När Bosnien och Hercegovina spelar handlar det om så mycket mer än fotboll
Det finns matcher som avgör tabellplaceringar.
Det finns matcher som avgör mästerskap och matcher som betyder något långt mycket större än resultatet på tavlan.
När Bosnien och Hercegovina spelar tillhör de den senare kategorin.
För den oinvigde kan det se ut som en vanlig fotbollsfest. Läktare klädda i blått och gult. Flaggor som vajar. Nationalsången som sjungs med tårar i ögonen. Jublet efter ett mål. Men det som utspelar sig är inte bara passion för en sport.
Det är berättelsen om ett folk som vägrade låta sig utplånas.
Under stora delar av 1900-talet förnekades, diskriminerades och förbjöds den bosniska identiteten. Benämningen och etniciteten bosniak förbjöds under perioder, det bosniska språket ifrågasattes och nationella symboler försvann ur det offentliga rummet. En identitet som funnits i århundraden reducerades till något som inte ansågs få existera.
Ändå står vi kvar.
I hemmen. I traditionerna. I berättelserna som föräldrar förde vidare till sina barn. I drömmen om att en dag få kalla sig det man alltid varit.
Sedan kom kriget.
Aggressionen mot Bosnien och Hercegovina blev ett av Europas mörkaste kapitel sedan andra världskriget. Städer jämnades med marken. Familjer splittrades. Hundratusentals människor dödades eller fördrevs från sina hem. Etnisk rensning och folkmord blev brutala verkligheter.
Det var inte bara ett krig om territorium.
Det var ett försök att utplåna ett land, ett folk, en kultur, dess historia och framtid.
Foto: Ron Haviv
Utplåningen misslyckades
Bosnien och Hercegovina överlevde.
Bosnierna återtog sitt namn. Sitt språk. Sin flagga. Sitt statsvapen. Sin identitet.
Det är därför den blågula flaggan betyder mer än nationstillhörighet. Den är inte bara ett stycke tyg.
Den är ett bevis på överlevnad.
Och det är därför fotbollen betyder så mycket.
När Bosnien spelar ser supportrarna inte bara 22 spelare jaga en boll. De ser generationer som kämpade för rätten att få finnas. De minns vad friheten kostade.
Varje flagga som hissas bär en historia.
Varje gång nationalsången sjungs finns minnet av dem som aldrig fick uppleva den i ett fritt Bosnien.
Varje mål som firas är också en hyllning till dem som inte längre finns kvar.
Bosniska supportar i premiären mot Kanada.
För många i diasporan – från Stockholm och Malmö till Toronto, Chicago, Melbourne och Wien – är landslaget den starkaste länken till hemlandet. En påminnelse om vilka de är och varifrån de kommer.
Bosnien och Hercegovina är därför inte bara en plats på kartan.
Det är ett minne.
En historia.
En enorm stolthet.
En identitet.
Ett ansvar.
Ett bevis på motstånd, ihärdighet och överlevnad.
Ett löfte till dem som offrade allt.
Det betyder inte att sporten ska bära historiens hela tyngd. Fotbollen ska fortfarande få vara glädje, gemenskap och hopp. Men för Bosniens och Hercegovinas supportrar går det inte att helt skilja planen från historien. När domaren blåser igång matchen följer också minnet med ut på gräset.
Trots att landet är segregerat än idag. Trots all nationalism, korruption och alla gamla där.
Fotbollen enar landet och folket - även om det bara är för en endaste kväll.
Det är därför segrar firas med en intensitet som kan vara svår att förstå för den som inte delar erfarenheten, därför gör förluster ont på ett sätt som handlar om mer än missade poäng.
När Bosnien spelar representerar elva spelare inte bara ett landslag.
De representerar ett folk som vägrade försvinna.
De representerar dem som inte längre kan stå på läktaren.
De representerar barnen som ska växa upp med rätten att tala sitt språk, bära sin flagga och känna stolthet över sitt ursprung.
De representerar alla de unga pojkar och flickor som en dag drömmer om att få representera Bosnien och Hercegovina, likt svenskbosnierna Armin från Landskrona.
Armin Gigović från Landskrona.
Benjamin Tahirović från Stockholm.
Dennis Hadzikadunić från Malmö.
De representerar Esmir Bajraktarević från USA.
Ermedin Demirović från Tyskland.
Dženis Burnić från Tyskland.
Tarik Muharemović från Slovenien.
Sead Kolašinac från Tyskland.
Amar Dedić från Österrike.
Nikola Vasilj.
Nikola Katić.
Jovo Lukić från Serbien.
De representerar muslimer, katoliker och ortodoxa som spelar under en och samma flagga.
Det är därför Bosnien och Hercegovina aldrig bara kommer att vara ett landslag.
Det är en berättelse om motståndskraft.
Om överlevnad.
Om identitet.
Och om hopp.
För oavsett var i världen bosnier lever, lever också Bosnien och Hercegovina inombords.
Det är därför, när Bosnien och Hercegovina spelar, vi aldrig bara ser det som en fotbollsmatch. Vi ser ett folk som överlevde – och som fortfarande står upp, tillsammans.
