Allt om VM 2026: | Alla grupper | Spelschema | TV-tider |
Så är det dags att sparka igång ännu ett VM. Känslorna för det hos mig är mer splittrade än någonsin, och vad jag hör från vänner och bekanta förefaller läget vara liknande för fler.
Mycket med VM känns åt helvete fel redan på förhand, det är ingen nyhet. Att det tillåts hållas i ett krigsförande och allt mer antidemokratiskt tyrannland som USA. Ovanpå det all jäkla FIFA-skit, korruption och att sälja ut allt som var bra med VM. Biljettpriserna , vilka som tillåts resa in till USA eller inte . 48 jäkla lag.
Jag minns när VM 2014 var över sa en kompis: Sjukt att det här kanske var det sista bra VM:et. Då hade vi en fantastisk turnering bakom oss, fylld med drama, klassiska ögonblick och sevärd fotboll. Vi visste att framför oss låg VM 2018 i Vladimir Putins Ryssland och VM 2022 i Qatar. Sen fick Donald Trumps USA detta VM.
VM:s dragningskraft
Arrangemanget av VM 2014 var inte okontroversiellt för all del, med beloppen Brasilien plöjde ner i arenabyggen i regnskogen och allt vad det var, medan nationens ekonomi led i övrigt. FIFA var redan då sen länge en genomkorrupt organisation. Men trots det ser det fortfarande förhållandevis rent och vackert ut i backspegeln. Min väns ord för tolv år sen står sig fortfarande för mig.
Men: Samme vän sa för några veckor sen: ”Börjar man inte arbeta upp en liten VM-pepp trots allt?”
Jo, nog har man gjort det. Det eviga kruxet för oss fotbollsälskare. Trots att man hatar FIFA och nästan allt med arrangemanget av VM nuförtiden, så trillar man ändå dit på VM-peppen.
Man glömmer inte all jävla skit från FIFA och USA. Man lägger det inte åt sidan. Men fotbolls-VM:s dragningskraft suger ändå in en. Vi är här igen. Redo för ett, som Staffan Lindeborg sa, oändligt stort äventyr.
Läs också: Sebastian Ahokas VM-krönika
