När du var 13 år gammal åkte du till Barcelona med din far för att provträna med FC Barcelona.
Det gick så bra att klubbens dåvarande sportchef Carles Rexach fort som satan ville ha din signatur.
Det blev så. På en servett.
Fyra år senare i Barcelonas ungdomsakademi La Masia tog du klivet upp i A-laget.
Den 16:e oktober 2004 gjorde du din efterlängtade debut mot Espanyol. Du var där.
På den stora scenen.
Presenterad.
Redo för världen.
Världen för dig.
197 dagar senare. Den 1 maj 2005 mot Albacete. Jag minns det som om det vore igår.
Jag var elva år gammal.
Det stod 1-0 på tavlan. Fjärdedomaren visade på skylten att det var dags för Samuel Eto'o att bli utbytt.
Nummer 30 ska in. Ditt nummer. Lionel Andrés Messi.
Ronaldinho bestämde sig. Du lämnar inte planen utan ett mål.
Ronaldinho spelade fram dig direkt och du lyfte den över målvakten. Förgäves.
Linjedomaren viftade felaktigt av ditt mål för offside.
Det stoppade inte Ronaldinho från att försöka spela fram dig igen.
Du lät inte heller det stoppa dig från att göra ditt första mål för Barcelona.
Ni testade igen. Du passade bollen till Ronaldinho, tog ny position, Ronaldinho lobbpassade in bollen bakom Albacetes backlinje och där var du igen.
Med en lobb över målvakten.
Golazo.
Barcelona 2, Albacete 0.
När du hoppade upp på Ronaldinhos rygg och han bar runt dig var det inte bara ett fint ögonblick mellan två lagkamrater.
Han visste hur bra du var. Han visste hur bra du kunde bli.
Det var ett statement om vad som var på väg.
Fotbollsvärlden då var under Ronaldinhos fötter. När du klev ner från hans rygg började en resa som skulle göra dig till den störste av dem alla.
Världen fick sin nya härskare.
Här är vi nu.
35 titlar vann du med FC Barcelona. 672 mål och 266 assist på 778 matcher.
Två Copa Americas och ett VM-guld med Argentina.
Världens odiskutabelt bästa fotbollsspelare genom tiderna.
Inför VM funderade jag för mig själv om det verkligen var klokt av dig att ge dig in i VM-hettan igen.
Varför skulle du göra det igen?
Du hade redan VM-pokalen i ditt troféskåp. Det sista som saknades.
Du var inte skyldig Argentina en landskamp till efter Qatar.
Ditt legacy var redan intakt. Komplett. Packat och klart.
Alla som kritiserade dig efter VM 2014 och dubbla Copa America-förlusterna hade redan tystats.
Statyer i både Barcelona och Rosario är redan klara för dig.
Men ändå valde du att göra det en gång till.
För ditt land.
För färgerna på tröjan.
För dina lagkamrater
För Scaloni.
För Diego Armando Maradona.
Du valde att slänga in dig i hetluften igen och "riskera" bilden som ditt Argentina fick efter 2022.
Och som du har gjort det.
Final. Igen. Du ska spela en VM-final för tredje gången i din karriär.
Lägg därtill åtta mål som placerar dig i delad skytteligaledning. Tidernas bäste målgörare i VM.
Den titeln kommer du få bära på i minst fyra år till.
Jag är 32 år gammal idag. Du är 39.
Lång tid har passerat sedan du gjorde din debut. Men när jag tittar på dig spela fotboll känns det som att världen står stilla.
Ingenting sker förutom vad jag ser i TV-skärmen. Ingenting annat spelar någon roll.
Du är i en final igen. Mot ett Spanien som innehåller åtta Barça-spelare. Mot ett Spanien som innehåller en specifik världsstjärna som du en gång i tiden badade under en UNICEF-inspelning. Du hörde förmodligen hans namn under inspelningen men det är inte konstigt om namnet försvann lika snabbt som det kom in.
Ungen som du badade heter Lamine Yamal. Även han fick sig en plats i La Masia. Även han imponerade så stort att han fick göra sin debut tidigt som 15-åring i A-laget. Hans idol är din gamla partner Neymar.
På söndag får jag titta på er två spela fotboll mot varandra. Jag trodde inte det skulle ske efter att La Finalissima ställdes in.
Men nu händer det. Söndag klockan 21:00.
Argentina mot Spanien.
Lionel Andrés Messi mot Lamine Yamal.
Jag har skäl att vara lycklig efter slutsignalen oavsett hur det slutar.
Lycklig för att jag får titta på dig spela mot grabbarna som försvarar din tidigare klubb.
Lycklig för att jag återigen får bevittna dig spela på den allra största scenen. Tre och ett halvt år efter att jag trodde att det var över.
Det har gått 21 år sedan jag såg dig göra ditt debutmål mot Albacete.
Jag har extremt svårt för dagens fotbollsvärld men den där elvaåringen som såg dig för första gången lever kvar inom mig.
Han är kvar i dåtiden. Han älskar fotboll mer än något annat.
Det är han som sätter sig ner i soffan och tittar på dig.
Det är han som firar dina mål, det är han som gråter och det är han som skriker ditt namn i eufori.
Det kanske är din sista match någonsin på söndag om du vinner ännu ett VM-guld. Kanske inte.
Men det jag vet är att jag klarar inte av att sitta uppe på nätterna och titta på dig spela live i Inter Miami.
Så detta blir förmodligen sista gången jag tittar på dig spela fotboll live.
Vilken resa det har varit, va?
Du har skänkt mig så mycket glädje, så många minnen, så mycket stolthet och så mycket hjärta.
Så på söndag sätter jag mig framför TV:n igen. Inte som 32-åringen jag är idag.
Utan som den där elvaåringen.
Han som inte visste vad framtiden i fotbollsvärlden hade att erbjuda.
Han som bara visste att du kändes annorlunda.
Det började med en servett.
Det slutade med den där elvaåringens eviga tacksamhet för allt du gav honom.
