MARIEFRED MÅNDAG MORGON Vi gjorde processen kort med GAIS igår. Och jag sov väldigt gott i natt. Tack för det Malmö FF.
Ett MFF som spelar bra, står upp, får till det och faktiskt hanterar sina motståndare (nåja, bortsett från sista tio) är det bästa sömnpillret som finns.
Jämför bara med förra året. När det hackade, när tempot saknades, när vi tvekade och bollen vägrade gå in. Då sov man därefter. Oroligt. Splittrat. Med en gnagande känsla i kroppen.
Igår? Inatt? Betydligt bättre.
Det här var ett steg i rätt riktning. Inte hela vägen fram – men ändå tydligt framåt.
Matchbilden satte sig ganska tidigt. Hög intensitet, snabbt och rakt spel och en press som faktiskt gav utdelning i form av återerövringar. Det såg (äntligen) ut som ett lag som bestämt sig.
1–0 av Pontus Jansson efter drygt 20 minuter var både logiskt och programenligt.
Men – och det är ett men – det finns fortfarande sekvenser där det stannar upp. Där tempot sjunker. Där vi nästan ser ut att tappa lite intresse. Det var precis det som bjöd in GAIS i matchen runt halvtimmen.
Och det är där jag fortfarande känner viss oro.
För vi släpper in dem. Inte för att de är bättre – utan för att vi själva inte håller i tempot och spelet.
Sedan kom 2–0. En ren bjudning från Gais-målvakten Sims. Och Oskar Sjöstrand tackade och tog emot. Så ska det se ut.
3–0 strax därefter, genom Otto Rosengren i ett stökigt straffområde, och där kändes matchen avgjord.
Och det var den ju också.
Andra halvlek blev mer kontroll än ambition. Mer stänga än köra. Det är i sig inget problem – men det säger också något om var laget är just nu. Vi är inte riktigt där än att vi bara trycker gasen i botten och kör över motstånd. Förhoppningsvis är där om inte allt för lång tid.
En som däremot verkligen tog chansen igår var Theodor Lundbergh. Som han spelade. Tillsammans med Otto Rosengren var han bäst på plan i himmelsblått. Energi, mod och tempo – precis det vi behöver mer av.
Och det var ingen slump att matchbilden förändrades när han klev av i minut 73.
Det noterade även Pontus Jansson efter matchen. Och det är svårt att inte hålla med.
Det var där GAIS fick luft. Det var där vi bjöd in dem.
Det här oroar mig
Att vi fortfarande slår av på tempot. Att vi inte riktigt orkar – eller vill – trycka ner motståndaren i 90 minuter. Mot bättre lag kommer det att straffa oss.
Det här ger hopp
Intensiteten. Presspelet. Att vi faktiskt ser ett (lite) tydligare spel. Och att spelare som Lundbergh och Rosengren kliver fram och driver laget.
Nu väntar Djurgårdens IF på fredag i Stockholm.
Ett Djurgården som vann mot Gais i premiären, som såg bra ut i perioder igår mot Kalmar, men inte över 90 minuter. Precis som vi.
Det luktar match. På riktigt. Det blir nervöst.
Ses vi där?
Önskar er alla en bra vecka.
