Jag vet inte ens hur jag ska beskriva känslan just nu. Som Romanista har jag väntat på den här dagen längre än jag vill erkänna.
När ryktena började komma om att Zeki Çelik var på väg bort vågade jag knappt tro på det. Man har ju blivit bränd förr under silly season. Men innan dess fanns det en period då det i stället rapporterades att han var väldigt nära att förlänga sitt kontrakt med Roma. Jag minns hur jag läste uppgifterna och bara kände ren förtvivlan. Jag tänkte: inte flera år till . Jag var så trött på att se hans träben vecka efter vecka att tanken på en kontraktsförlängning nästan tog musten ur mig.
Sedan svängde allt.
Ju fler uppgifter som kom om en övergång, desto mer började hoppet växa. Och när det såg ut som att Juventus ville ta honom vågade jag ändå inte tro på det. Jag var livrädd att något skulle hända i sista stund. Att affären skulle kollapsa, att han skulle bli kvar och att jag ännu en säsong skulle behöva sitta och hålla andan varje gång han fick bollen.
Jag ska vara ärlig. Under de senaste åren har jag nästan slitit av mig håret när jag sett honom spela. Jag har skrikit åt tv:n, gått runt i vardagsrummet, slagit händerna för ansiktet och undrat hur många fler gånger jag skulle behöva uppleva samma frustration. Varje gång bollen hamnade på hans kant steg pulsen direkt. Man satt inte och tänkte: "Det här löser sig." Man tänkte snarare: "Snälla... inte nu igen."
Och det här är det märkliga. Jag är romanista. För mig stöttar man spelarna som bär den rödgula tröjan. Även när de har dåliga perioder. Man kritiserar, absolut, men man står ändå bakom dem eftersom de representerar Roma. Jag har alltid haft svårt att ogilla en spelare som spelar för min klubb.
Men Zeki Çelik blev undantaget.
Det är nästan jobbigt att erkänna det, men han lyckades få mig att känna en frustration som ingen annan Roma-spelare gjort på väldigt länge. Det handlade inte om en enstaka dålig match. Det var känslan som kom tillbaka gång på gång. Varje passning, varje inlägg, varje försvarsduell kändes som ett lotteri. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag bara satt och skakade på huvudet och undrade hur det kunde se likadant ut om och om igen.
När uppgifterna om Juventus började bli allt mer konkreta vågade jag fortfarande inte hoppas fullt ut. Jag mådde nästan illa av tanken att något skulle gå fel. Men när övergången till slut blev officiell kände jag bara en enorm lättnad. Nästan som när Roma avgör en viktig match på övertid. En känsla av att: äntligen.
Och jag ska erkänna en sak till. Jag går fortfarande runt och småskrattar för mig själv när jag tänker på att det faktiskt blev Juventus som tog honom. En av Romas största rivaler valde att värva den högerback som under flera år fått mig att slita mitt hår framför tv:n. Bara den tanken får mig att le lite extra.
Jag har inget personligt emot Zeki Çelik. Han verkar vara en bra människa och jag önskar honom all lycka i karriären. Kanske passar han bättre i Juventus. Det återstår att se. Men som Roma-spelare fungerade det aldrig för mig, och jag tror inte jag är ensam om den känslan.
Nu ser jag fram emot en ny säsong med nytt hopp. Jag hoppas på ett Roma som tar nästa steg och får oss romanisti att njuta av fotbollen igen, istället för att få hjärtklappning varje gång högerbacken är inblandad.
Tack för tiden, Çelik. Jag önskar dig lycka till, men framför allt är jag tacksam över att våra vägar nu går åt olika håll.
Forza Roma. ❤️💛
