Vi har gått igenom Rúben Amorims första presskonferens som Milantränare, studerat flera av lagets träningspass och lyssnat på diskussionerna kring portugisens återkomst till toppfotbollen. Slutsatsen är tydlig. Detta är ett av de mest intressanta projekten som just nu håller på att byggas i europeisk fotboll.
Inte nödvändigtvis för att framgången är given. Snarare för att så mycket står på spel.
AC Milan försöker återfinna sin identitet, återvinna supportrarnas förtroende och återvända till toppen av italiensk fotboll. Rúben Amorim försöker samtidigt reparera sitt rykte efter ett misslyckat och turbulent äventyr i Manchester United.
Milan behöver en tränare som kan ge klubben en tydlig riktning. Amorim behöver en klubb som tror på hans idéer.
Det är därför detta kan bli en perfekt kombination. Men det är också därför projektet kan explodera om resultaten inte kommer snabbt.
Rösten hörs över hela Milanello
”Forte, forte!”
”Palla veloce!”
”Andiamo!”
Rúben Amorim står inte tyst vid sidan av träningsplanen och betraktar sitt nya lag. Han pekar, ropar, stoppar övningar och flyttar spelare till rätt positioner.
Bollen ska cirkulera snabbare. Försvararna ska våga kliva fram. Ytterspelarna ska hålla bredden. Mittfältarna ska förstå när de ska attackera straffområdet och när de måste stanna kvar för att skydda laget. När en sekvens inte genomförs på rätt sätt startas övningen om.
Det är fortfarande försäsong, men Amorim försöker redan förändra Milans reflexer.
Under de första träningarna har laget arbetat med uppspel genom tre försvarare och två centrala mittfältare. Bollen ska först spelas centralt för att locka in motståndarna, innan spelet snabbt flyttas ut mot kanterna. Därifrån ska Milan attackera. Inte med en eller två spelare, utan med flera.
Anfallaren, de två offensiva mittfältarna, en wingback och ibland även en av de centrala mittfältarna ska fylla de farliga ytorna. Samtidigt måste minst en mittfältare stanna kvar bakom anfallet för att skydda laget vid en eventuell bollförlust. Det är Amorims fotboll nedbruten till sina minsta beståndsdelar.
Ett Milan som vill återfå sin identitet
Under de senaste åren har Milan ofta framstått som en klubb utan en tydlig gemensam riktning.
Tränare har kommit och gått. Sportsliga beslut har ifrågasatts. Relationen mellan klubbledningen och supportrarna har blivit alltmer ansträngd.
En viktig del av projektet är också hur Milan ska bygga truppen. Amorim väljer inte nödvändigtvis enskilda namn, utan beskriver vilka egenskaper och funktioner han behöver. Därefter är det klubbens analytiker och scouter som tar fram lämpliga alternativ. Tanken är att tränaren, ledningen och rekryteringen ska arbeta efter samma fotbollsidé – något som inte alltid varit självklart i Milan.
Det har funnits individuellt skickliga spelare, men inte alltid en tydlig idé om hur Milan ska spela eller vilken typ av klubb Milan vill vara. Det är där Amorim kommer in.
Under sin första presskonferens betonades relationen mellan ägare, ledning och tränare. Budskapet var att Milan inte bara hade letat efter ett namn. Klubben sökte en tränare som kunde bli själva utgångspunkten för en större sportslig ombyggnad.
Milan ska spela för att vinna, inte för att undvika att förlora. Laget ska pressa högt, kontrollera bollen och spela en offensiv fotboll som supportrarna kan identifiera sig med. Det är stora ord.
Men efter att ha sett de första träningspassen går det åtminstone att konstatera att orden följs av ett konkret arbete. Amorim verkar inte ha kommit till Milan för att förvalta det som redan finns. Han har kommit för att förändra hur laget tänker, rör sig och agerar.
Mannen som måste resa sig efter Manchester
För bara några år sedan betraktades Rúben Amorim som en av Europas mest spännande unga tränare.
Han tog över ett Sporting som länge hade levt bakom Benfica och Porto och ledde klubben till dess första ligatitel på 19 år.
Sporting spelade med tydliga roller, hög intensitet och ett konsekvent grundsystem. Unga spelare utvecklades, värdet på truppen ökade och laget uppträdde med en självklar tro på tränarens idéer.
Sedan kom Manchester United. Där blev samma övertygelse som hade gjort Amorim framgångsrik också hans största problem.
Han höll fast vid sitt system trots att spelarmaterialet inte alltid såg ut att passa. Resultaten blev svaga, flera spelarrelationer ifrågasattes och hans presskonferenser blev med tiden alltmer frustrerade.
Amorim talade ofta om vad han saknade snarare än om de lösningar som faktiskt fanns tillgängliga.
Kritikerna beskrev honom som rigid. Som en tränare som försökte tvinga in spelarna i sitt system i stället för att anpassa systemet efter spelarna.
När Manchester United senare förändrade vissa grundläggande delar av spelet och såg bättre ut blev kritiken ännu hårdare.
Var problemen i United verkligen så stora som Amorim antydde?
Eller hade tränaren själv gjort situationen mer komplicerad än den behövde vara?
Det är frågor som fortfarande följer honom till Italien.
Har Amorim lärt sig av misstagen?
Det kanske mest intressanta under presentationen i Milano var att Amorim inte försökte fly från sin tid i Manchester. Han erkände att han hade gjort misstag.
Han talade om kommunikation, om uttalanden han inte borde ha gjort och om behovet av att bli bättre på att hjälpa sina spelare. Det betyder inte att han kommer att överge sin fotboll. Tvärtom.
De första träningarna visar att grunderna finns kvar: trebackslinjen, de höga wingbackarna, de offensiva mittfältarna mellan lagdelarna och den aggressiva återerövringen.
Men Amorim säger sig vara redo att justera detaljer efter spelarnas egenskaper. Det kan bli helt avgörande. I Sporting kunde han bygga truppen och utveckla laget över tid. I Manchester försökte han förändra väldigt mycket i en miljö där varje dåligt resultat skapade en ny kris.
I Milan måste han hitta en balans mellan övertygelse och anpassningsförmåga. Han behöver behålla den tydlighet som gjorde honom framgångsrik i Portugal, men undvika den envishet som bidrog till hans fall i England.
Just tydligheten är både Amorims största styrka och hans tydligaste risk. Hans lag bygger på noggrant bestämda roller. Med rätt spelare kan det skapa ett väloljat kollektiv. Med fel spelare kan systemet i stället bli ett fängelse.
Ett system som kan passa Serie A
Amorims grundformation brukar beskrivas som ett 3–4–2–1.
Med boll kan systemet snarare likna ett 3–2–5, där wingbackarna går högt och de två offensiva mittfältarna söker sig in i de centrala korridorerna bakom anfallaren.
Balansen mellan kanterna blir avgörande. Amorim har ofta använt en offensiv och inåtvänd spelare på ena sidan och en mer defensivt pålitlig wingback på den andra. Om exempelvis Chukwueze får den offensiva rollen måste spelaren på motsatt kant ge laget större balans.
Utan boll kan laget falla tillbaka i ett 5–4–1.
Det är samtidigt ett mer styrt system än det först kan verka. En låg rörlighet mellan positionerna, både i sidled och i djupled. Spelarna kan få frihet när de har bollen, men deras utgångspositioner och rörelser är noggrant bestämda. Det är en styrka när spelarna passar i rollerna och en tydlig risk när de inte gör det.
På pappret är det inget främmande system i italiensk fotboll. Serie A är fullt av lag som använder tre mittbackar, wingbacks och tydligt organiserade försvarsstrukturer. Det kan vara en fördel för Amorim.
Han behöver inte övertyga omgivningen om att trebackslinjen är revolutionerande. Däremot måste han visa att hans version är mer offensiv, aggressiv och dominant än de mer försiktiga varianter som ofta förekommer i Italien.
Under träningarna har Milan arbetat mot uppställda 5–3–2-försvar. Det säger en hel del om vad Amorim förväntar sig.
Milan kommer ofta att möta motståndare som försvarar lågt, stänger centrala ytor och överlåter bollinnehavet till de rödsvarta. Det räcker därför inte att pressa intensivt eller vara farlig i omställningarna. Milan måste kunna öppna kompakta försvar.
Amorims lösning ser ut att bygga på tålamod i den första fasen, snabba spelvändningar, höga wingbacks och många spelare i och omkring straffområdet.
Bollen ska spelas in centralt för att dra ihop motståndarna. Därefter ska den ut på kanten, där Milan kan skapa numerära eller positionella överlägen.
När motståndarnas backlinje flyttar sig ska ytorna mellan ytterback och mittback attackeras. Det är en tydlig idé. Frågan är hur snabbt spelarna kan genomföra den under matchtempo och mot verkligt motstånd.
Försvararna får ett stort ansvar
I Amorims fotboll är de tre mittbackarna inte bara försvarare. De är lagets första spelfördelare.
De måste kunna spela förbi motståndarnas första press, transportera bollen framåt och ibland lämna sin position för att skapa ett numerärt överläge högre upp i planen. Samtidigt måste de försvara aggressivt.
När en motståndare tar emot bollen felvänd ska en av försvararna våga kliva fram och bryta spelet, även om det innebär att backlinjen tillfälligt öppnas. Under träningspassen har Amorim flera gånger stoppat spelet för att korrigera just försvararnas agerande.
Han har visat var de ska stå, när de ska avancera och hur snabbt de måste reagera när bollen flyttas från en sida till den andra. Det kommer att ställa höga krav på Milans mittbackar.
Ett felbeslut kan öppna enorma ytor bakom dem. Men om tajmingen fungerar kan Milan låsa fast motståndarna och återvinna bollen mycket högt.
Det är också i backlinjen som truppens största frågetecken verkar finnas. Mario Gila ser ut att passa bäst som den centrala försvararen som startar uppspelen, medan Pavlovićs förmåga att driva bollen framåt kan göra honom intressant till vänster.
Gabbia är mer av en ren försvarare och Tomori erbjuder inte samma trygghet i uppspelsfasen. Amorim har alltså flera användbara mittbackar men ännu inte självklara spelare för varje funktion.
Pulisic kan få en central roll
Christian Pulisic ser ut att kunna bli en av de stora vinnarna i Amorims Milan.
Portugisen har beskrivit amerikanen som en spelare som passar hans sätt att se på fotboll, särskilt mot italienska försvar där ytorna mellan lagdelarna ofta är små.
Tanken verkar vara att Pulisic ska starta från vänster men röra sig inåt på sin högerfot. Det handlar alltså inte om en traditionell ytter som konstant ska hålla sig nära sidlinjen.
Pulisic ska snarare agera som en av två offensiva mittfältare bakom anfallaren. Där kan han vända upp, kombinera med centrala spelare och attackera straffområdet.
Det är en roll som kan maximera hans speluppfattning och förmåga att hitta ytor. Bredden på vänsterkanten ska i stället skapas av wingbacken.
Det skulle ge Pulisic större frihet och placera honom närmare de ytor där matcher avgörs.
Rafael Leão blir ett av de stora testen
Rafael Leão är Milans mest explosiva offensiva spelare. Med sin snabbhet, fysik och förmåga att slå ut motståndare en mot en kan han avgöra matcher som få andra i Serie A. Men hans roll i Amorims system är inte helt självklar.
Som en av de två offensiva spelarna bakom anfallaren skulle Leão få starta i en mer central position. Det kan ge honom bättre möjligheter att attackera motståndarnas backlinje och komma närmare målet.
Samtidigt kräver rollen ett stort arbete utan boll.
Amorims press bygger på att samtliga spelare följer planen. De offensiva spelarna kan inte stå kvar och vänta på nästa anfall. De måste stänga passningsvägar, reagera vid bollförlust och hjälpa laget att hålla motståndarna instängda.
Leãos offensiva kvaliteter är odiskutabla. Den stora frågan blir om Amorim kan övertyga honom om att bli en lika viktig del av laget utan boll. Lyckas han med det kan Milan få en anfallsspelare som är ännu svårare att kontrollera. Misslyckas han riskerar laget att bli obalanserat.
Anfallaren är den första försvararen
I Amorims system är anfallarens arbete centralt. Det handlar inte enbart om mål.
Nian ska styra pressen, sätta riktningen för lagets försvarsarbete och tvinga motståndarnas uppspel mot de ytor där Milan vill vinna bollen.
Anfallaren måste vara beredd att löpa mot flera försvarare under samma sekvens. Det är ett otacksamt arbete, men helt avgörande för att den höga pressen ska fungera.
Amorim vill ha en anfallare som visar resten av laget att det kollektiva arbetet kommer först. När den främste målskytten är beredd att göra de tunga löpningarna blir det svårare för övriga spelare att avstå.
Den tydligaste värvningen för Amorims idé är just därför Gonçalo Ramos.
Den portugisiske anfallaren har skrivit kontrakt till 2031 efter övergången från Paris Saint-Germain. Han har värvats för att göra mål, men också för att fungera som den första försvararen i Milans press.
Amorim beskrev under sin presentation Ramos som mer än en målskytt. Han framhöll anfallarens vilja att löpa efter försvarare och arbeta för laget oavsett om han startar eller kommer in från bänken.
Modrić kan bli den som styr spelet
Mitt i alla diskussioner om intensitet, ungdom och fysisk fotboll finns också Luka Modrić. Amorim har varit tydlig med att han vill behålla den kroatiske veteranen. Det är lätt att förstå varför.
Ett lag som pressar högt och skickar många spelare framåt får inte bli hektiskt. Milan behöver också spelare som vet när tempot ska höjas och när bollen ska hållas inom laget.
Ur ett taktiskt perspektiv passar Modrić bra som den mer positionella mittfältaren som styr uppspelen och bestämmer lagets tempo. Rabiot kan i sin tur få större frihet att lämna sin position och fylla på framåt, medan Ricci och Jashari erbjuder liknande alternativ bakom dem.
Det gör mittfältet till den del av truppen som redan nu ser mest anpassad ut efter Amorims krav. Modrić behöver inte spela varje match för att bli viktig. Hans främsta uppgift kan bli att ge laget lugn, rytm och kontroll när det offensiva spelet annars riskerar att bli för snabbt och hektiskt.
Han kommer naturligtvis inte att kunna starta varje match eller spela 90 minuter vecka efter vecka. Men hans erfarenhet kan bli ovärderlig under den första delen av projektet. När nya rörelsemönster ska sättas och spelarna fortfarande försöker förstå Amorims krav kan Modrić hjälpa laget att styra tempot och hitta rätt väg i spelet.
En annan typ av ledarskap
Amorim fick under presskonferensen frågor om José Mourinho och om Milan kunde förvänta sig en liknande portugisisk ledarstil.
Svaret var tydligt. Han är inte Mourinho och tänker inte försöka bli det.
Amorim betonade att en tränare måste följa sin egen personlighet. Han respekterar Mourinho och vill naturligtvis vinna lika mycket som landsmannen gjorde i Italien, men han vill inte kopiera hans offentliga framtoning eller ledarskap. Samtidigt talade Amorim mycket om relationen till spelarna.
Han vill vara nära dem. Han vill förstå deras familjer och liv utanför planen. Han accepterar att spelare som inte får spela blir frustrerade. Faktum är att han verkar föredra den frustrationen framför likgiltighet.
En spelare som är nöjd med att sitta på bänken är, enligt Amorims resonemang, ett större problem än en spelare som kräver en förklaring. Han lovar inte att alltid vara rättvis. Det är omöjligt för en tränare som måste välja elva spelare. Däremot lovar han att vara ärlig. Det är sannolikt ytterligare en lärdom från Manchester.
Supportrarna får inga tomma löften
Efter flera turbulenta säsonger är relationen mellan Milan och delar av supporterbasen ansträngd. Amorim vet det. När han fick frågan varför fansen skulle lita på ännu ett nytt projekt vägrade han att sälja in en enkel berättelse om att allting nu skulle bli bra.
Supportrarna är för intelligenta för sådana löften, menade han. Förtroendet måste byggas genom handlingar. Genom sättet laget arbetar på.
Genom hur spelarna uppträder i den första försäsongsmatchen, i den första ligamatchen och i varje situation där Milan måste välja mellan bekvämlighet och ambition.
Det var kanske presskonferensens starkaste svar. Amorim vet att hans ord inte längre räcker. Efter Manchester måste han visa att han har utvecklats. Milan måste på samma sätt visa att klubbens nya projekt är mer än ännu en presentation fylld av stora ambitioner.
Drömmen om den andra stjärnan
Milan har 19 ligatitlar.
Nästa scudetto skulle ge klubben den efterlängtade andra stjärnan ovanför klubbmärket. Amorim försöker inte tona ner den ambitionen. Målet är att Milan återigen ska bli dominant i Italien.
Det betyder inte att en ligatitel måste komma omedelbart. Den första realistiska målsättningen är att återvända till Champions League och etablera laget i toppen.
Men i en klubb som Milan är en fjärdeplats alltid ett delmål, aldrig en slutdestination. Det skapar en intressant motsättning. Klubben talar om ett långsiktigt projekt, men miljön kommer att kräva resultat från första dagen.
Amorim själv uttryckte samma sak under presentationen. Det tar tid att förändra en hel klubb och övertyga supportrarna, men redan i den första ligamatchen måste det finnas en tydlig idé. Milan behöver inte vara färdigt. Men laget måste gå att känna igen.
Milan och Amorim behöver varandra
Det är enkelt att beskriva utnämningen som en chansning.
Milan satsar på en tränare som nyligen misslyckades i England. Amorim satsar på en klubb som försöker hitta tillbaka efter sportslig turbulens, interna förändringar och ett försvagat förtroende bland supportrarna.
Men kanske är det just därför kombinationen är så fascinerande.
Milan behöver någon som kan ge laget en omedelbart igenkännbar identitet. Amorim behöver en klubb som tror på hans idéer, men som också tvingar honom att utveckla dem.
På Milanello syns redan arbetet. När rörelserna inte fungerar stoppar Amorim spelet. Han flyttar en spelare några meter. Förklarar igen. Och startar om. Ännu finns inga ligapoäng att räkna och inga resultat att döma. Bara en idé.
En idé som gjorde Rúben Amorim till mästare i Portugal, som bidrog till hans fall i Manchester och som nu ska avgöra framtiden för ett av världens största fotbollslag.
Det är därför Amorims Milan är ett av de mest intressanta projekten att följa i europeisk fotboll. Det kan bli berättelsen om en tränare som lärde sig av sitt största misslyckande och återupplivade en sovande gigant.
Men det kan också bli ännu ett försök där stora ord, starka övertygelser och vackra taktiska ritningar kolliderar med fotbollens mest obarmhärtiga verklighet
Kravet på att vinna...
