Roliga bortamatchen Sirius
Ja, Uppsala är en trevlig stad, studentfaktorn bidrar, arenan håller hög nivå och Sirius har vuxit fram som ett riktigt publiklag. Jag förstår absolut charmen. Dessutom har vi historiskt sett haft ett ganska bra facit på just den här bortamatchen.
Men tider förändras.
Det var nog många av oss hammarbyare som såg en bättre insats och framför allt tre poäng, framför oss. I stället börjar det bli läge att vänja sig vid något annat: Sirius borta är inte längre en “härlig grej”, det är en riktigt, riktigt svår uppgift. Man skulle kunna hävda att både Ure och Bjerkebo inte blir långvariga om de fortsätter på den inslagna vägen. Samtidigt har Sirius gång på gång visat att de kan ersätta tunga tapp, fjolårets Leo Walta är bara ett av flera exempel.
En tuff match, ett tufft resultat och till och med en tuff läktarkamp. Det som en gång var en charmig och lättsam tillställning har nu förvandlats till en match där Sirius spelar rollen som tydliga antagonister.
Världens bästa Karlsson?
Kalle Karlssons första förlust i Hammarby (vi bortser från träningsmatchen mot Seattle Sounders) – och den här gången förlorade han, till skillnad från i hemmapremiären, verkligen tränarkampen. Inledningsvis finns det inte mycket att klaga på. Visst, vi släpper in ett tidigt mål, men därefter vänder vi på steken och tar kontroll över matchbilden. Det känns, trots underläge, stabilt.
Det är efter bajens första byten vi tappar matchen.
För mig är det svårt att förstå hur man, i underläge 1-0 men med tydlig kontroll, väljer att gå så pass offensivt. Det handlar inte bara om att flytta fram positionerna, utan också om att slänga in spelare som inte är i fullt slag. När Noah Persson, en av försäsongens bästa spelare, sitter på bänken, då ska vi inte behöva chansa med skadedrabbade alternativ.
Ljusglimtar
Det här var ingen bra insats från Hammarby, det är vi nog överens om. Men det finns ändå ljusglimtar om man så väljer.
Fredrik Winter är en sådan. I skuggan av Viktor Eriksson – och ja, vem hade inte varit det, fortsätter han att växa. Match för match. Är han den svagare av de två defensivt? Defintivt. Men offensivt är han, i mina ögon, vassare. Idag var han faktiskt stark i båda riktningarna. Många viktiga brytningar, fina passningar som bryter led och när han kliver fram med boll gör han det med pondus, han “älgar” verkligen fram.
En annan sak: konkurrensen.
Vi byter in tre spelare som, i mitt tycke, håller topp tre-klass på sina positioner i Allsvenskan. Det är lätt att bli otålig så här tidigt på säsongen och undra hur alla ska kunna matchas. Men när sommaren kommer, matcherna tätnar och Europaspelet drar igång, då kommer just den bredden att vara guld värd.
