Det finaste som finns kring folkrörelsen HIF kommer aldrig bli ett mål av Sadiku. Det vackraste som finns kring fenomenet Helsingborgs IF kommer aldrig bli en snurrfint av Alvin Nordin. Det mest undersköna i världen kopplat till religionen Helsingborgs IF kommer aldrig att bli Kevin Nyarkos oljeriggs-fotboll.
Det finaste ljudet i världen är att höra min mobil vibrera av min morfar som frågar vad jag tyckte om dagens match. Bland det vackraste som finns förenat med HIF är att bli uppringd på Tesco i Letnany av min vän och prata just HIF.
Det är lätt att glömma bort allt det där och förvilla sig in i ögonblick, snarare i det handfasta och den betydligt mer passionerade gemenskapen. Därför är just mina käraste minnen fortfarande att gå hem i sommarsolen och höra sorlet av diskussioner kring det man älskar absolut mest i livet, från andra människor längs Magnus Erikssons gata i Helsingborg.
Det har kommit en mer ångestberikad och tvivelaktig attityd bland HIF:are de senaste åren. Till stor del är även jag skyldig till denna, då jag ofta romantiserat det som är förargligt och ledsamt. Det är lätt att tycka synd om sig själv kring HIF då gud vet att vi mer än ofta stått med apati i ögonen medan dystopiska händelser efter den andra gripit tag i ögonblick.
Det är lätt att fråga sig själv om varför? Varför just vi? Varför just denna klubb är så förbannad?
Det kom en man från Skottland en gång. En del journalister vill få honom till sur och tvär. En del vill få honom till posör. En del vill säkert få honom till att vara en man fylld av ursäkter.
En gång svarade mannen från Skottland på frågan varför HIF verkar vara förbannat. Varför de inte vinner? Varför gud förvisat en så stor klubb i Sverige till evig Olycka?
“Stjärnspelarna är för dåliga” Blev det korta, enkla och förvånansvärt ärliga svaret.
Reaktionen verkade bli därefter. Lagets kapten blev ledsen och grät i media. Media tog sin chans och tyckte skotten var taskig. En del supportrar tyckte att mannen från öarna återigen kom med ursäkter. Picadorerna och bandiljärerna kunde dock inte nås för en kommentar.
Jag själv? Jag gillade det som sades.
Efter 90 minuter i Värnamo är jag stärkt i min åsikt. Efter 90 minuter har jag svårt att förstå de som ändå inte ser andemeningen i Stevie Grevies uttalande. För det är tydligt att hans fotboll, presspel och grundläggande fotbolls-ideologi skapar offensiva chanser nog för ett lag att vinna matchen med mer än ett mål.
Det är sant att HIF var en stolpträff från Värnamo i 93:e från att tappa poäng. Men man var också en sovande Kjellnäs i offensivt straffområde, en boll-ängslig Bengtsson och en sorkdödare genom Gigovic från att göra detsamma.
Kanske en ursäkt. Kanske en tillfällighet just den här matchen. Men också kanske, om du verkligen vågar känna efter: Bara sanning.
Det är säkert en del som ändå landar i att HIF måste spela bättre. Det finns säkert en del som återigen vässar högafflar mot lagets tränare. Det står individer helt fritt att vara av denna åsikt. Ingen älskar HIF som du och ingen älskar HIF som jag.
Men när du gör det måste även du se ett motsatsförhållande i att med ångest i natten fråga sig varför den vackraste klubben i världen är den mest otursförföljda och i samma stund beklaga sig om varför en tränare för en gångs skull vågar säga som det är, oaktat vem som tar illa vid sig.
För kanske är den obekväma sanningen denna: Kulturen inuti i Olympia har varit för dålig. Inte bara i år.
Första steget i att ändra en intern kultur är att säga att den bör ändras. Det andra är att ta rygg på individer med förmågan att förändra omständigheterna. Loret Sadiku är en sådan.
Bakom honom finns det individer som utifrån omständigheterna är lätta att imponeras av. Femi Awodesus icke-ursäktande karisma. Från bespottad försäsongs-värvning till backlinjens just nu kanske tydligaste härförare.
Alvin Nordin. Förordet har möjligen redan skrivits men känslan är allt mer att det här bara är början på godnattsagan om Alvin Nordin. En utsökt förmåga att dynamiskt frysa tiden för sig själv samtidigt som han är beväpnad med en explosiv passningsfot för sina lagkamrater.
Det är lätt för individer att hitta ursäkter i omständigheterna ibland. I HIF kanske det har varit alltför lätt. Anti-tesen bör just nu ha rubriken Lino Wernberg Hyppänen. 17 år sa någon. Han kom in utan förberedelse, sa någon annan. Men till slut såg vi alla det som vi alla redan vet: En sällan skådad mittbackstalang.
Det är fortfarande lätt att fråga sig själv varför ibland. Det är fortfarande lätt att ängsligt förundra sig över olyckor och plågor.
Men det är också lätt att bara säga som det är. Att inte be om ursäkt om vilka vi är och vilka vi vill vara på fotbollsplanen. Ovan har du exempel på fyra individer som spelar med just den karisman och attityden. Därtill är det tydligt att kvalité måste värvas in.
Jag hoppas innerligt att det är början på något nytt.
För jag är faktiskt ganska trött på ursäkter.
