I 3145 dagar stod Jürgen Klopp på sidlinjen under ljusen på Anfield. Jag minns när min pappa kom till mig, en 8-årig kille som var förälskad i min dåvarande idol Phillipe Coutinho, och sa att Liverpool minsann hade fått en ny tränare. En tysk tränare som sagt att supportrarna skulle börja tro igen. Resten är som bekant historia.
Kvar efter sig lämnade han ett arv med en stomme av spelare som skulle komma att bli minst lika viktiga för nästa tränare som även han lyckades knipa en ligatitel, då under säsongen 2024/2025.
Men vart står vi nu?
Efter en säsong som de flesta supportrarna helst nog hade velat glömma så tittar jag på laget som kommer ur askan och inser att detta inte är det laget jag växte upp med – generationsväxlingen är komplett. The Kop måste nu vänja sig vid att skandera om Victor Munoz istället för Mohammed Salah och kapten Van Dijk får en ny fransk mittback i Jérémy Jacquet att försöka hålla tätt med.
Dessutom lyckades inte mångmiljardinvesteringarna i Florian Wirtz och svenske Isak att leverera i närheten av önskad nivå under den gångna säsongen (även om den sistnämndes skada spelade in i besvikelsen) där de enda egentliga ljusglimtarna var den långtidsskadade Hugo Ekitiké och den nya fan-favoriten Rio Ngumoha.
Men trots senaste säsongens katastrof verkar den stora majoriteten av supportrarna se på kommande säsong med enorm positivitet.
Girigt? Möjligen, med tanke på att vi nyss genomlidit ett smärre haveri. Men nog finns det en grogrund för optimismen.
Och kanske finns den framförallt i det faktum att Arne Slot ersattes av The Reds nya tränare Andoni Iraola. Ut går han som konstant pratade om motståndarnas “low block”, vilken verkade omöjlig för de rödklädda att ta sig igenom. In kommer mannen som gjorde madrids lillebror Rayo Vallecano till en etablerad LaLiga-klubb och tog Bournemouth ut i Europa
Men vad kommer egentligen Iraola med? Varför valde FSG att agera för den upphaussade spanjoren?
Rent taktiskt är basken definitivt mer lik Klopp än Slot då även han förespråkar en intensiv fotboll med fokus på man-man press och att vinna bollen i ett tidigt skede. Under säsongen 2024/2025 hade Bournemouth ligans lägsta PPDA (Passes Per Defensive Action)-värde, vilket innebär att motståndarlaget i snitt bara tilläts passa 9.9 gånger innan en tackling, block eller regelöverträdelse gjordes. Givetvis får siffran en att tänka tillbaka på den ursinniga "gegenpressing" som fick Anfield att koka. Denna höga press gjorde även att laget var med och toppade listan när det kommer till återvunna bollar högt upp i planen samt antal avslut och mål efter höga bollvinster.
Utöver detta har även Iraola jobbat med högt stående ytterbackar när laget har bollinnehav, då laget ofta tenderar att övergå till en sorts 3-2-5 formation. En spelare som många Liverpool-fans hoppas kan gynnas av detta är Milosz Kerkez som inte alls kom in i tempot under föregående säsong trots sina fantastiska insatser under året innan där han tillhörde just Bournemouth och var en av Iraolas starkast lysande spelare.
Ytterligare en taktisk del som får det att kittla hos mig och mina supporterkollegor är att en position som ofta skiner i Iraolas system är 10:an. I Rayo Vallecano var Argentinaren Óscar Trejo inte bara en stor ledare på planen utan även en spelare som från 10-positionen sken under Iraola. När han sedan tog över Bournemouth var det Justin Kluiverts tur att skina på den positionen där han säsongen 24/25 stod för den poängmässigt bästa säsongen i sin karriär då han noterades för 12 mål och 6 assist. Men även förra säsongen lyste Iraolas 10:a starkt, denna gång i form av Eli Junior Kroupi som hade en stor genombrottssäsong. Självklart hoppas samtliga supportrar att vår egen Florian Wirtz ska gynnas lika mycket av “Iraola-ball” som hans positionskollegor gjort tidigare.
Jag vill se Wirtz dominera – jag vill se honom leka fotboll.
Men trots tränarens taktiska briljans och formationer som man kan tänka ska gynna de 20-faldiga engelska mästarna finns det frågetecken som inte kan raderas ut. För att trolla med knäna i Rayo och lyfta Bournemouth till framgång är en sak – att vara tränare för Liverpool är något annat. Iraola kommer behöva axla trycket på Anfield och samtidigt försöka få alla miljardstjärnor att springa för honom. Detta blir hans viktigaste prov. För ingen taktik räddar den personen som tappar omklädningsrummet, eller den som tappar supportrarna.
Så vart står vi då till sist? Korta svaret: Jag vet inte.
Jag är inte längre den 8-åriga killen vars ögon tindrade när Coutinho var på skärmen. Jag är äldre nu, kanske mer cynisk, men framförallt mer realistisk. Det lag jag växte upp med är borta och framför oss ligger en oviss framtid i händerna på hittills underpresterande miljardvärvningar, spännande unga mittbackar och en baskisk press-ideologi på sidlinjen. Det är inte perfekt, det är absolut inte riskfritt, men det är en nystart och när ljusen tänds på Anfield nästa säsong ska jag göra mitt bästa för att inte titta tillbaka nostalgiskt. Utan försöka anamma samma trotsiga optimism som resten av supportrarna verkar ha hängivit sig till, lära mig de nya namnen och tro på framtiden.
