Hur summerar man en sån här upplevelse utan att låta dryg eller otacksam?
Vi börjar där.
Jag är genuint tacksam över att ha fått möjligheten att vara på plats i Oslo för ännu en Champions League-final. Det är långt ifrån alla som kan göra såna här resor, och bara det försöker jag aldrig ta för givet.
Men samtidigt måste man också få vara ärlig.
För när jag jämför med semifinalen på Camp Nou, finalen i Lissabon och OS i Paris så når den här kvällen inte riktigt samma nivå för mig.
Kanske är det också orättvist att jämföra med Camp Nou två veckor tidigare. Den upplevelsen går nästan inte att mäta sig med.
Det betyder inte att det var dåligt. Inte alls.
Det var fortfarande coolt att vara där. Jag har haft kul, träffat härliga människor och fått ännu ett fotbollsminne att bära med mig. Men det blev aldrig riktigt den där elektriska känslan jag hade väntat mig.
Kanske var det också mitt eget fel.
Förväntningarna var skyhöga. Två ruggigt bra fotbollslag. En Champions League-final. Då bygger man automatiskt upp något enormt i huvudet. Och höga förväntningar är livsfarligt, för fallhöjden blir därefter.
Hade Lyon fått sitt första mål godkänt hade matchen kanske blivit något helt annat. Nu blev det Barcelonas match ganska tidigt. Första halvlek blev lite för sönderblåst och i andra halvlek gled det mer och mer över till Barcelona.
Det fanns stunder av riktigt bra fotboll och flera fina mål, men en final som slutar 0–4 tappar också lite nerv. På det stora hela: en okej fotbollsmatch i en cool inramning.
Jag märkte det själv under helgen. Jag använde inte de där stora, målande orden som jag annars brukar göra när jag är iväg på fotbollsresor.
Men samtidigt fanns det mycket som var fint.
Vädret hjälpte till. Det hade lika gärna kunnat ösregna hela helgen, men skurarna som kom störde aldrig riktigt.
Och jag unnar verkligen Norge den här möjligheten.
Jag träffade flera från Oslo och Norge som berättade hur kul det var att ha finalen i stan. Och när man tänker på att Caroline Graham Hansen växte upp bara några hundra meter från Ullevaal och nu står där och vinner Champions League, då får man ändå gåshud.
Hon kommer aldrig glömma den här kvällen.
Det som däremot saknades lite för mig var känslan runt omkring.
Jag minns fortfarande hur det var i Lissabon förra året. Hur fansen tog över hela staden, pampigare fanzone, detaljerna som gav känslan av att man faktiskt brytt sig, att tunnelbanan var uppmärkt och att man tydligt såg vart man skulle på skärmar och tågen. Man drogs med i allt utan att ens försöka.
I Oslo fick man nästan leta efter stämningen ibland.
Ett tjejgäng kom fram och frågade vad det ens var för match som spelades. De hade inte förstått att det var damernas Champions League-final.
Sen stötte jag också på ett killgäng som visste att det var final, men som ganska snabbt konstaterade att ”det är klart att det inte märks lika mycket när det är damer som spelar”.
Och hur mycket det än skaver att höra, så säger det kanske också något om hur långt damfotbollen fortfarande har kvar på vissa håll.
Och efter matchen visste ingen riktigt var firandet var. Fans frågade fans. Alla svarade samma sak:
”Vi försöker också lista ut det.”
Det blev nästan lite komiskt.
Jag hade nog väntat mig att en Champions League-final skulle kännas mer i hela staden. Att den skulle ta över Oslo lite mer.
Kanske är det också därför jämförelserna med Camp Nou blir svåra att undvika. Där var över 40 000 på plats och hela upplevelsen kändes större redan innan avspark.
Samtidigt var trycket inne på Ullevaal bra. Barcafansen är väldigt bra på att skapa stämning. Även de Lyonfans som var där hördes trots att de var färre.
Men framför allt tar jag med mig människorna.
Gamla och nya bekantskaper. Alla samtal och skratt under helgen. Det blev den riktiga höjdpunkten.
För i vanliga fall brukar den här typen av matcher göra mig helt slut av alla intryck. Jag brukar få gåshud och känna att jag varit med om något enormt.
Så blev det inte riktigt den här gången.
Och det kanske säger mer om mig än om själva matchen.
För om det här hade varit första gången någon gick på fotboll, då förstår jag verkligen om man tyckte att det var det mäktigaste man varit med om.
Men när man redan stått på varit på EM, Camp Nou eller upplevt finalen i Lissabon och känt den där totala euforin tidigare, då blir jämförelserna svåra att komma ifrån.
Så nej, det här var kanske inte den största fotbollsupplevelsen jag haft.
Men det var fortfarande en helg värd att minnas.
