Allsvenskan är tillbaka efter uppehållet och omgång 11 bjöd direkt på mycket att prata om. Det blev målkalas, åskavbrott, röda kort, tränardebut, en sprucken svit och flera resultat som skakade om tabellen.
Målexplosion i Uppsala
Sirius och Mjällby bjöd på omgångens galnaste match. Det blev 4–4 på Studenternas efter en match där allt hände. Serieledaren tappade poäng, men är fortfarande obesegrad.
Degerfors fick lämna matchen mot Malmö med frustration efter en omdiskuterad straffsituation. MFF vann med 1–0, höll nollan och fick med sig en viktig seger efter en svajig period.
Halmstad fick en bra start hemma, men efter ett rött kort vände matchen helt. Västerås tog vara på läget och vann med 3–1, vilket gjorde bottenstriden ännu mer pressad.
Jobbigt för Blåvitt
IFK Göteborg ledde hemma på Gamla Ullevi, men AIK kom tillbaka och vann med 2–1. Det var en tung bortaseger för AIK och ännu en jobbig förlust för Blåvitt.
Kalmar fick vänta ut ett åskavbrott, men när matchen väl spelades klart blev det en klar 3–0-seger. För Örgryte blev det ännu en tung match utan mål och utan poäng.
Elfsborg tappade hemma i Borås, medan Hammarby fick en perfekt start med Henrik Rydström som ny tränare. En bortaseger direkt gav Bajen ny energi i jakten uppåt.
Sviten tog slut för Häcken
Häcken var obesegrat inför omgången, men den sviten tog slut. Djurgården vann med 4–2 på bortaplan och skickade ett starkt besked till resten av serien.
Brommapojkarna och GAIS spelade 1–1 på Grimsta. Det blev stolpträffar, missade lägen och irritation efter slutsignalen det var verkligen mer dramatik än vad resultatet visar.
Nu riktar vi fokus mot spelarna och tränaren som stack ut allra mest.
Här är Analysrummets lag från Allsvenskans elfte omgång
Målvakt
Leo Cavallius, Brommapojkarna
Det gick nästan att känna hur GAIS tryckte ner BP längre och längre i perioder. Bollen kom in i straffområdet gång på gång, avsluten fylldes på och Cavallius fick aldrig riktigt någon lugn stund. GAIS landade på 22 avslut och hela 53 bollkontakter i BP box, så det var inte svårt att förstå varför målvakten blev så viktig.
Cavallius släppte bara in ett mål, trots att det ofta såg betydligt farligare ut än så. Han gjorde fem räddningar, fyra av dem på avslut inne i straffområdet, och flera gånger var det just han som såg till att BP fortfarande hade matchen vid liv. När GAIS avslut på mål landade på 2,04 i xGOT, men bara gav ett mål, säger det ganska mycket om hur mycket Cavallius räddade åt sitt lag.
Han hjälpte också laget med fötterna, med 35 av 45 passningar rätt, men det var räddningarna som bar den här poängen. I slutändan var Cavallius den stora anledningen till att BP kunde stå emot trycket och få med sig en pinne.
Försvar
Andrej Djuric, Malmö FF
Andrej Djuric stod för en riktigt stark mittbacksinsats när Malmö höll nollan borta mot Degerfors. Han är en ganska aggressiv mittback i sitt sätt att försvara, och det syntes tydligt här. Djuric stod inte bara passivt i backlinjen och väntade på inlägg, utan klev ofta fram och dominerade ytan framför eget straffområde. Degerfors kom bara till sju avslut och inte ett enda på mål, vilket säger en del om hur väl Malmö stängde ner dem centralt.
Djuric själv stod för 15 defensiva aktioner, nio rensningar, tre blockerade skott och två brytningar. I luften var han dessutom felfri med fem vunna luftdueller av fem. Lägg till 76 av 83 passningar rätt och 108 bollkontakter, så får man en mittback som både försvarade med pondus och var trygg i spelet med boll.
Áki Samuelsen, Mjällby
Áki Samuelsen spelade som en offensiv vänsterwingback och blev en av de stora anledningarna till att Mjällby tog sig tillbaka in i den här galna matchen. När Sirius såg ut att ha kontroll efter 3–0 klev Samuelsen fram och gav Mjällby nytt liv. Först satte han 3–1 med ett fint avslut utifrån, och några minuter senare dök han upp igen inne i boxen och gjorde 3–2.
Två mål på bara 0,26 i xG visar vilken skärpa han hade i avsluten. Han träffade mål med alla sina tre skott och lyckades dessutom med tre av fyra dribblingar. Det var inte bara målen som stack ut, utan också hur han hela tiden vågade driva framåt från sin kant och ge Mjällby fart när matchen höll på att glida iväg.
Frederik Winther, Hammarby
Frederik Winther fick en ganska krävande roll i Hammarbys 2–1-seger mot Elfsborg. Under Rydström syns nya nyanser i hur laget ska försvara, och från sin vänstermittbacksplats behövde Winther hela tiden läsa vad som hände både framför och bredvid honom. På samma kant hade han en offensiv Noah Persson, som gärna sticker framåt. Det gör att Winther ofta måste ha koll på ytan bakom, kliva ut när det behövs och samtidigt se till att inte öppna för mycket centralt.
Det löste han väldigt bra. Han var inte en mittback som bara föll hem och väntade, utan klev fram aggressivt när situationen krävde det. Samtidigt var han trygg nog att inte bli överspelad. Elfsborg hade 14 avslut, men bara 0,77 i xG, vilket säger en del om hur få riktigt rena lägen Hammarby släppte till. Winther bidrog med 14 defensiva aktioner, nio rensningar, tre tacklingar och en viktig sistamanstackling. Med bollen var han också central: 109 bollkontakter och 86 av 93 passningar rätt. Det var en insats som visade att Winther inte bara kan städa undan faror, utan också vara en viktig del av Hammarbys spel med boll.
Mittfält
Taha Ayari, AIK
Det var nästan svårt att följa Taha Ayari med blicken på Gamla Ullevi. Han dök upp överallt. Ena stunden fanns han högt upp i planen och satte fart på AIK anfall, nästa stund var han nere vid egen kant och hjälpte till som om han vore ytterback. Ibland dök han upp till vänster, ibland centralt utanför straffområdet, ibland hela vägen hem i pressen. Man satt nästan och undrade: var är han inte på planen?
Det märktes också i benen. Ayari sprang mest av alla på planen med 12 864 meter, men det var inte bara spring för springandets skull. Han låg bakom båda AIK mål, först när Johan Hove kvitterade till 1–1 och sedan när Axel Kouame satte 1–2. Samtidigt tog han de där långa, jobbiga löpningarna hem när Blåvitt tryckte på med sina 19 avslut och tio hörnor. En offensiv spelare på pappret – men på planen var han mycket mer än så.
Carl Gustafsson, Kalmar FF
Det tog bara fyra minuter innan Carl Gustafsson satte tonen på Guldfågeln. Han fick läget utanför straffområdet och tryckte in 1–0, men målet var egentligen bara början på hans match. Efter det kändes det som att han fanns överallt på Kalmars mittfält. Varje gång Kalmar behövde lugna ner spelet fanns han där. Varje gång de behövde flytta upp laget var det ofta han som tog första passningen eller hittade nästa yta.
Det var också tydligt hur mycket Örgryte fick slita med honom. Gustafsson hade 115 bollkontakter, flest av alla, och slog 76 av 86 passningar rätt. Men han var inte bara en spelare som stod och fördelade bollar. Han gick in i dueller, vann tillbaka boll och tog jobbet hemåt. Med 16 defensiva aktioner, 10 vunna markdueller av 14 och sex frisparkar med sig var han jobbig att möta hela vägen.
Odera Adindu, Sirius
Odera Adindu spelade ute till höger, men hans insats handlade om mycket mer än bara offensiva löpningar. Visst var han farlig framåt, med två assist, tre skapade chanser och hela tio bollkontakter i Mjällbys straffområde. Det var också han som spelade fram Robbie Ure både till 3–0 och 4–2.
Men det som verkligen stack ut var jobbet utan boll. Adindu tog inte bara löpningarna framåt, utan sprintade hem gång på gång och visade riktig kämpaglöd. Hans 15 defensiva aktioner och nio återvinningar säger mycket om hur hårt han jobbade för laget. I en match där det svängde hela tiden var han en ytter som både skapade framåt och tog ansvar bakåt.
Axel Taonsa, Västerås SK
Det märktes direkt att Axel Taonsa var på spelhumör ute till vänster. Varje gång Västerås fick fart i omställningarna sökte sig bollen ofta mot honom, och Halmstad hade svårt att få kontroll på hans löpningar in mot boxen. Han var inte perfekt i allt – dribblingarna satt inte varje gång – men han fortsatte hota, fortsatte ta sig in i rätt ytor och till slut fick han också utdelning.
Först satte han 1–2 efter att ha dykt upp centralt i straffområdet, och i andra halvlek kom han igen när Västerås ställde om snabbt och han placerade in 1–3. Två mål, sex avslut och fyra skott på mål visar hur mycket han påverkade matchen. Men känslan på Örjans Vall var framför allt att Taonsa hela tiden fanns där som ett hot på vänsterkanten – redo att sticka så fort Halmstad tappade balansen.
Anfall
Robbie Ure, Sirius
Robbie Ure stod för en anfallsinsats man sent glömmer. Fyra mål i en och samma match säger egentligen det mesta, men det fanns mer i hans spel än att bara stå rätt i boxen. Ure är en nia, men han rör sig smidigt över större ytor och har en tydlig förmåga att ibland dra ut mot vänstersidan för att kombinera och bli svårare att få grepp om.
Samtidigt fanns han där det gjorde som mest ont när lägena kom. Fyra mål på fem avslut, fyra skott på mål och 2,62 i xGOT visar hur bra avsluten faktiskt var. Han vann dessutom sju av åtta markdueller och blev foulad fem gånger, vilket säger en del om hur jobbig han var att möta. Sirius tappade segern, men Ures prestation var ändå enorm.
Kristian Lien, Djurgården
Det var lätt att fastna med blicken på Kristian Lien i Djurgårdens anfallsspel. Han stod inte bara längst fram och väntade på nästa inlägg, utan var hela tiden i rörelse. Ibland kom han ner och mötte boll, ibland gled han ut lite för att kombinera, och ibland stod han mitt bland Häckens mittbackar och tog kampen med ryggen mot mål. Det gjorde honom riktigt jobbig att hantera.
Och när lägena kom var han skoningslös. Vid 1–2 dök han upp framför mål och nickade in ledningen efter hörna, och i andra halvlek var han där igen när han satte 1–3 från nära håll. Två mål, tre skott på mål och fyra skapade chanser säger mycket om hur stor del han hade i Djurgårdens offensiv.
Mikkel Ladefoged, Västerås SK
Mikkel Ladefoged fick en märklig men väldigt stark eftermiddag. Redan efter fyra minuter var han där inne i röran framför mål och nickade in 1–1, och efter det kändes det som att han hela tiden fanns i Halmstads straffområde. Han tog flest avslut i matchen, åtta stycken, och hade hela 15 bollkontakter i boxen. Det säger ganska mycket om hur mycket han sysselsatte Halmstads backlinje.
Visst, han missade en straff och brände några stora lägen, men han slutade aldrig vara ett problem. Han spelade fram Taonsa både till 1–2 och 1–3, vann fem av sex luftdueller och gav Västerås en tydlig punkt att spela mot. Det var inte en helt klinisk anfallsinsats, men det var en match där Ladefoged ändå satte enorm prägel på allt Västerås gjorde framåt.
Omgångens tränare
Jani Honkavaara, Djurgården
Jani Honkavaara väljs till omgångens tränare för att Djurgårdens 4–2-seger borta mot Häcken var en tydlig taktisk seger. Det intressanta är inte bara att Djurgården vann, utan hur de vann. Häcken fick ha mer boll, 58 procent, men Honkavaaras lag såg till att hemmalagets bollinnehav inte blev lika farligt som Djurgårdens attacker.
Det här var en match där Djurgården accepterade att försvara utan att jaga sönder sig. I stället handlade det om att hålla laget samlat, skydda de centrala ytorna och vänta på rätt lägen att attackera. Häcken slog många passningar och hade mycket boll på offensiv planhalva, men kom ändå bara till 11 avslut. Djurgården, med betydligt mindre boll, kom till 19 avslut. Där ser man skillnaden mellan att ha bollen och att faktiskt såra motståndaren.
Honkavaaras matchplan byggde på att Djurgården skulle bli farliga direkt när Häcken tappade balans. I stället för att fastna i långa anfall gick man snabbt mot ytorna bakom och bredvid Häckens backlinje. Det förklarar varför Djurgården hade 34 bollkontakter i Häckens straffområde och 14 avslut innanför boxen. Det var alltså inte chansskott utifrån, utan anfall som tog laget hela vägen in i de farliga ytorna.
Tryckte på Häckens akilleshäl
En viktig detalj var också hur Djurgården attackerade med kvalitet. 12 av 19 avslut gick på mål, och xGOT landade på 4,10. Det säger att avsluten inte bara kom från okej lägen, utan att de ofta togs i rätt moment och med bra kroppsläge. Det är taktiskt relevant, för det visar att Djurgården kom till avslut efter situationer där Häcken var i obalans, inte efter långsamma anfall där försvaret hann stå rätt.
Fasta situationer blev också en tydlig del av Honkavaaras segerplan. Djurgården skapade 0,96 xG på fasta lägen och hade åtta hörnor. Mot ett lag som Häcken, som gärna vill styra spelet med boll, blev fasta situationer ett sätt att bryta deras rytm och flytta matchen till Djurgårdens styrkor. Där var Djurgården aggressiva, fyllde boxen och skapade flera farliga lägen. Häckens akilleshäl den här säsongen utnyttjades till fullo, inte minst genom att Djurgården gjorde två mål just på fasta situationer.
Matchcoachningen var också avgörande. När Djurgården ledde med 3–1 kom en period där Häcken försökte trycka tillbaka dem. Reduceringen till 2–3 kunde ha gjort matchen nervös, men Djurgården svarade nästan direkt med 2–4.
Zugeljs inhopp satte spiken i kistan
Det säger mycket om tränarens påverkan. Laget blev inte passivt, utan fortsatte hota framåt – och bytet som gjordes gav dessutom direkt utdelning när den inhoppande Zugelj nickade in det fjärde målet på hörna. Det visade att Honkavaara inte bara försökte stänga matchen, utan fortsatte ge laget verktyg för att avgöra den.
Det här var alltså ingen seger där Djurgården bara ”var effektiva”. Honkavaara och hans ledarstab kom väl förberedda, identifierade svagheterna hos Häcken och tryckte på dem konstant. Att dessutom vinna så här tydligt mot ett Häcken som inför mötet var obesegrat gör valet ännu starkare. Därför är Jani Honkavaara utan tvekan ett logiskt val som omgångens tränare.
