Allt om VM 2026: | Alla grupper | Spelschema | TV-tider |
Det här är ingen ny spaning, men väl en ofrånkomlig sanning: ett gammalt Paninialbum är höjden av fotbollsnostalgi. För mig är det alltid Paninialbumet för VM 2002 det rör sig om. Jag är faktiskt inte säker om jag hade albumet för VM 2006 även om jag minns att jag och min kompis Anton slaviskt följde VM ihop och har vaga minnesbilder av att något slags album hade vi fram, men det kan ha varit någon VM-bibel också.
Då, 2006, var vi tolv år, en perfekt ålder att se VM i och att samla Paninibilder i. Men det är alltså VM 2002, när jag var åtta år som är Paninimästerskapet för mig. Mitt första VM, det som det alltid ligger ett speciellt skimmer över.
Var fjärde år minns jag det albumet. Utan att ha sett det på många år kunde jag ändå se bilderna framför mig. Bradley Carnell, Sydafrika. Teddy Sheringham, England. Kleber Saarenpää, som inte ens kom med i Sveriges VM-trupp men väl i Paninialbumet.
Jag minns hur jag sprang över till Daniel som både granne med oss för att exalterat visa att jag fått Luis Figo. Oklart varför jag ville visa just Daniel, vi var inte så nära.
Helges kiosk – Paninimecka
Paninibilderna köptes i Helges kiosk på Mossbanegatan i Kumla. Bara en tvärgata bort, vilket gjorde att även jag som mycket disträ åttaåring (en gång rymde lillebror hemifrån när jag förlorade mig i Bamses värld) kunde gå dit själv utan att komma bort.
Helges kiosk stängde några år senare, nu är det en pizzeria där istället. Så här i efterhand känns det som en bragd att Helges överlevde in på 2000-talet. Den typen av kvarterskiosk som låg i ett bostadsområde, om än ett stenkast från centrum, finns inte i småstäder längre. Kumlas behov av att lämna in spelkuponger, köpa tobak eller Paninibilder tillgodoses av kiosker och förbutiker som ligger i faktiska centrum.
24 år senare åter i mina händer
Men Paninialbumet från VM 2002 finns kvar. Denna sommar fick jag min mamma att gräva fram albumet från där det låg nedpackat i någon låda i någon garderob i föräldrahemmet. Mamma mindes precis hur det såg ut, och var hon packat ner det när hon och pappa röjde i gömmorna för några år sen. När de gjorde det fick jag frågan om jag ville ha kvar gamla skolarbeten – som jag inte visste att de sparat. Det hade jag absolut inget intresse av, däremot bad jag dem spara mina gamla fotbollsböcker, fotbollstidningar och sådant. Det är det jag är nostalgisk för.
Sen postade mamma ner Paninialbumet 49 mil söderut till mig. Lite medfaret av tidens gång men framför allt av att ha varit i en åttaårings ovårdade händer en hel sommar, nött av bläddrande. Som det ska vara, föremål ska användas. Jag har aldrig förstått samlare som är så brydda om ”mint condition”.
På första sidan möts jag av bilden med VM-pokalen mot en glittrande bakgrund – höjden av lyx, det kändes som det dyrbaraste jag hade som åttaåring.
På uppslaget med arenor och slutspelsträdet noteras en viss skillnad i handstil när min mamma hjälpt mig skriva in resultaten och när jag gjorde det själv. Fullkomligt anskrämlig handstil hade jag som åttaåring, och den är bara marginellt bättre nu.
Frankrike – vilken besvikelse
Zinedine Zidane, Robert Pires, Patrick Vieira, Lilian Thuram, Bixente Lizarazu, Marcel Desailly, Vincent Candela, Frank Leboeuf. Jag hade ett otroligt flyt med spelare jag samlade in i Frankrike. Slog hårt mot mig när de då totalfloppade i gruppspelet.
Jag minns hur surt det kändes att den enda tongivande i Senegals skrällag jag fick var Salif Diao. Man ville ju ha El-Hadji Diouf, eller ännu hellre min personliga favorit högerbacken Ferdinand Coly.
Stor leverans fick jag på Uruguay – men nesligt nog inte stjärnan Alvaro Recoba. Men jag fick åtminstone Dario Rodriguez som gjorde drömmålet mot Danmark. Kan också noteras hur fruktansvärt usel jag var på att klistra in bilderna rakt som åttaåring. Likt handstilen har det ärligt talat bara blivit marginellt bättre med sånt pyssel också över åren.
Ett annat slags Spanien
Det fascinerade mig att det spanska spelarna hade klubblagströjor, inte landslagströjor, på bilderna. På sätt och vis symboliskt för tiden, när snacket alltid var att det alltid gick dåligt för La Roja för att Barcelona- och Real Madrid-spelarna inte kom överens och de katalanska och baskiska spelarna inte spelade för den spanska tröjan.
Spanien var ett lag jag höll kraftigt på i VM 2002 och jag gillade Barcelona. Jag var nöjd med att få en favoritspelare i Luis Enrique, och de två Real Madrid-spelare man faktiskt gillade. Kultliraren Juan Carlos Valeron och en viss Josep Guardiola därtill. Joaquin, Spaniens stora behållning i mästerskapet för mig, kom tydligen inte med när Panini-redaktionen skulle plocka russinen ur truppkakan.
Slovenien. Det anonyma Slovenien. Den enda man ville ha, den hemskickade Zlatko Zahovic, fick man inte. Men det här albumet satte i alla fall bilden i mitt huvud av att alla slovenska anfallare är skalliga. Jag undrade alltid om Ales Ceh och Nastja Ceh var bröder.
Brasilien – här peakade Paninialbumet
Jag var åtta år så givetvis hejade jag på Brasilien och här peakade nog Paninisamlandet för mig. Ronaldo. Rivaldo. Roberto Carlos. Cafu. Denilson. Lucio. Därtill Dida (bara reserv då) och Edilson. Vilken utdelning!
Målvaktsfantomet Rüstü Recber. Legendaren Hakan Sükür som gjorde mål efter 11 sekunder i bronsmatchen. Underbare liraren Hasan Sas. Saknades bara mohikanen Ümit Davala så hade utdelningen på kometlaget Turkiet varit perfekt.
Min namne och mina dyrgripar
Costaricanen William Sunsing var den ende jag hade som hette som jag. Jag glömmer honom aldrig.
Jag tror jag blev så till mig av att få en Ajax-spelare att jag satte John O’Brien väl snett även för att vara jag. Fine O’Brien, skadorna sinkade en fin karriär, som kanske toppades med målet han gjorde mot Portugal. Surfare och idrottspsykolog numera, sist jag hörde.
Där sitter han, dyrgripen Luis Figo. Dessutom Rui Costa. Pauleta. Råskinnet Fernando Couto. Disciplinerade Jorge Costa (vila i frid). Näsplåstret João Pinto. På den här tiden hejade jag också på Portugal. Det gick över när Cristiano Ronaldo kom.
Tomrummet Irland
Jag ser nu för första gången att det fanns en förklaring till varför jag inte fick en enda irländare – de hade inte fått klart rättigheterna innan tryckläggning. Det finstilta på engelska gick mig förbi som åttaåring och i alla år har jag trott att det var en sjuk slump att jag inte fick upp en enda irländare. Ingen hemskickad Roy Keane, ingen glödhet Damien Duff, inte ens en liten Matt Holland eller Steven Finnan.
Fantastisk utdelning i Sveriges grupp
Nigeria var jag väldigt svag för. Bra utdelning med förre Ajax-publikfavoriten Tijani Babangida, kultbacken Taribo West och Julius Agahowa vars volter fascinerade. Men det grämer mig fortfarande att jag inte fick hela Ajax-kompaniet med Nwankwo Kanu, Finidi George och Sunday Oliseh också. Eller förstås allas älskade Jay-Jay Okocha – här känd som Augustine Okocha.
Bra utdelning även på England minst sagt. Det fascinerade mig att ett lag kunde ha både David Beckham och Teddy Sheringham, då Beckham såg ut som att han inte existerade i den verkliga världen, medan Sheringham såg ut som att han kunde vara en borttappad fjärde bror till min pappa.
Tillsammans med Brasilien så var det här albumet peakade för mig då. Båda mina idoler Henke och Zlatan. Anders Svensson under sitt livs sommar. Fredrik Ljungberg och Patrik Andersson. Tobias Linderoth. Niclas Alexandersson med sitt mål mot England. Och att Kleber Saarenpää är med fast han inte var med i truppen förhöjer det bara för mig.
Nedprioriterade lag och märkliga favoriter
Jag gillade inte Italien, inte på den tiden heller. Typiskt att det är på de man prickade in stjärnorna till större andel än i något annat lag!
Ah, av de nedprioriterade lagen i slutet, där spelarna fick samsas två och två på bilderna, blev Tunisien mitt lag. Radhi Jaidi min gubbe bara för att jag hade hans bild och han var en koloss i försvaret. Synd att jag fick fel Trabelsi på köpet bara.
Lärdomar man fick på köpet av fotbollsintresset
När jag nu bläddrar i albumet slås jag av flerspråkigheten i det. Jag är verkligen inget språkgeni, det ska gudarna veta, men jag minns att jag som liten fascinerat läste orden på de olika språken. Jag hade lärt mig fotbollsglosor på engelska, och via Paninialbumet fick man en liten första inblick i fler språk därtill. Det och flaggkunskap är något fotbollsintresset gav en på köpet som liten.
Dessutom, geografi! Aldrig har jag haft så bra koll på var japanska och sydkoreanska städer ligger som under sommaren 2002.
Jag vet att många hade som ett självklart mål att fylla sitt Paninialbum. Jag kan inte minnas att jag ens hade den ambitionen, det fanns inte på kartan att jag skulle lyckas med det med mina begränsade fickpengar och sociala kontaktnät som åttaåring. Jag var glad bara i att fylla det så mycket jag kunde.
Slut på nostalgitripp. VM 2002 är förgånget men det lever vidare i mitt Paninialbum.
