Allt om VM 2026: | Alla grupper | Spelschema | TV-tider |
En gång smällde en gigantisk asteroid ner på Yucatán-halvön i dagens Mexiko. Följderna av katastrofen ledde till att dinosaurierna dog ut. 66 miljoner år senare led fotbollsdinosaurien Ronald Koeman också sin slutgiltiga katastrof i Mexiko. Ungefär 119 mil från där asteroiden slog ner dukade Koemans Holland under för ett starkare, smartare och bättre Marocko.
Hollands VM har likt Sveriges varit närmast schizofrent sett till sinnesstämning och förväntningar. Uppsnackad av en del utifrån på förhand som en outsider. Tippade av den tyske ekonomen med sin världsmästarkalkyl att vinna hela skiten. Nedsnackade på hemmaplan efter lama träningsmatcher och starkt ifrågasättande av Ronald Koeman .
Första matchen mot Japan : Överraskande bra i 70 minuter, sen tvärt omkast efter att Koemans byten gör att laget tappar initiativet och segern.
Andra matchen mot Sverige : Fullständig överkörning. Koemans val att sätta in Brian Brobbey som centertank ett genidrag.
Tredje matchen mot Tunisien : Den väntade lätta utklassningen utan att förta sig.
Sverige var för Holland vad Tunisien var för Sverige
Om Sveriges premiär mot Tunisien skruvade upp haussen kring Blågult för mycket, så hade kanske Hollands kross av Sverige samma effekt kring Oranje. Många holländare, självsäkra som alltid, gick in med högt ställda förväntningar på att laget skulle slå ut Marocko, som verkade underskattas av många trots allt de visat på den största scenen nu.
En som inte underskattade Marocko var Ronald Koeman. Av respekt för dem ställde han om till en fembackslinje för första gången sen 2024. Jag kunde förstå tanken, att vilja täppa till på kanterna där Marocko är starka och stärka försvaret som blottades redan mot sämre motstånd i gruppspelet.
Men följden av att stänga till bakåt blev att Holland förlorade mittfältet, hamnade för lågt ner och hela tiden blev nedtryckta av Marocko. Frenkie de Jong och Ryan Gravenberch kunde sin skicklighet och arbetskapacitet till trots omöjligen föra en jämn kamp på mittfältet när Marocko ständigt hade ett numerärt övertag där.
För flera år sen när Holland ibland med framgång spelade en fembackslinje hade man Daley Blind som en underskattad kugge i den, med sin passningsfot bröt han konsekvent linjerna och förde bollen framåt i planen. Han kunde också när laget hade bollen flytta upp och bli en del av mittfältet. Ett liknande understöd hade behövts idag, men Nathan Aké höll sig enligt Koemans plan hela tiden i linje md Virgil van Dijk och Jan Paul van Hecke.
Det klassiska VM-ögonblicket som försvann
Utespelarna hamnade i knäet på Bart Verbruggen, som gjorde en briljant match i målet. Helt oförtjänt fick Holland in 1-0 och Koeman omedelbar effekt på bytet när Wout Weghorst kom in, skarvade vidare en boll till Crysencio Summerville som var den ende som hotade framåt för Holland. Summerville gjorde det bra som tog sig fram och fick bollen vidare till Cody Gakpo samtidigt som han gick i backen, och dittills osynlige Gakpo sköt in den.
Gakpos känslosamma firande, som hela laget med avbytare deltog i, kändes i stunden som att det kunde bli ett klassiskt holländskt VM-ögonblick. Gakpo som genomgått en personlig tragedi då han och hans tjej förlorade sitt ofödda barn. Hela laget som är där med honom och firar ett hårt inkämpat mål i en match som, om det hade blivit segermålet, säkerligen hade försvarats av Koeman och laget efteråt som ”ni får säga vad ni vill om hur vi spelade men vi vann, det är det viktiga, vi spelar för varandra” eller dylikt.
Nu blev det inte segermålet och därav inte heller ett klassiskt VM-ögonblick. Det definierande ögonblicket för matchen blev istället när Virgil van Dijk extremt dåligt inte nickar undan ett inlägg som därför når Issa Diop som nickade in 1-1.
Förloraren Virgil van Dijk
Det har inte varit van Dijks VM. Mot Japan förlorade han nickduellen på hörnan som 2-2 kom på. Även mot Sverige fick försvaret som han leder kritik för hur skakigt det såg ut. Inatt återigen en avgörande förlust i en nickduell. Som ledde till en straffläggning där lagkaptenen, som missade mot Argentina för fyra år sen, lös med sin frånvaro.
För de förlorade luftduellerna, för det skakiga försvaret och frånvaron i straffläggningen kritiseras nu kaptenen skarpt i Holland. Virgil van Dijk har varit en bra lagkapten för Oranje, en som haft spelargruppens hela backning och stått som en stark ledare till 95 procent av tiden. Men de sista procenten, i de avgörande lägena, när han behövts som mest, har han vikit ner sig.
Virgil van Dijk kommer alltid anses vara en av Hollands bästa försvarsspelare någonsin. Men han kommer också gå till historien som en av holländska landslagets många förlorare.
Ronald Koeman och dödssynden
Det van Dijk kan skatta sig lycklig över är att han åtminstone inte är Ronald Koeman. Kraftigt ifrågasatt redan innan VM och ännu mer efter Japan-matchen. Segrarna mot Sverige och Tunisien bedarrade kritikstormen något. Men nu är den kraftigare än någonsin. ”Koeman är en persona non grata i Holland nu” beskrev kollega Matthijs Klerkx på Soccernews läget som.
Något officiellt besked har inte kommit än men känslan inför VM var att det skulle bli Koemans sista mästerskap oavsett hur det skulle gå. När det nu gick som det gick har den känslan förstås förstärkts tusentals.
Det är inte bara att Holland förlorade, på straffar dessutom. Det har man gjort förr, alldeles för många gånger. Att förlora en straffläggning hör i princip till den holländska självbilden. Det som gör Koemans position omöjlig är vad han gjorde innan: han spelade fegt. Det är den värsta dödssynden du kan göra som holländare.
Taktiska detaljer kan alltid debatteras i Holland. Totalfotbollen, arvet av den, hur man ska förhålla sig till det – en alltmer invecklad fråga som tyckare och tränare med tiden placerat sig på olika platser längs en skala över. Bert van Marwijk kritiserades kraftigt för hur han svek holländsk fotbollstradition med sitt cyniska spelsätt fram till VM-silvret 2010. Louis van Gaal bröt också mot tradition i VM 2014, men hyllades likväl.
Vi har nått en punkt där det är okej att tumma på totalfotbollens ideal i Holland. Det kommer inte ske utan att man blir emotsagd, men det kan faktiskt tolereras. Så länge man spelar med mod. När det kommer till kritan är det det holländska idealet framför andra. Spela som du vill så länge du gör det modigt.
Koeman spelade fegt och det blir nådastöten för hans förbundskaptenstid. van Gaal spelade också fembackslinje, men inte på det här sättet. Inte med att sjunka ner i eget straffområde mot Marocko, utan med en femetta mot Spanien.
Koeman och van Dijk Hollands mest ensamma män
Virgil van Dijk och Ronald Koeman har något gemensamt: de saknar folkligt stöd i landet. Båda är på sätt och vis outsiders, på olika sätt. Virgil van Dijk föddes i Breda, fostrades i Willem II och slog igenom på nationell nivå med två säsonger i FC Groningen innan han gick utomlands. Det gör att han inte är så fast förankrad hos någon supporterbas. Visst ser Willem II till att slå sig för bröstet med att stjärnan fotbollsutbildades hos dem, och visst minns Groningen-supportrar att han var riktigt bra hos dem. Men han är inte någon stor klubblegendar. Han har inte spelat för Ajax, PSV eller Feyenoord så han får inget stöd från någon av de breda supporterbaserna hos landets största klubbar.
Koeman slog likt van Dijk igenom i Groningen. I raka motsatsen till van Dijk spelade han sen för alla tre jättarna Ajax, PSV och Feyenoord. Han har till och med tränat alla tre. Men det gör att han har samma problem som van Dijk fast omvänt: eftersom han varit runt i alla tre rivalklubbar har ingen av supportergrupperna verkligen tagit honom till sina hjärtan.
Därför har framför allt Koeman nu hela landet emot sig.
Till sist, det klokaste Johan Cruijff någonsin sa var: ”Det är bättre att förlora med sin egen vision än någon annans.” Jag tror att Koemans problem är att han helt saknade en egen vision.
