- Sverige med hungrigt anfall
När det kommer till farliga anfallare har svenska damlandslaget ett överflöd. Trots Asllani långtidsskada och Rytting Kaneryd med vissa känningar så har Sverige uppbackning så det räcker och blir över. Idag var det Blackstenius, Schröder, Jusu Bah och Blomqvist som fick stå för det inledande hotet framåt. Och som de gjorde det! Direkt visade de hur duktiga de var i offensiven. Duktiga och framförallt hungriga. De såg verkligen ut att vara svältfödda på mål efter ett mål på den senaste samlingens två matcher.
Om Asllanis kropp tillåter henne att spela med landslagsfotboll återstår att se. Men med dagens startspelare på anfallet, plus Rolö, Kafaji och Rytting Kaneryd för att bara nämna några, så har verkligen Tony Gustavsson ett lyxproblem framåt. Ett anfall där han bara kan välja och vraka mellan en mängd talangfulla och hungriga anfallare. Både unga framtidsnamn och världsstjärnor. Det ser lovande ut framåt.
- Unga backlinjen mot Harder
Till skillnad från anfallet är backlinjen inte fullt lika bortskämd med rutin och stjärnstatus. Nu är det inga dåliga spelare i backlinjen heller. Verkligen inte. Men Tony Gustavsson ställde upp med en backlinje med en medelålder som precis fått köpa på Systembolaget. Två 19-åringar och två 22-åringar. Ett mittbackspar som sammanlagt gjort en handfull landskamper. På andra sidan: en av världens bästa spelare i Pernille Harder. En minst sagt tuff utmaning. Men, förbundskaptenen gillar att prata om mod och vill att hans spelare ska vara modiga. Det om något är modigt.
Den unga backlinjen gjorde det bra till en början. Det såg lite skakigt ut, men stod ändå emot danska försöken. Åtminstone i 30 minuter. Smilla Holmberg visade upp sin fina inlägg- och hörnfot som vi fått se i Arsenal. Debutanten Reidy visade att hon har en plats i ett landslag. Kanske inte starta just nu, men i framtiden ska hon absolut ha en plats. Det är väl så man skulle kunna summera backlinjen generellt. Den kanske inte är världsklass nu, men om några år med lite mer rutin. Då. Men, det ser lovande ut även bakåt.
- Ledare saknas – vem tar kommandot?
Mycket av snacket på förhand har handlat om Stina Blackstenius som lagkapten, i Asllanis frånvaro, och de så kallade “lagdelskaptenerna”. Spelare som alltså är kaptener för olika lagdelar. Den vikarierande lagkaptenen sa på måndagens pressträff att det vore en ära att vara lagkapten, men att hon inte tänkt agera på något annorlunda sätt än hur hon vanligtvis är. Hennes lagkamrater menade att hon inte var den som gjorde mest väsen av sig på planen. Frågan är dock om det inte behövs av en lagkapten?
För det syntes inte direkt att Stina Blackstenius var lagkapten. Hon betedde sig precis som hon brukade - som hon ju lovade. Hon lunkade på i anfallet och tog de där oannonserade löpningarna som hon brukar. Ni vet de där som överraskat försvarare i flera år. Men manade hon på sina lagkompisar när det gick trögt? Försökte hon få igång spelet? Lyfta lagmoralen? Lugna när det var pressat? Nej på alla frågor. Åtminstone sett från pressläktaren. Det var någon enstaka gång som hon dirigerade laget. Annars var hon fokuserad på sitt spel.
I ett så här ungt och oerfaret lag behövs det en vokal och rutinerad “Magda”, Asllani eller Seger. Någon som kan bidra med rutin och punds till de juniora spelarna. Speciellt i viktiga matcher och när allt inte går som det ska under en match. Stina Blackstenius har absolut rutinen för att vara en sån spelare. Men hon är ingen som vokalt tar kommandot tyvärr. Frågan står därför obesvarad. Vem ska ta kommandot och bindeln nu?
