Överflödets förbannelse
Ett uttryck som man ibland kan höra i fotbollssammanhang är “Överflödets förbannelse”. Det betyder att man har många spelare på samma position med liknande förmågor och styrkor. Det har nog sällan passat så bra in på något lag som det brasilianska landslaget inför VM 1970.
Fem nummer 10-spelare
Brasilien hade egentligen fem spelare som i dagens fotboll skulle beskrivas som klassiska nummer tio-spelare,det vill säga det offensiva ankare som skulle vara navet i det brasilianska anfallsspelet. Vilka hade man då att tillgå och hur skulle Mario Zagallo använda dessa spelare:
Jairzinho - I grund och botten en vindsnabb högerytter, men eftersom den platsen fylldes av Garrincha i klubblaget Botafogo så var Jairzinho tidigt i karriären van vid att spela både som vänsterytter eller som en av två strikers. Han bar smeknamnet “O Furacao”(orkanen) efter hur hans tröja fladdrade när han drog iväg på sina offensiva löpningar. Han hade i klubblaget förutom med Garrincha även spelat med mittfältsgeniet Gersón och den nu tillträdde förbundskaptenen Zagallo. I turneringen kom han att användas på sin föredragna högerytterposition, men drog sig ofta in i banan för att lämna plats åt den offensiva högerbacken och kaptenen Carlos Alberto.
Gersón - Mittfältsgeni uppväxt i en förstad till Rio de Janeiro. En bländande teknik och en vänsterfot som kunde leverera såväl laserskarpa passningar som tunga skott gjorde att han under 60-talet växte fram som landets klart mest lysande mittfältare. Han spelade i en tillbakadragen mittfältsroll, en position som i dagens fotboll ofta domineras av mer renodlade bollvinnare. Gersón kombinerade bollvinnaregenskaper med speluppläggaregenskaper i värdsklass. Han blev den centrala mittfältsdynamon i Brasiliens guldlag och kunde fokusera på offensiven då den unge Clodoaldo patrullerade bakom honom. Gersón var öppen med att han var en kedjerökare och i halvlek möttes han av en ledare med en tänd cigarett.
Tostaó- En oerhört mångsidig spelare som kunde användas som vänsterytter, offensiv mittfältare eller striker. Han hade ett spelsinne som få kunde mäta sig med och hans arbetsmoral och arbetskapacitet var enorm. Det var länge osäkert om han skulle kunna spela i VM då han under en match mot Corinthians 1969 fick en boll i ögat som gjorde att hans näthinna lossnade. Försvararen Ditao skulle rensa bollen och gjorde det inte bättre än att Tostaó alltså fick bollen mitt i ögat. Han opererades i oktober 1969 men det var länge osäkert om tiden skulle räcka till för den “vite Pelé” som han kallades. I april 1970 råkade han ut för ett tillfälligt bakslag då han vaknade av det rann blod från ögat. Hans ersättare i den kommande landskampen,Dario, imponerade emellertid inte och Tostaó var tillbaka till VM-turneringens inledning. Han kom under turneringen att användas som striker.
Roberto Rivellino- Rivellino hade inte varit någon av Joao Saldanhas favoritspelare och hade först i slutet av kvalet och under uppladdningen inför VM visat de framfötter som kom att ge honom en plats i Zagallos lagbygge. Med en gudomlig vänsterfot kunde han både skruva bollen men samtidigt avlossa tunga skott. Han skulle under sin karriär komma att bli en riktig frisparksspecialist. Här hade han full frihet att kreera, men skulle senare i karriären beskyllas för att inte ha några ledaregenskaper. I Brasiliens VM-lag 1970 utgick han ifrån en position som vänsterytter, men hade frihet att vandra inåt när läge gavs. Han var även den spelare som först använde sig av den så kallade “elasticon” när han i en och samma rörelse förde bollen åt ett håll med utsidan av foten för att sen låta den elasticera tillbaka åt andra hållet.
Pelé - Till sist kungen, den obestridlige ledaren som hade blicken,spelsinnet och förmågan att få det svåra att se enkelt ut. Han kunde i trånga lägen på en tiondels sekund hitta den rätta lösningen. Hans förmåga att diktera ett speltempo var även det oöverträffat. När läge gavs drog han iväg 40 meter med boll för att dra isär ett motståndarförsvar, men han kunde lika gärna hålla i bollen för att få hans medspelare att hitta rätt positioner. Den tvekan som hade höjts,framförallt av Saldanha, kring hans fysiska status kunde nu raderas ut. Hans position under turneringen var den som 10:a, bakom Tostao som en tillbakadragen anfallare kunde han spela ut hela sitt register.
Dessa fem spelare, som alla var för sig var en superstjärna, kunde man alltså hitta plats för. I dagens moderna fotboll finns det mycket som tyder på att det hade hetat att “den kan inte spela ihop med den” osv.. Alltför många gånger har vi hört och läst dessa resonemang. Zagallo gav dessa fem den fulla friheten att själva hitta de lösningar som behövdes.
Bland de övriga i laget så är det två spelare som kanske behöver en närmare presentation:
Kaptenen
Carlos Alberto - Kaptenen och pådrivaren, en ledare utan att behöva höja rösten. Högerbacken hade gjort sin landslagsdebut redan 1965, men petades ur truppen till Englands-VM. Den gamle Guldmakaren från Stockholm 58,Vicente Feola, valde att satsa på den då 37-årige Djalma Santos vilket skulle vissa sig vara ett stort felbeslut. Nu var Carlos Alberto emellertid given och med en fysik och löpkapacitet i absolut världsklass så plöjde han upp och ner längs högerkanten och när Jairzinho drog sig inåt i banan kom han ofta både till inläggs och avslutslägen. Ett prima exempel på det var ju när han gjorde det avslutande målet i finalen.
Den unga centralgestalten
Clodoaldo - Yngst i laget, en spelskicklig och mångsidig innermittfältare som tog det tunga jobbet att vara den defensiva balansspelaren på mittfältet när de “fem stora” drog iväg på sina offensiva räder. Clodoaldo var van vid att behöva operera under bistra förhållanden. Föräldralös vid sex års ålder hade han och hans äldre syskon fått hitta sätt att klara sig själva. I unga år var Clodoaldos fysik inte speciellt välutvecklad och istället för fysiskt arbete blev han korgosse. Samtidigt blev det allt tydligare att han var en talang på fotbollsplanen och coacherna i Santos föreslog att han skulle flytta till Stadio Vila Belmiro. Så blev det och Clodoaldos liv skulle bestå av träning, arbete på stadion, mat och husrum.
Två spelare blev extra viktiga för Clodoaldo. Den första var Zito, som hade varit Brasiliens man på den defensiva mittfältspositionen både i Sverige och i Chile 62. 1967 när Clodoaldo hade slagit sig in i Santos A-lag och spelade ett tag bredvid Zito och ett år senare så hade Clodoaldo tagit över platsen permanent. Den andra spelaren som kom att fungera som en form av mentor för Clodoaldo var Pelé. Nio år äldre så var Pelé en spelare som Clodoaldo hade haft som hjälte och idol och nu spelade de fortfarande tonårige ynglingen tillsammans med sin förebild. Clodoaldo berättar i boken “The Beautiful Team” att Pelé var den han lärde sig allra mest ifrån när det gällde själva spelet. Pelé ansåg att det viktigaste för en spelare var inte hjärtat, eller fötterna. Pelé ansåg att ögonen var det viktigaste instrumentet, att orientera sig på planen och att veta var man hade både medspelare och motspelare i varje givet ögonblick var det centrala för en fotbollsspelare.
Övriga spelare i det som var Mario Zagallos förstauppställning var:
Den äldste
Felix - Målvakt och ålderman i laget. Hade varit Saldanhas förstaval under hela kvalet. Men när Saldanha rest i Europa och sett hur motståndarna såg ut fick han för sig att han behövde en större och mer fysisk målvakt. Felix lycka blev att Zagallo tog över efter Saldanha och han var återigen ohotad etta. Även Felix var kedjerökare och blev servad med en tänd cigarett i halvlek.
Mittbackarna
Wilson Piazza -Mittfältare som, efter Clodoaldos inträde i laget, omskolades till mittback. Detta vägrade han först, men när han insåg att det var enda möjligheten att få spela under VM så gav han med sig. Relativt liten för att vara mittback, men kompenserade detta med att vara positionssäker,spelskicklig och snabb.
Brito - Den tuffe oömme mittbackskollegan till Piazza. Stark i luftspelet, en mycket bra tacklare och med en fysik som av WHO skulle utses till den bästa i hela VM. Han hade rest till England fyra år tidigare men då fått följa spelet från bänken. Britos svaghet var att han hade ett hetsigt humör, som han dock lyckades tygla väl under VM. Ett år senare så skulle det humöret däremot inte vara under kontroll och i en match mellan Vasco och Botafogo. Vasco fick en straff och Brito slog helt sonika domaren José Aldo Pereira till marken. Detta skedde dessutom framför ögonen på, den på läktaren sittande, Mario Zagallo. Föga förvånande var Brito ej med i nästa landslagsuttagning.
Den okända hjälten
Everaldo - Den av olika anledningar minst omnämnda spelaren i det brasilianska guldlaget. Vänsterback som inte var Zagallos förstaval. På den platsen hade den unge och offensiva Marco Antonio spelat i samtliga fem träningsmatcher. Men när det var dags för VM-premiär mot Tjeckoslovakien var det emellertid Everaldo som stod på vänsterbacken. Det visade sig att de äldre spelarna som Pelé,Gersón,Brito och Carlos Alberto hade förklarat för Zagallo att Everaldo var en bättre försvarare och markeringsspelare än den yngre Marco Antonio. Zagallo lyssnade på råd och Everaldo spelade i alla matcher utom kvartsfinalen mot Peru.
En gåva som Everaldo fick av en bilhandlare i Porto Alegre efter VM var en Dodge Dart. Everaldo satsade i slutet av sin karriär på en karriär inom politiken.Den 28:e oktober 1974. På väg hem från ett politiskt möte så krockade Everaldo sin Dodge med en lastbil och såväl, Everaldo själv som hans syster,dotter och fru omkom. Everaldo blev 34 år gammal.
Reserverna
Utöver dessa elva så spelade även Paulo Cezar,Roberto Lopes, Fontana,Marco Antonio och Edu under turneringen.
En historisk grupp spelare
Det var dessa sexton spelare som tillsammans skulle skriva ett av de mest berömda kapitlen i fotbollshistorien. I den sista delen av artikelserien följer vi deras väg genom VM-turneringen, match för match, fram till finalen på Azteca och det lag som många än i dag betraktar som det bästa världen har skådat.
