Allt om VM 2026: | Alla grupper | Spelschema | TV-tider | VM-forum |
Jag var nyss fyllda 12 år och mitt fotbollsintresse hade nått nästan sjukliga nivåer. VM 1982 lanserades som det stora tv-VM:et. Aldrig någonsin hade man planerat att sända så många matcher. Sverige hade inte kvalat in, men vad gjorde väl det?! För mig handlade det om en månad i Nirvana. Fotboll - i princip - varje dag. Något man definitivt inte var van vid i början av 1980-talet, då SVT och Fotbollsförbundet inte ens vågade sända live-matcher från Allsvenskan eftersom man var rädd för att alla skulle föredra tv:n istället för att gå på match.
Det var också en turnering som hade allt. Åtminstone enligt mig. Jag använder fortfarande VM 1982 som referens när jag ska försöka värdera andra VM.
Premiären med Maradona
I premiärmatchen mötte de regerande VM-mästarna Argentina Belgien. Jag var mäkta fascinerad av Argentina som numrerade sin trupp i bokstavsordning och inte efter position. Mittfältsdynamon Osvaldo Ardiles fick därmed bära tröja nummer 1.
Men hela världens blickar riktades mot löftet vars talang ingen skådat sedan Peles dagar - Diego Armando Maradona. Man hade ju sett klipp på Sportspegeln där han gjorde helt makalösa saker. Men i just denna premiär mot ett välorganiserat Belgien fick han inte ut så mycket av sin talang. Matchen slutade med seger för Belgien efter mål av Erwin Vandenbergh.
Argentina tog sig vidare till nästa omgång som tvåa efter just Belgien. Maradona blommade egentligen bara i en match, den mot Ungern där han gjorde två mål, vilket jag tror - inte säker - att var en av få matcher som inte tv-sändes. Åtminstone missade jag den.
Jag förde anteckningar under hela VM och efter starten kan man utläsa att det hela kändes lite som ett antiklimax. Ett tema som skulle fortsätta under stora delar av gruppspelet.
Maradona uppvaktad av en rad belgare.
Trista Italien
Den piprökande italienska förbundskaptenen Enzo Bearzot fick till en början inte fart på sitt Italien. Makalöst trista matcher i gruppspelet och man gick vidare efter tre oavgjorda tillställningar (0-0, 1-1 och 1-1). En enorm besvikelse. Gruppens behållning blev istället Polen där proppen gick ur i den sista gruppspelsmatchen i och med krossen av Peru med 5-1. Inte minst imponerade den store stjärnan Zbigniew Boniek, som då var en av Europas bästa spelare.
I mina anteckningar avskrev jag Italien redan i detta skede. Ett misstag skulle det visa sig.
Förbundskaptenen som nästan fick gå hem
Antiklimax-temat fortsatte, då en annan stor favorit - fullt med spelare jag följt och beundrat under lång tid - åkte på torsk redan i den första matchen. Västtysklands förbundskapen Jupp Derwall gick ut innan deras premiär mot Algeriet med det arroganta budskapet att han kommer promenera hem till Västtyskland om de förlorar. På den tiden var det stor skillnad mellan de stora sydamerikanska och Europeiska lagen i jämförelsen med lag från andra kontinenter.
Givetvis förlorade Västtyskland och jag kunde konstatera ännu en stor besvikelse i detta VM. Men man tar sig ändå vidare tillsammans med Österrike efter en av världshistoriens stora skandalmatcher. Om Västtyskland vann med 1-0 gick de båda grannarna vidare och Algeriet fick åka hem.
Programenligt gör Horst Hrubesch 1-0 efter tio minuter och sedan följer en match där båda lagen rullar boll i backlinjen följt av otaliga passningar tillbaka till egen målvakt. Det buas rätt kraftigt från de neutrala delarna i publiken.
I mina anteckningar avskrev jag även Västtyskland, för de hade verkligen inte imponerat. Ännu ett misstag.
Den irrationelle västtyske yttern Pierre Littbarski.
Sveket mot Keegan och Brooking samt Nordirlands succé
England såg å andra sidan starka ut. De vinner sin grupp efter tre raka segrar och ett relativt mediokert Frankrike kommer tvåa. I mina anteckningar avskriver jag Frankrike och uttrycker stor irritation att mina två stora favoriter i det engelska laget - storstjärnan Kevin Keegan och eleganten Trevor Brooking - inte får lämna bänken.
En annan grupp där det knappast spelades underhållande fotboll vanns av Nordirland. En praktsucce! Och detta kämpande nordirländska landslag tog sig in i allas hjärtan, när de tog sig förbi storheter som Spanien och Jugoslavien. Ett Spanien som visserligen knep andraplatsen, men jisses vad tråkiga de var att skåda.
Avskrev även Spanien, vilket skulle visa sig vara en korrekt bedömning.
Åh herregud... Vilken grupp! Vilken spel! Brasilien!
Och så... Grupp nummer 6. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara detta... Det var som en stjärnsmäll. Uppväxt med svensk benknäckarfotboll a Bob och Roy och Tipsextras kanske inte alltför glamourösa tillställningar drabbades jag av en uppenbarelse jag aldrig någon mer kommer att få uppleva - Brasilien anno 1982.
Jag blev helt knockad. De lirade boll på en nivå jag inte trodde var möjlig. Mittfältsstjärnor som Zico, Falcao och Socrates gjorde lite som de ville. De hade till och med en vänsterback - Junior - som var någon form av skyttekung hemma i Brasilien.
Första matchen mot ett ruskigt bra Sovjet är bland det värsta jag sett i form av konstant - men ett underhållande - malande mot een och samma målbur. Ryssarna tog nämligen ledningen i första halvlek, bara för att brassarna skulle komma i våg efter våg och till slut vinna med 2-1, vilket var i underkant, för att uttrycka sig milt. Men vilken fotboll!
Även riktigt bra Skottland fullt med storstjärnor tog ledningen efter ett makalöst mål av David Narey från Dundee United. Men vad hjälpte väl det när Brasilien till slut vann med 4-1 och spelade - om möjligt - ännu bättre fotboll än mot Sovjet.
Sedan avfärdade brassarna Nya Zeeland med 4-0, medan Skottland än en gång var på håret att ta sig vidare men misslyckades efter att Sovjet kunde få till ett oavgjort resultat i sista matchen.
I mina anteckningar skrev jag att det finns bara ett lag som kan vinna detta VM. Brasilien spelade ju på en helt annan nivå än exempelvis Italien och Västtyskland. Ännu ett analytiskt misstag av en lillgammal tolvåring om brann för fotbollen.
Zico i matchen mot Sovjet.
Frankrike... O la la
På den här tiden hade man ett andra gruppspel innan semifinalerna, vilket faktiskt blev ganska så rafflande.
Bonieks hattrick mot Belgien visar sig bli avgörande för deras seger i den på förhand jämna gruppen där även Sovjet fanns med. Onekligen en skräll. Polen i semifinal.
Frankrike gick från klarhet till klarhet och tar sig relativt enkelt vidare till semifinal. Österrike och Nordirland är helt enkelt ett nummer för litet. Minns särskilt Bernard Genghinis frispark mot Österrike vars skruv var så magnifik att den Österrikiske målvakten sprang in i stolpen. För övrigt var 1982 lite av frisparkarnas VM. Inte minst från Brasiliens sida. Zicos var magnifik och Eder rammade ribban från långt håll. Bland annat.
I mina anteckningar skrev jag om det magiska franska mittfältet i form av Michel Platini, Alain Giresse, Jean Tigana och Bernard Genhini. De hade inte visat så mycket i gruppspelet, men nu var de elektriska. Just i det läget kändes det solklart att Frankrike skulle ställas mot Brasilien i en final, då det var de två bästa lagen.
Englands uttåg
England slarvade bort avancemanget till semifinal efter att spelet knöt sig rejält. Det blev 0-0 mot både Västtyskland och Spanien, men de hade chansen ända till det skälvande slutet då de bara behövde ett mål mot ett blekt spanskt lag. Till slut bytte de in Kevin Keegan och Trevor Brooking. Keegan var ju en av Europas bästa spelare under 1970-talet då England missade att kvalificera sig och nu - när han äntligen fick spela VM - blev det bara några minuter. Givetvis missade han ett riktigt bra läge, framspelad av just Brooking. Tänk om dessa - mer kreativa herrar - kommit in något tidigare..? Västtysklands seger mot Spanien med 2-1 blev avgörande för att ett blekt Västtyskland skulle ta sig till semifinal.
Jag skrev att Västtyskland nog skulle bli krossade av Frankrike. Och spydde en hel del hålla över varför Englands förbundskapten förbisett Keegan och Brooking.
Det bästa gruppslutspel jag någonsin skådat
Det fanns dock ingen slutspelsgrupp som underhöll så mycket som den med Italien, Brasilien och Argentina. Bearzots supertråkiga Italien skrällde redan i första matchen när man besegrade Argentina med 2-1. Å andra sidan var det ett Argentina ur form och superlöftet Maradoina fick inte spelet att lossna.
Något som blev än tydligare i mötet mot Brasilien, där det aldrig rådde något tvivel om vem som skulle segra. Brassarna vann med 3-1, men Argentinas reducering kom på slutet i en mycket ensidig match. Maradonas VM tog dessutom ett sorgligt slut med en utvisning.
Brasilien hade inte darrat på manschetten en enda gång. De defilerade sig genom turneringen med stil, finess och klass. Jag hade aldrig sett ett bättre fotbollslag, så den avslutande matchen mot Italien skulle bara spelas av. Visserligen inledde Italiens dittills helt iskalle anfallare Paolo Rossi med att göra 1-0 redan i den femte minuten. Socrates rättade till det lilla misstaget med att redan i den tolfte minuten kvittera till 1-1. Men av någon konstig anledning fann den där Rossi målet igen i den 25:e minuten. Nå, det var väl bara en tidsfråga innan brassarna vände matchen... Det skulle dock dröja till den 68:e minuten innan Falcao gjorde 2-2. Och nu var det bara en tidsfråga. Även denna gång...
Och så... i den 74:e minuten dyker han upp igen - Paolo Rossi. Hattrick av en iskall italiensk forward mot VM:s mest överlägsna lag och Italien gick vidare till semifinal. Brasilien var utslagna. Hela fotbollsvärlden - förutom Italien - sörjde. Det kändes ofattbart. Och orättvist.
Jag skrev inga anteckningar, utan kastade blocket i väggen. Jag hade fått min första läxa i att man aldrig kan räkna bort Italien och att det sällan blev det bästa laget som vann ett VM.
Paolo Rossi sänkte Brasilien.
Italiens återuppståndelse
I semifinal fanns ett Polen som överraskat, ett trist Västtyskland som stolpat sig fram och Frankrike som spelat underhållande och jag nu såg som mitt sista hopp i detta VM. Ja, och så Italien då.
Italienarna hade nu kommit igång och spelade en rasande effektiv fotboll, som vilken catenaccio-tolkare som helst skulle varit stolt över. Polen blev en munsbit i semifinalen.
Jag hade åter plockat upp blocket och skrev hyllande ord om en makalös italiensk backlinje, speluppläggaren Giancarlo Antognoni och så denna Paolo Rossi som målade två gånger mot Polen och nu var uppe på fem mål.
Ännu en besvikelse
Och så var det dags för den där semifinalen... Frankrike mot Västtyskland. Giresse, Platini, Tigana... Detta makalösa mittfält mot ett grått och letargiskt Västtyskland. Det kunde väl bara gå på ett sätt..?
När dessutom tyskarnas målvakt knockar den franske backen Patrick Battiston i det värsta överfallet i VM:s historia, stärktes mina känslor än mer för det underhållande och franska gänget. Schumacher fick inte ens en varning.
Yttern Pierre Littbarski ger tyskarna ledningen i den 17:e minuten, men Michel Platini kvitterar på straff i den 26:e minuten och matchen går till förlängning. En förlängning som jag fortfarande anser är bland det mest gastkramande jag upplevt.
Liberon Marius Tresor ger fransmännen ledningen som sedan utökas av Alain Giresse och i den 98:e minuten känns allt klart. Rättvisan och den vackra fotbollen har segrat. Men nu är det Västtyskland som står för motståndet och i den 102:a minuten gör Karl-Heinz Rummenigge 2-3 och hamnar även han på fem mål tillsammans med Rossi. Och i den 108:e minuten kvitterar Klaus Fischer.
Västtyskland vinner straffsparksläggningen och jag minns hur jag i mina anteckningar skrev en rad svordomar över detta Västtyskland som jag beundrat så mycket före turneringen, men numera tyckte genuint illa om. Dessutom blev Harald Schumacher hjälte.
Schumacher överfaller Battiston men får inte ens guld kort.
Italien flyger fram och Hegerfors snackar om Bruno Cont (r) i
Finalen blev en formsak. Italien var klart bättre och vi hade börjat älska catenaccion. Den vara ändå ganska stilfull. Kommentatorn Arne Hegerfors hade till svenska folket lanserat uttrycket Bruno Cont (r) i för den snabbe omställningsspecialisten Bruno Conti. Paolo Rossi inledde målskyttet med sitt sjätte mål på tre matcher och säkrade därmed skytteligasegern. Italien vann med 3-1 och alla minns vi den glädje Marco Tardelli visade när han gjorde 2-0. Detta var långt före de individfokuserade målgesterna. Detta var bara ren och skär glädje.
I mina anteckningar skrev jag nu upp Italien som värdiga mästare, men fortsatte spy lite galla över Västtyskland. Frankrike gav bort matchen om tredjepris till Polen. Deras besvikelse var för stor och de mönstrade inte ens bästa laget.
Brasiliens makalösa underhållning, Italiens förvandling, Frankrikes skönspel, tyskarnas trista effektivitet, Maradonas dåliga humör, Nordirlands oväntade succé, Englands uttåg trots att de inte förlorade en enda match, Skottarnas försök, Polens framgång... Ett VM med intryck som fortfarande lever med mig. Ett VM som fortfarande är det bästa jag upplevt. Mitt VM. VM 1982.
