När känslorna läggs åt sidan och landslaget bedöms utifrån det som faktiskt sker på planen är det svårt att komma fram till något annat än att svaret är nej. Den här generationen har talang, ungdomlig energi och en potential som borde kunna bära bosnisk fotboll under många år framöver. Men potential och resultat är inte samma sak.
Efter två spelade matcher i världsmästerskapet söker Bosnien och Hercegovina fortfarande sin identitet. Laget har svårt att kontrollera matchbilder, tappar initiativet i avgörande perioder och saknar ofta verktygen för att förändra ett matchförlopp när det behövs som mest.
Sergej Barbarez åtnjuter fortfarande ett enormt förtroende bland supportrarna, och det är fullt förståeligt. Det var under hans ledning som Bosnien och Hercegovina säkrade sin plats i VM och skrev ett nytt kapitel i landslagets historia.
Men på den här nivån räcker inte gamla meriter särskilt långt.
Barbarez har i dag en resultatrad som hade satt press på de flesta förbundskaptener. På 24 matcher har han noterats för sex segrar, nio oavgjorda och nio förluster. Tittar man närmare på siffrorna blir bilden ännu mer intressant. Två av segrarna har kommit mot San Marino, medan Malta och Cypern står för varsin.
Ingen kan ta ifrån honom VM-platsen. Det är en prestation som förtjänar respekt. Men ett kvalresultat innebär inte att alla beslut har varit rätt eller att laget spelar på en nivå som motsvarar den individuella kvalitet som finns i truppen.
Ett problem som återkommer gång på gång
Den största frågan handlar om spelsystemet.
Bosnien och Hercegovina har under lång tid hållit fast vid en struktur med två centrala mittfältare och två anfallare. Problemet är att systemet gång på gång visat samma svagheter, särskilt i matcher där laget behöver ta initiativ eller jaga ett resultat.
Vi såg det mot Österrike efter kvitteringen. Vi såg det mot Wales. Vi såg det mot Italien. Och vi ser samma mönster nu under VM.
När matcherna börjar leva sitt eget liv och motståndaren tar kontroll saknar Bosnien och Hercegovina ofta ett tydligt svar. I stället för att stärka mittfältet eller justera balansen i laget väljer man ofta att sätta in ytterligare en offensiv spelare.
Men fler anfallare betyder inte automatiskt bättre anfallsspel.
Tvärtom leder det ofta till att laget förlorar kontrollen över mittfältet, samtidigt som motståndarna får större ytor mellan lagdelarna. Resultatet blir ett landslag som anfaller med många spelare men utan tydlig struktur eller kontroll.
Det är inte längre en tillfällighet. Det har blivit ett återkommande mönster.
Är Tahirović verkligen problemet?
Benjamin Tahirović har under de senaste veckorna blivit en av de mest kritiserade spelarna i landslaget. Många supportrar pekar ut honom som en av de främsta orsakerna till lagets problem.
Men verkligheten är betydligt mer komplex än så.
Tahirović är inte en spelare som på egen hand ska bära ett helt mittfält. I ett system där endast två spelare förväntas kontrollera centrala ytor blir uppgiften närmast omöjlig.
Problemet blir ännu tydligare när Edin Džeko gång på gång tvingas falla djupt ned i planen för att delta i uppbyggnadsspelet. När lagets anfallsstjärna måste hämta boll nära mittlinjen är det ett tecken på att något inte fungerar som det ska.
Konsekvenserna drabbar även Ermedin Demirović. Han lägger stora delar av sin energi på presspel, återerövringar och defensivt arbete. När de avgörande målchanserna väl dyker upp finns inte alltid den skärpa eller fräschör som krävs.
Samtidigt sjunker laget allt längre ned i planen. Det är ingen slump att målvakten Nikola Vasilj ofta är mer involverad i spelet än flera av mittfältarna.
Dags att tänka annorlunda
Bosnien och Hercegovina saknar en spelare som kan binda samman lagdelarna.
Därför är det svårt att förstå varför Ermin Mahmić inte fått en större roll tidigare. Redan när han kallades in till landslaget första gången fanns argumenten där. Han erbjuder egenskaper som dagens landslag saknar.
Mahmić har fart, speluppfattning och förmågan att hitta avgörande passningar mellan motståndarnas lagdelar. Dessutom besitter han ett distansskott som kan förändra matcher och tvinga motståndare att försvara på ett annat sätt.
Det väcker en naturlig fråga.
Varför inte prova något annat?
En 4-3-3-uppställning skulle kunna ge Bosnien och Hercegovina en helt annan balans.
Mahmić skulle kunna operera i ytan mellan mittfält och anfall, samtidigt som Tahirović och Šunjić fick tydligare roller centralt. Deras styrkor ligger i bollvinster, positionsspel och defensiv trygghet, inte i att vara lagets främsta kreatörer.
Även anfallsspelet skulle vinna på förändringen.
Demirović skulle kunna fokusera mer på avslutsspelet. Džeko skulle få fler bollar i de ytor där han fortfarande är som mest effektiv. Samtidigt skulle de snabba kantspelarna få större möjligheter att utnyttja sin fart och sina en-mot-en-egenskaper.
Mellan legend och ansvar
Sergej Barbarez kommer alltid att vara en av de viktigaste personerna i bosnisk fotbollshistoria.
Men just därför måste han också tåla granskning.
Bosnien och Hercegovina tog sig till VM tack vare sammanhållning, karaktär och en stark tro på det gemensamma projektet. Men världsmästerskapet har också visat att känslor inte räcker hela vägen.
På den här nivån krävs tydliga idéer, taktisk flexibilitet och förmågan att anpassa sig när verkligheten förändras.
Det största hotet mot Barbarez är inte en enskild förlust.
Det största hotet är att fortsätta tro på ett spelsystem som gång på gång blottar samma svagheter.
De bästa tränarna definieras inte enbart av sina framgångar. De definieras också av sin förmåga att ompröva sina egna idéer när resultaten uteblir.
Bosnien och Hercegovina har fortfarande tillräckligt med kvalitet för att uträtta betydligt mer i detta VM än man hittills har visat.
Frågan är om Barbarez är beredd att erkänna att systemet som tog laget till världsmästerskapet kanske inte är systemet som kan ta det vidare.
I VM ger en legend respekt.
Resultat ger framtid.
