Inramningen som var för bra?
Det har emellanåt gnällts en del på Kommandobryggan – i synnerhet gällande tajmingen för vissa ramsor. Men under gårdagen var trycket på Gamla Ullevi stundtals fenomenalt. Ett finurligt tifo i kombination med ett öronbedövande "Snart skiner Poseidon" skulle ju (!) gjuta mod i spelarna. Riktigt så blev det inte. IFK Göteborgs rykte har länge hängt på en skör tråd, och i flera säsonger i följd är det i stället trycket på läktaren man har fått luta sig mot.
Chefstränaren Stefan Billborn lade ut texten efter matchen: det är inte så lätt för alla spelare att hantera den press som drygt 15 000 på läktaren medför. Det verkar uppenbarligen passa bra att marknadsföra läktarkulturen i medvind – men i motgång är det inte längre lika roligt att ha stödet. Jag är konfunderad: Hur vill man egentligen ha det?
En kollektiv härdsmälta
Det finns alltid vissa spelare som presterar sämre och andra som presterar bättre. Igår tyckte jag mig dock inte se någon skillnad. Tobias Heintz sprang runt på planen som en farsa nyss hemkommen från Böda camping med sikte på Göteborgsvarvet nästa år. Nyförvärvet Baba Seidu gjorde förvisso en fin soloräd, men den hade lika gärna kunnat kosta laget både ett baklängesmål och ett rött kort. David Kruse (som höjde sig i andra halvlek) såg ut som Danne “Sidled” Andersson – IFK Göteborgs bolltryggaste innermittfältare såg livrädd ut. Jag kan räkna på elefants fingrar hur många gånger David Kruse spelade bollen framåt i första halvlek. Rockson Yeboah fortsätter att vara alldeles för dyr i drift; dags att ta fram en avbetalningsplan där.
Till sist måste den stora elefanten i rummet dissekeras: Max Fenger . Eller som Tobias Hysén råkade kalla honom: Max Hänger . Faktum är att det är precis vad han gör – konstant. Det är en sorglig, men likväl makalös utveckling. Det kändes inte farligt en enda sekund så länge Max Fenger var inblandad. Klyschan om att man kan spela någon i form stämmer ibland – men inte här.
Förändringar att vänta – eller?
Supportrarna på Gamla Ullevi var tydliga när slutsignalen ljöd. Stefan Billborn är inte längre önskvärd i klubben. Det är givetvis inte upp till supportrarna att bestämma vem som ska träna IFK Göteborg, men det sänder en stark signal (som om Kamratgården hade missat den) om att det räcker nu.
Och visst, att sparka tränarduon känns oundvikligt. Problemet är bara att det inte räcker – och den båten har klubben suttit i förr. På kort sikt kan det ge effekt, men på lång sikt krävs det organisatoriska förändringar. Dessvärre har alltför många av dessa skiften gjorts de senaste åren, utan att det faktiskt har blivit bättre en enda gång.
Det är systematiska fel som genomsyrar hela föreningen, något som ett flertal ex-blåvita också har poängterat. Att vinnarkulturen “sitter i väggarna” är ett uttryck som tidigare har använts flitigt på Kamratgården – kanske är det dags att se över det nu.
Europadrömmen lever
Ha! Där fick jag dig att höja på ögonbrynen.
Det är nämligen inte IFK Göteborgs europadröm som lever – utan min. Med tanke på hur genomuselt gårdagens motstånd var, bör chansen till en proffskarriär ännu inte vara över. En del spelare i Levadia såg ut som allt annat än fotbollsspelare.
Nej, jag ska sluta raljera. Faktum kvarstår: IFK Göteborg har, mycket tack vare den estländske mittbacken, alla chanser att ta sig vidare till nästa omgång. Nu har fiaskot på hemmaplan genomförts. Förhoppningsvis kliver någon av spelarna fram i Tallinn – kanske Sam Larsson?
