Hela presskåren satt och väntade på att Richard Wright, målvakten som Arséne Wenger just skrivit kontrakt med, skulle kliva in genom dörren och få berätta om sina planer med Arsenal. Engelska presskåren var samlad på London Colney och väntade. Att Gunners värvade Richard Wright som "under-study" till David Seaman var en nyhet och kanske såg Wenger den unge målvakten och på-gränsen-till-landslagen-varande Wright som Seamans efterträdare. Det fanns många frågor att ställa.
Dörren öppnades.
In kliver Sol Campbell.
Jag hade velat se minen på journalisterna. Hur deras hakor slog i golvet, hur ögonen blev så stora att fiskarna blev avundsjuka, hur deras hjärnor inte fick ihop det. "Vänta lite.. Sol Campbell. Tottenhams kapten. Vad gör han här så långt söderut. Med Wenger..?". Ännu fler frågor ställdes.
Idag är det 25 år sedan detta skedde. Fortfarande ligger Sol Campbells fortfarande oöverträffande transfer som ett rött skynke över många Spursare. Man gör helt enkelt inte så. Man lämnar inte Tottenham för Arsenal; eller tvärtom. Jo, det kan man, om man kanske är en B-lagsspelare eller juniorspelare, men som Sol Campbell- landslagsman och kapten för Spurs.. å så går han till den mest hatade rivalen. Det var en rak höger i en Spursares ansikte. En nutida "Judas" uppstod.
Nu tänker jag inte lägga tvåhundra rader på att gnida in det i en Tottenham-supporters ansikte och berätta om varför han lämnade och hur mycket han åstadkom med Gunners. Det har jag gjort och det kan alla läsa om, men vi noterar att idag för 25 år sedan förändrades stämningen ordentligt i norra London. Från min sida säger jag "Thanks, Sol".
