En tuff start i Belgrad
När jag stod ensam på Belgrads gator den natten utan mobiltelefon trodde jag att min resa var förstörd. Inget derby. Inget boende. Ingen telefon. Då hade jag svårt att tro att jag några timmar senare skrattade och drack rakija i en rökfylld lägenhet med en tidigare självutnämnd Partizanultra som hjälpte mig få tillbaka telefonen. Hur kunde det bli så här?
Jag befann mig i den serbiska huvudstaden den helgen för att se det eviga derbyt mellan Röda Stjärnan och Partizan. En riktig bucket list-match för mig och många andra fotbollsentusiaster.
Vid ankomst till Nikola Teslas flygplats försökte jag få tag i en taxi genom en av de rekommenderade apparna jag läst om på nätet. När jag misslyckats med att hitta en taxi genom appen klev jag i desperation ut från ankomsthallarna och fick ögonkontakt med en barsk taxichaufför. Han frågade om jag sökte taxi, och jag nickade. Däremot undvek han min fråga om priset, vilket fick mig att ana oråd. Trots det hoppade jag in i taxin. Mina misstankar besannades när han vid framkomsten krävde ett betydligt högre pris än vad apparna visade.
Efter att jag frustrerat klivit ut ur taxin befann jag mig nu i den bohemiska och något småruffiga stadsdelen Dorćol där mitt boende låg. Däremot hann det bara gå några sekunder från det att jag avlägsnade mig från bilen till att jag förstod att något inte stod rätt till. Min mobil var borta. Jag insåg att den måste ha glidit ut ur min byxficka eller att jag lite slarvigt råkat lägga den på sätet bredvid mig när jag betalade chauffören kontant. Panikslagen vände jag mig om och försökte se om jag kunde se var bilen körde och springa ikapp den. Ingen bil i sikte.
Jag kände hur stressen började äta upp mig. Däremot var jag tvungen att försöka lösa den här situationen på något sätt. Jag försökte ta mig in i huset där mitt boende låg för att få kontakt med någon som kunde hjälpa mig. Något som gjorde problemet än mer utmanande var att det var självincheckning och ingen värd eller personal välkomnade mig.
Så småningom lyckades jag ta mig in i byggnaden och började irra runt planlöst i trapphuset. Jag kom på att jag hade min laptop i ryggsäcken och knackade på en slumpvald dörr i hopp om att kunna använda någon av de boendes wifi för att kunna lokalisera min telefon och komma i kontakt med ägaren till boendet. I dörröppningen möttes jag av en kort och munter serbisk farbror som inte talade mycket engelska. Som tur var kunde hans son prata engelska och hjälpa mig. Med hjälp av sönerna kontaktade jag boendet och försökte lokalisera telefonen. Jag lyckades inte se dess position, men kunde spärra den och lämna kontaktuppgifter om chauffören skulle hitta den.
Samtidigt som jag målmedvetet försökte få tillbaka min telefon frågade den kortväxte farbrorn om jag ville ha ett glas rakija. Vi började alla skratta. Jag sa att jag måste lösa mina problem först, men att jag gärna skulle utbringa en skål tillsammans med honom efteråt, varpå han sa att "I Serbien dricker vi först och sedan löser vi våra problem.". Det dröjde dock bara några minuter innan vi alla fyra skålade. Därefter fick jag kontakt med boendets ägare och lyckades ta mig in. Jag tog mig in i mitt rum och vilade efter den omtumlande upplevelsen. Drygt 40 minuter senare fick jag besked om att chauffören hade kontaktats. Samtidigt hörde jag en knackning på dörren.
Ett oväntat möte
Brodern bjöd in mig till sin lägenhet för att ta ännu ett glas rakija. Det var, utan att överdriva, den minsta lägenhet jag någonsin sett. En liten säng, ett spartanskt kök och ett badrum inklämda på en yta som var mindre än många tågkupéer. Han tände en cigarett och vi började prata om allt från bostadsmarknaden i Belgrad till resmål på Balkan.
Vi började prata om fotboll och kom då in på att jag var i Belgrad för derbyt. Då visade det sig att han var en stor Partizansupporter. Han berättade till och med att han var en ultra och medlem i grupperingen Alcatraz. Däremot berättade han att han inte längre går på fotbollsmatcher, eftersom han “hade problem” med vissa av människorna runt Partizans mer hårdföra grupper. Jag tog det med en nypa salt eftersom han verkade betydligt vänligare än den stereotypa bilden av en östeuropeisk ultra.
Däremot verkade det finnas någon form av sanning i det han sa, om än lite kryddat, då jag fick en tröja från en ultrasgrupp med ett motiv föreställande en medlem som mördats i en gänguppgörelse och blivit en martyrfigur. Han sa dock att jag under inga omständigheter skulle bära tröjan i Serbien. Med en skräckblandad förtjusning tog jag emot tröjan och än idag finns den i min garderob.
Tröjan jag fick från Partizanultran.
Kort därefter anlände taxichauffören som jag tidigare tjafsat med och han hade, precis som överenskommet, min telefon i handen. Jag betalade honom lite för tjänsten och vi försonades i en kram. För första gången sedan jag lämnat flygplatsen kunde jag andas ut. Situationen som bara någon timme tidigare känts hopplös hade fått ett oväntat lyckligt slut. Därefter tackade jag även brodern och gav honom lite hittelön också. Det slog mig då hur märklig situationen egentligen var. Bara någon timme tidigare hade jag blivit lurad av en taxichaufför och stått ensam utan telefon i en främmande stad. Nu satt jag istället hemma hos en person jag aldrig tidigare träffat och pratade fotboll över ett glas rakija.
Mer än ett derby
Dagarna därpå utforskade jag Belgrad innan det blev det dags för derbyt som jag sett fram emot. Det dröjde inte länge innan jag förstod varför derbyt i Belgrad anses vara ett av Europas hetaste och mest mytomspunna. Klubbarnas färger syntes överallt – på graffititaggar, halsdukar och muralmålningar.
På derbydagen låg det en särskild spänning över staden. Piketbuss efter piketbuss passerade, och polisnärvaron på Belgrads gator var omfattande. Jag tog bussen mot arenan men stoppades av kravallpolis vid en bro. Partizans ultras, Grobari, var på väg mot arenan och polisen höll de båda supporterskarorna åtskilda. Efter nästan en timmes väntan släppte kravallpolisen igenom oss efter att tusentals Partizansupportrar hade tagit sig in på den södra kortsidan.
Utanför arenan var stämningen uppskruvad, och supportrar sjöng och skålade. Jag gick dock ganska snabbt in på arenan för att slå mig ned och se på uppvärmningen. Utifrån kan Röda Stjärnans arena inte se ut som mycket för världen, så när man väl kommer in och ser hur enorm arenan faktiskt är kan man bli rätt chockad.
Redan under uppvärmningen började Röda Stjärnans och Partizans supportrar sjunga mot varandra, kasta knallskott och bangers som lät skrämmande högt. När det var dags för inmarsch och matchstart skruvades stämningen upp ytterligare. Pyroteknik och fyrverkerier avlöste varandra, läktarna brann bokstavligt talat och den högljudda sången tog aldrig slut. Jag hade sett otaliga bilder och videoklipp från derbyt genom åren, men att se och uppleva det på plats var något helt annat. Ingen bild eller video kan göra den här upplevelsen rättvisa.
Pyroteknik och fyrverkerier från Röda Stjärnans supportrar.
Partizansupportrar bränner stolar och skapar en eld på den södra kortsidan.
Trots den elektriska stämningen och tacksamheten över att ha fått uppleva derbyt tar jag framför allt med mig vänligheten hos det serbiska folket och hur fotbollen kan föra människor samman när man minst anar det. Jag reste till Belgrad för att uppleva ett av Europas mest mytomspunna derbyn. Det fick jag också. Men när jag tänker tillbaka på resan är det inte tifot, pyrotekniken eller resultatet jag minns först. Det är rakijan, den lilla lägenheten i Dorćol och en Partizansupporter som hjälpte en vilsen svensk att få tillbaka sin telefon. Fotbollsresor förknippas ofta med stämning, arenor och resultat. Men när jag ser tillbaka på mina resor minns jag nästan alltid människorna också.
