Det finns spelare som blir ihågkomna för sina titlar, sina rekord eller sina spektakulära mål. Sedan finns det spelare som lämnar ett avtryck som sträcker sig långt bortom fotbollen. För den som följde italiensk fotboll under 1980- och 1990-talet var Stefano Borgonovo en pålitlig anfallare som representerade klubbar som Milan, Fiorentina, Udinese och Como. Han var en spelare som alltid arbetade för laget, som aldrig gjorde sig större än sporten och som verkade uppskatta varje minut han fick på planen. I Fiorentina skapade han tillsammans med Roberto Baggio ett av de mest omtyckta anfallsparen i klubbens historia. Men när vi idag talar om Borgonovo är det sällan målen eller resultaten som kommer först i tankarna. Istället är det vänskapen.
Det finns nämligen vänskaper inom fotbollen som uppstår i omklädningsrum och sedan försvinner när karriärerna tar olika vägar. Borgonovos relation med Roberto Baggio blev något annat. Deras band överlevde klubbyten, pensioneringar och tidens gång. Men för oss i Como finns också en annan dimension av Borgonovos historia. Och en annan vänskap. Under mitten av 1980-talet bildade han ett fruktat anfallspar tillsammans med Dan Corneliusson. Under flera säsonger fungerade de som ett konstant orosmoment för samtliga lag i Serie A, Än i dag talar många Comosupportrar med värme om duon som gav klubben några av dess mest minnesvärda år.
När jag intervjuade Dan Corneliusson för några år sedan gled samtalet, förr eller senare, in på Stefano. Det märktes direkt hur mycket vänskapen fortfarande betydde. Corneliusson berättade om sitt besök hos Borgonovo under de sista åren, när ALS hade tagit ett skoningslöst grepp om hans kropp. Han stannade upp innan han svarade och beskrev mötet som en av de tuffaste stunderna i sitt liv. Att se en tidigare lagkamrat, en vän, som en gång levt för fotbollen och rörelsen, få sin kropp berövad bit för bit, var nästan omöjligt att ta in. Och kanske är det just där Borgonovos historia förändras. Från att vara berättelsen om en skicklig anfallare från Como till att bli berättelsen om en människa som vägrade låta sjukdomen definiera vem han var.
När Borgonovo drabbades av ALS 2005 förändrades hans liv för alltid. Sjukdomen tog gradvis ifrån honom möjligheten att röra sig, tala och till slut kontrollera sin egen kropp. Men den lyckades aldrig ta ifrån honom hans värdighet. Det är svårt att inte beröras när man ser bilderna från de sista åren. Borgonovo, fast i en kropp som svek honom allt mer för varje dag, fortsatte att kämpa. Han valde inte tystnaden eller isoleringen. Tvärtom gjorde han sin sjukdom till en kamp för andra. Genom stiftelsen som bär hans namn bidrog han till att öka medvetenheten om ALS och samla in pengar till forskning. Han blev ansiktet utåt för en kamp som berörde långt fler än honom själv.
Kanske är det därför hans historia fortfarande känns så stark. Vi lever i en tid där fotbollsspelare ofta bedöms utifrån statistik, marknadsvärden och sociala medier. Borgonovo påminner oss om att det finns något större. Att människan bakom spelaren alltid är viktigare än spelaren själv. Hans liv blev ett bevis på att styrka inte handlar om hur hårt man skjuter en boll eller hur många fotbollsmatcher man vinner. Styrka handlar om hur man möter motgångar när livet visar sin allra grymmaste sida.
Den 27 juni 2013 förlorade Stefano Borgonovo sin kamp mot ALS. Han blev bara 49 år gammal. Ändå känns det som om hans arv bara har vuxit sedan dess. För oss som följer Como kommer han alltid att vara en av klubbens egna söner. För italiensk fotboll är han ett namn som väcker respekt. När den internationella ALS-dagen återigen uppmärksammas är det därför inte främst spelaren Stefano Borgonovo vi ska minnas. Det är människan. Och det förblir trots allt det viktigaste.
