina forna lagkamrater att det finns ett nytt lag i ligan att räkna med, vilket skulle leda till ”The Battle of Goodison”.

Don Revie tog Leeds United till storhet. Från mitten av 60-talet till mitten av 70-talet var de inte bara ett av Englands och Europas främsta lag, utan också kanske det mest fruktade. Allt byggde på Revies syn på det starka kollektivet.

Vissa spelare besitter magisk talang och har allt som man kan önska sig, med den skillnaden att de är rätt besvärliga att ha att göra med. Tottenham Hotspurs Martin Chivers var en av dem.

Till fredagsölen kan det väl passa med lite förhandlingsunderhållning med Brian Clough? Managern som tillsammans med assistenten Peter Taylor var extremt ambitiösa och nej var inte ett alternativ när de hade bestämt sig för att kontraktera en spelare. Old School Football har läst på om tre övergångar, vilka var nödvändiga för att Derby County skulle bli ligamästare.

Den första gnistan. Det som får lag att gå från ett i mängden till mästarutmanare, som slutligen leder till titlar, historia skrivs och anekdoter skapas som sedan förs vidare genom generationer. Hur får man till den? Onekligen en fråga som vi alla ställer oss rätt ofta.

Sommaren 1985 slog nyheten ned med buller och bång i staden Liverpool. Från ingenstans till fansens stora sorg. Evertons manager Howard Kendall hade värvat Englands bäste målgörare Gary Lineker, fast på bekostnad av hjälten Andy Gray.

Under ett antal år lyckades West Bromwich trollbinda och fascinera med offensivt spel och en av huvudfigurerna som tog över stafettpinnen som ytter efter den briljanta Laurie Cunningham var Peter Barnes, vars hjärta dock fanns i Manchester City.

Spenslig med en mustasch som i förhållande till kroppen var riktigt imposant. Kanske inte den störste liraren, men väl den farligaste. Ja, rent av dödlig. Liverpools målkung Ian Rush är upphov till många mardrömmar hos mittbackar och målvakter under 80-talet. Dessutom Tipsextras skyttekung som bakom sig hade fyra nästan lika dödligt giftiga målskyttar.

Great Escapes finns det många av och alla betyder något för de som var med. Ibland är det nästan så att en Great Escape etsar sig fast i minnet mer än en titel. Det är en större lättnad. Rädslan att förlora något slår nästan alltid möjligheten att vinna. Min stora Great Escape-upplevelse inträffade 1994 framför text-tv:n.

Från tvål till laghymn, kan sammanfatta historien bakom West Ham Uniteds I´m Forever Blowing Bubbles. Om någon har missat detta musikaliska fenomen på Upton Park rekommenderar jag att lyssna på publiken i samband med avspark.

På lördag möts Arsenal och Stoke i Premier League. Två lag som hade några riktiga duster i två legendariska semifinaler i början av 70-talet. Matcher som knäckte ett Stoke på uppgång, även om laget skulle ha ett par bra säsonger till i mitten av 70-talet.

När 60- går över till 70-tal var Tony Waddingtons lagbygge redo för framgång och under några år blev Stoke City en kraft att räkna med.

En sjuttonåring anländer till Wolverhampton Wanderers för det facila priset av 5000 pund. Direkt från Bradford, där han var uppväxt och också debuterade i Bradford Park Avenue 1967. Han och en viss Zebulon Macahan skulle om några år uppnå legendarstatus, men det hade Kenny Hibbitt ingen aning om i november 1968.

Med sin vänsterfot och elegans tog han Arsenal från bottenstrider till cupfinaler, men var också en av få britter som lyckades i Italien på 80-talet. Hans namn är Liam Brady.

Elegans grundläggs tidigt. Trevor Brooking började med en tennisboll på gatorna och parkerna i Barking. Han blev en av de bästa offensiva mittfältarna i Englands historia och den främste i West Hams, en klubb han var trogen karriären ut.

I veckan har det spelats ligacup, eller Capital One Cup som den numera heter. En cup som under några år i början av 80-talet dominerades av den stora röda maskinen – Liverpool FC.

Ett unikt ögonblick där alla rörelser stämmer, där det geniala blir så enkelt och när en tunnhårig mittfältare skriver in sig i Skottlands historia och historiska hjärta för tid och evighet. Archie Gemmill, sommaren 1978 i Argentina.

Det fanns en Yaya Touré före Yaya Touré och hans namn var Colin Bell. Kanske finns det fog för att säga att det nog snarare är så att Yaya Touré är en Colin Bell.

På lördag möts två lag med en lyckad Premier League-premiär bakom sig. Old School Football nostalgiladdar med att blicka tillbaka så långt som 1972 och två fighter mellan lagen inför svenska tv-tittare.

Superindividualisten som aldrig fick vinna en titel och vars karriär blev mycket mer medioker än vad den borde varit. Ändå har historierna – och kanske myterna – om Frank Worthington upphöjts till kult hos eftervärldens fotbollsfans, inte minst påeldat av honom själv.

Det ska inte vara för bekvämt för fotbollspubliken, för det återgäldas inte med tacksamhet. Sheffield Wednesday fick sluta med skumfyllda kuddar för åskådarnas bekvämlighet redan 1979/80.

Old School Football är åter efter ett litet sommaruppehåll och riktar blicken mot nykomlingen Watford FC och Sir Elton John för att väcka minnen från en magisk bragd i slutet av 70- och under första halvan av 80-talet.

Royston Vernon var en walesisk landslagsman med stor begåvning, men också ett problem för Evertons manager Harry Catterick i början av 60-talet. Hundra cigg om dagen, usel träningsinställning, ingen disciplin, dålig fysik, gick ut kvällen innan match, men gjorde massor med mål.

Få namn inom fotbollen klingar så melodiskt kraftfullt som just Bill Shankly. Mannen som tog över ett lag utan riktning i division 2 i en stad där fotboll är större än religion och förvandlade Liverpool FC till en klubb större än deras fantastiska meriter, såsom en fotbollens Messias.

Harry Catterick, en ofta bortglömd, men desto mer framgångsrik manager på 60- och början av 70-talet, påminde om Sir Alf Ramsey, Englands förbundskapten som tog nationen till ett VM-guld 1966. Taktiskt mästerlig, avog och bister, uppfattades som känslolös, men också med en extrem vinnarmentalitet.

Under hela 60-talet och några år in på 70-talet pågick ett intensivt kallt krig mellan två managers som inte kunde vara mer olika med den likheten att de ledde varsitt lag i en fotbollstokig stad.

Snart är det dags för Old School Football att ta ett litet sommaruppehåll, men jag är tillbaka med nya artiklar om två-tre veckor. Avrundar dock veckan med att skildra två av nostalgins apostlar. Båda aktiva på Merseyside. Bill Shankly och Harry Catterick. Och så en liten historia om Howard Kendalls övergång.

Den allra första större värvningen från ett annat land (utanför samväldet) under 70-talet var inte Ricardo Villa och Osvaldo Ardiles, utan en jugoslavisk ytterback vid namn Ivan Golac, sedan skulle en rad spelare följa i slutet av 70-talet.

Osvaldo Ardiles och Ricardo Villa lämnade Argentina under en grym och turbulent period.

Tottenham hade precis tagit sig upp från andradivisionen, men managern Keith Burkinshaw stod inför stora utmaningar för att återupprätta storklubbens status. Men som en skänk från ovan fick han nys om två världsmästare som ville lämna Argentina. Tipset kom från Spurs främste manager genom tiderna.

Fredag, och vädret vet inte riktigt om det ska bestämma sig för spöregn eller lite sol. Hoppas på spöregn, då fredagskvällens nöje förhoppningsvis blir att fundera över när Wolves övervann eleganterna från ungerska Honved i lervällingen på Molineux Ground 1954. Känns som ett vettigt fredagsnöje nu när det inte är någon fotboll att tala om.

Hela 61 ligamästerskap av 116 har tagits av en engelsk manager. Lägger man till 36 mästerskap tagna av skotska managers samt ett av en nordirländare så har nästan 84 procent av alla ligatitlar sedan starten 1888 hamnat i händerna på en manager från Storbritannien.

Med fokus på underhållande fotboll, mandat att bestämma över allt i klubben och att Manchester United var större än alla dess individer tillsammans med en enorm drivkraft att bli framgångsrik, bidrog Matt Busby till en av de allra främsta erorna inom engelsk fotboll.

Han stod tyst och skådade sina spelare som under ljudliga former var på väg att tvätta bort lera och svett efter en seger som var så mycket viktigare än en pokal. Stan Cullis Wolverhampton Wanderers hade precis besegrat ungerska superlaget Honved med 3-2 hemma på Molineux Ground.

Jag förstod aldrig. På 70-talet när mitt intresse för engelsk fotboll tog fart och på 80-talet när det exploderade. Jag förstod inte att jag missat den generation av fotbollsmanagers som la grunden för allt vi sedan dess känt varit det genuina med engelsk fotboll. Faktum var att alla i den första stora generationen slutade i mitten av 70-talet, nästan samtidigt.

Trevor Francis vann Europacupen med Nottingham Forest, såld för miljonen två gånger, karriär i Italien och gjorde 52 landskamper för England, men han kommer för alltid att vara en legendar i Birmingham där han tillbringade åtta år.

Bob Hatton gjord mer än 600 matcher för en rad olika klubbar under en lång karriär. Hans målsnitt låg på minst ett mål i var tredje match. En av dessa respekterade centerforwards som aldrig gjorde några landskamper eller fick lyfta några pokaler.

När Kenny Burns anlände till Birmingham City 1971 var det som mittback, men när Bob Latchford lämnade för Everton 1974 fick skotten spela forward tillsammans med Bob Hatton och Trevor Francis. Faktum var att den första av Burns 20 landskamper för Skottland var som forward.

Få personifierar Tipsextra så mycket som Bob Latchford. Den store centertanken som fick göra 12 landskamper för England är med sina nio mål på delad fjärdeplats i Tipsextras skytteliga genom tiderna tillsammans med West Bromwich Albions Tony Brown. Det skiljer endast ett mål upp till Dean Saunders och Tony Cottee som har tio mål medan Liverpools fruktade målspruta under 80-talet Ian Rush leder överlägset på femton mål. Latchford gjorde tre mål för Birmingham och sex mål för Everton.

I början av 70-talet fanns en hel del talang i Birmingham City som i och med förlusten i FA-cupsemifinalen mot Fulham 1975 drabbades av pyspunka. Lagkaptenen Howard Kendall var inte bara delaktig utan också ett förvånat ögonvittne.

Få lag har allt sedan ligans start 1888 undvikit titlar så framgångsrikt som Birmingham City. En fascinerande klubb från en storstad som vägrar att växa upp och uppfylla den potential som borde finnas där.

Perioden 1959-68 är en av Fulhams bästa genom tiderna, men med tanke på vilka spelare som fanns i klubben är det en gåta att det inte blev bättre än en tionde plats 1959/60 och en semifinal i FA-cupen 1961/62.

Den 12 april 1964 briserade en spelskandal inom engelsk fotboll som skulle få svåra konsekvenser för de inblandade, men också chocka en hel nation.

När Europacupen startade 1955 spelade Derby County i division 3 norra mot lag som Accrington Stanley, Gateshead och Workington. Men en viss ung manager vid namn Brian Clough ville något annat. Han började på en fotbollssaga – som blev sann.

En historisk vändning på Wembley i FA-cupfinalen 1966 under en period då TV kom allt närmre spelarna. Evertons manager Harry Catterick petade sin stjärna och Sheffield W räckte inte hela vägen.

The Owls blommade ut under 60-talets början tack vare en ny ung manager vid namn Harry Catterick. Men begränsade resurser och olika viljor gjorde att klubben aldrig lyckades ta det sista steget mot en titel.

Lördag. Ett varmt och soligt Wembley. Arsenal bär sina gula tröjor och är nyligen korade ligamästare efter seger mot ärkerivalen Tottenham Hotspurs tidigare på måndagen samma vecka. Jakten på dubbeln går in i sitt slutskede.

Sida vid sida kliver de ut på den berömda gräsmattan. Ljudet från läktarna är öronbedövande. Sunderland och Leeds. I en FA-cupfinal som gått till historien som den kanske största skrällen under efterkrigstiden.

Ibland finns det små orter som fastnar i ens medvetande av anledningar som likt rötter växer ihop under jorden och bildar ett system som fascinerar. Ellesmere Ports rotsystem går från Sam Chedgzoy via Stan Cullis, Joe Mercer och Dave Hickson till Graham Turner och Rob Jones.

Ett Manchester City på väg att ta en Trippel med tre säsonger på raken med titlar mot ett West Bromwich som bara ett par år tidigare tagit hem FA-cuptiteln. Klart matchen gick till förlängning.

Fridfullt somnar Joe Mercer in i sin favoritfåtölj på hans 76:e födelsedag den 9 augusti 1990 i en tid då Premier League ännu var på idéstadiet och de stora pengarna hade inte börjat strömma in, men Joe Mercers bidrag till fotbollshistorien kunde ingen ifrågasätta. Men just denna dag var den sista i den leende mannens liv.

När John Moores inledde sin satsning på att åter göra Everton FC till landets främsta klubb med stöd av ofantliga resurser, var också kraven hänsynslösa. Den populäre irländaren Johnny Carey skulle bli satsningens mest kända offer, då han fick sparken i en taxi.

För er som följer Old School Football av och till lär ha märkt att jag återkommer med jämna mellanrum till några managers under 60-talet. Skälet är enkelt – mycket av den moderna engelska fotbollens mytbildning har sin grund hos dessa herrar och de slutar aldrig att fascinera.

På lördag avgörs semifinalen i The Championship playoff mellan två bittra rivaler i vad som idag kallas för Old Farm. Norwich City tar emot Ipswich Town på Carrow Road. Old School Football ser tillbaka på en vattendelande Tipsextramatch 1983.

Arthur Cox – det är Newcastle United för mig. En manager som lyckades locka självaste Kevin Keegan till The Magpies, men som avgick när laget väl var uppe i högsta divisionen igen. För mig kulminerade allt 1982 i en Tipsextramatch mot Allan Simonsens Charlton.

Två lag som inte har något särskilt att spela för möts i stryktipsmatch nummer 6, men ibland kan även till synes intetsägande matcher skriva historia. Som i februari 1976 då Glenn Hoddle gjorde sitt första mål för Spurs. Mitt framför ögonen på alla Tipsextra-tittare och på en arena där taket rasat av.

Under 70-talets hårdtacklande och ofta spelförstörande fotbollsklimat fanns där inte så stort utrymme för det gröna fältets magiker. Men de som fanns blev dyrkade.

På lördag drabbar två lag i varsin ände av tabellen samman i en match som kanske vid första anblicken inte verkar vara mer speciell än de andra på stryktipskupongen, men då är det dags att minnas den 30 december 1978. Lördagen då den kanske bästa Tipsextra-matchen genom tiderna spelades.

Det är inte alltid Old School Football kommer ta ut elvor baserade på lysande mästarlag. Ibland finns det andra egenskaper som kan fascinera. Chelseas 80-talsgeneration var kanske inte så framgångsrik, men inte utan charm och kompetens.

Englands dyraste spelare genom tiderna sätter dit huvudet på övertid i första halvlek av Europacupfinalen 1979 och Trevor Francis från Birmingham är helt plötsligt inte bara dyrast, utan också en som avgjort den match alla drömmer om att avgöra. Allt tack vare en otränad vänsterytter vid namn John Robertson.

Det blev 16 matcher för Phil Parkes i Tipsextra. Sju för QPR och nio för West Ham, under en period som sträckte sig från 1972 till 1987.

London-derby på stryktipskupongen och när Queens Park Rangers tar emot West Ham United tror jag de flesta tänker på en och samma sak – Philip Benjamin Neil Frederick Parkes.

Det finns inget lag som vunnit fler ligamatcher och tagit mer poäng under 60-talet än Everton. Ett lag med pengar, stjärnor, framgångar och en mycket komplex personlighet som manager i Harry Catterick. Veckans elva är 60-talets Everton.

I helgen går årets FA-cupsemifinaler av stapeln. En källa till glädje och traditionsrysningar genom hela kroppen, särskilt som man minns dem från förr.

I helgen kolliderar två ekonomiska giganter i det starka rampljuset av ett Manchester-derby, men rivaliteten har funnits genom alla tider. Inte minst i slutet av 60- och början av 70-talet.

Manchester United var under 80-talet storklubben som aldrig nådde ända fram, men det vimlade av fantastiska fotbollsspelare som kom och gick. Något som blev extra tydligt när Old School Football skulle ge sig på att ta ut deras bästa elva på 80-talet.

Prins William, premiärminister David Cameron och Ozzy Osborne har alla en sak gemensamt – de följer Aston Villa FC. En klubb som dryper av tradition och som säsongen 1980/81 fick allt att stämma.

Spurs tar emot Aston Villa på White Hart Lane i stryktipsmatch nummer tre. Sett ur ett Tipsextraperspektiv – en riktig klassisker!

Old School Football har tagit ut tre elvor från olika klubbar och tidsperioder och det är alltid roligt att leka med tanken vilket lag är bäst.

Fortsätter på temat polisonger från mitten av 70-talet och denna gång till After Work, även om jag inte är riktigt säker på om man kan hänvisa till After Work på en långfredag.

När styrelsen i Huddersfield ville sälja Bill Shanklys bästa spelare fick skotten nog och i november 1959 kontaktades han av Liverpools ordförande Tom (T.V.) Williams med frågan om Shankly ville bli manager för den bästa klubben i landet. Shankly svarade: ”Why, is Matt Busby packing up?”

Ett storartat lagbygge från en liten stad som dessutom bjöd på magisk fotboll – anrika Burnley FC. Tyvärr har deras bedrifter allt som oftast legat i fotbollshistoriens skugga.

Förutom magnifika polisonger blev Hunter en av de främsta centerhalver Ipswich någonsin haft, och det i konkurrens med spelare som Russel Osman, Kevin Beattie och Terry Butcher.

Under första halvan av 70-talet intog ansiktsbehåring nya ytor i fotbollsspelarnas ansikten och ymniga polisonger i likhet med hur det såg ut i mitten av 1800-talet blev en allt kraftigare markering för att fotbollsspelare hade mer gemensamt med rockstjärnor än andra.

Chelsea tar emot Stoke på lördag i en match som ståtar som nummer 1 på Stryktipset, vilket gör att man osökt kommer in på svensk tv-historia (nåja...), nämligen att från den 20 februari 1971 till 2 december 1972 möttes dessa två lag inte mindre än tre gånger i Tipsextra.

Avslutar veckan med att ta ut 70-talets bästa Arsenal-elva, släppa Old School Football på Facebook, men också att påminna om vad man kan göra under en helg fylld med landslagsfotboll, när saknaden av riktig fotboll blir för svår.

Arsenal på 70-talet handlar mindre om ett framgångsrikt fotbollslag och mer om något som berörde oss Tipsextra-tittare mer än stora titlar.

Pionjärer väljer sällan själva sina roller i historien, utan det är ofta rådande omständigheter som gör att de banar väg för framtiden. Däremot brukar det alltid finnas ett mod utöver det vanliga.

Jag läste den på engelska först – Nick Hornbys Fever Pitch. Sedan på svenska. Flera gånger. Aldrig någonsin har jag knockats av en historia som lyckats sätta fingret precis på det jag känt under hela min uppväxt.

Transfermarknaden förr och nu är olika världar, framförallt när det gäller spelarnas rättigheter i förhållande till klubbarna. Old School Football kommer följa de större övergångarna under vissa år och börjar med de fem största 1960.

Under 80-talet tog Spurs flertalet pokaler och även om The Lilywhites aldrig fick kröna decenniet med en ligatitel kan man lugnt påstå att få lag kunde skryta med större profiler eller lirare. Old School Football ägnar fredag åt att försöka ta ut den bästa Spurs-elvan under 80-talet.

Old School Footballs första hela vecka är avslutad, och veckans profil blev Steve Archibald, men det finns två spelare till vars artiklar inte är färdiga ännu.

Steve Archibald var en notorisk målskytt och Skottlands kanske bästa export söder om Hastings som med skjortan utanför byxorna och oftast i tröja nummer åtta gjorde succé bland annat i Aberdeen, Tottenham och Barcelona.

Varje tisdag bör man göra sin research inför stryktipset som senast lämnas in klockan 15.00 på torsdag. Så var det i alla fall förr, som jag minns det.

Old School Football är igång och tanken är ju att synas under veckan fram till veckoslutet. Smått och stort.

På lördag tar Leeds emot Nottingham i The Championship, då minns vi en lördag 1971.

När minnet är dåligt och selektivt får man gå till källorna, och jag kan därmed konstatera att nedan Tipsextra-matcher är sannolikt de som har konstituerat mitt intresse för engelsk fotboll som helhet och mer specifikt Everton FC.

Tv var viktigt för mig när jag var liten och min uppväxt präglades lika mycket av Bob Latchford som Vilse i pannkakan.

Orsaken till att Old School Football blev av kan sammanfattas i tre för mig tydliga minnesbilder som präglat mitt ohämmade och säkert inte helt friska intresse för engelsk fotboll och Everton FC.

Snabb och teknisk med en förmåga att slå de där inläggen som varje centerforward suktar efter var Dave Thomas adelsmärke.