Norge vilade Erling Haaland, Martin Ødegaard och resten av startelvan mot Frankrike. Det som på pappret var en gruppfinal blev en överkörning när Norge inte vågade tampas med Les Bleus utan nöjde sig med andraplatsen. Det för att få möta Elfenbenskusten i sextondelsfinal istället för en potentiell batalj mot Sverige. 1-4 skrevs segersiffrorna till efter ett hattrick av Ousmane Dembélé och sistaminuten-mål av Desiré Doué.
Här tre tankar efter matchen:
Hoppas Norges feghet straffar sig
Uppenbarligen bestämde sig Norge på förhand för att de hellre nöjer sig med andraplatsen i gruppen och vetskapen om att Elfenbenskusten då väntar i sextondelsfinal. Istället för ovissheten i vilken grupptrea man skulle få möta som gruppetta – det hade med stor sannolikhet blivit Sverige. Det skulle vara riktigt tillfredsställande om Norge efter det sen skulle åka på stryk mot Elfenbenskusten – som anförda av briljante Yan Diomandé imponerat i gruppspelet.
Jävlar vad stryk vi kommer få av Frankrike
Med det sagt: Sverige kommer med största sannolikhet få möta Frankrike i sextondelsfinalen. Känslan är att vi kommer få så kolossalt med stryk. Om Brian Brobbey, Denzel Dumfries och Cody Gakpo kunde köra över vårt försvar fullständigt vågar man knappt föreställa sig vad Kylian Mbappé, Ousmane Dembélé, Michael Olise, Desiré Doué med flera kommer göra.
Min kloke kollega Sebastian Ahokas sammanfattade det väl på twitter:
Vad förvånad Dembele kommer bli när han ser att Sverige inte har en backlinje alls
— Sebastian Ahokas (@ahokas) June 26, 2026
Norge – VM:s mest internt ojämna lag?
Något jag tänkte på redan under Norge - Senegal, när norrmännen med blotta förskräckelsen kom undan med 3-2 efter att deras försvar fått Ismaila Sarr att se ut som George Weah: Norge är ett väldigt ojämnt lag, alltså spelare för spelare inom laget. Ett kantigt lag. Erling Haaland är förstås i en klass för sig. Martin Ødegaard är förstås världsklass också. De har flera spelare av bra internationell klass. Men nivåskillnaden mellan Haaland och de sämre spelarna i laget, i startelvan, är enorm.
Kanske till och med större än i Sverige, där topparna och dalarna (Alexander Isak, Viktor Gyökeres vs ja, vår defensiv) förstås också är väldigt tydlig. Både Norge och Sverige påminner på sätt och vis om hur många pojklag kan vara, där några killar är så ohyggligt långt före i utvecklingen än resten av laget.
