Ingen kan vid det här laget vara förvånad över hur La Roja spelar fotboll. Kontrollera matchen, kontrollera tempot, kontrollera ytorna.
Precis så spelade de även den här semifinalen och Frankrikes xG på 0,31 visar att de egentligen inte hade några nycklar att lösa upp den spanska kontrollen med. Mbappe sprang sig fri ett par gånger, några gånger var han offside, andra gånger gjorde Unai Simón sin bästa Joan Garcia imitiation och var långt ute och lyckades nicka/sparka/brunka bort bollen från Mbappe. Varje gång Simón sprang utanför sitt straffområde fylldes området direkt på med 4-5 spanska försvarsspelare. Ibland var tom Mikel Oyarzabal, nominellt centerforward, nere i eget straffområde redo att försvara.
För det är så Spanien spelar fotboll. Alla för en, en för alla. I ett lag med superstjärnor som Lamine Yamal, Pedri och Fabián Ruiz så var det idag den för många VM-avnjutare okände Mikel Oyarzabal, från den stora men inte längre så framgångsrika klubben Real Sociedad, som satte matchens första mål med en tvärsäker straff till höger om målvakt Mike Maignan, som går åt rätt håll men straffen är så bra slagen att han är chanslös. Straffen ordnades av en Lamine Yamal som fortfarande inte fått sitt spel att lossna helt, men i den här matchen gör han nytta på andra sätt genom att pressa och jaga. Det är så straffen kommer till. Lucas Digne ser inte att Yamal är på framfart och lyckas därför både sparka ner Yamal, samtidigt som han får bollen på handen. En av VM-historiens mest glasklara straffar. Förutom om man frågar Didier Deschamps som har synpunkter på domarens insats. Ovärdigt en så stor fotbollslegendar att skylla på domaren när hans lag precis blivit uppläxat på det här viset.
2-0 kommer när Pedro Porro, av många ifrågasatt inför turneringen men som i den här turneringen gjort sina första två landslagsmål, tar sig fram i ett fint och väldigt spanskt kombinationsspel. Han finner sig ensam med Mike Maignan och avslutar kyligt.
Frankrike trycker på och försöker skapa, men det bästa de får till är ett gäng hörnor. De har egentligen inga farliga målchanser och Unai Simón visar upp det lugn och den trygghet som gör att han fortfarande är förstemålvakt framför de på pappret betydligt mer talangfulla Garcia och Raya.
När 2-0 kommer visar Spanien att det är otroligt svårt att spela mot dom i underläge. Lugnt, fint och behärskat trillar de runt bollen tills klockan helt plötsligt passerar 90 + 7 minuter och Frankrike får nog fråga sig vad som egentligen hände.
Också fint att se att lagkapten Rodri nu är tillbaka i Guldbollsform. De få gånger någon spansk spelarer begick ett misstag är Rodri där direkt och städar upp i situationen, visade också pondus i både luftrummet och passningsspelet.
Oavsett om finalmotståndet heter Argentina eller England är det svårt att se att något av de lagen ska lyckas rubba det här otroliga Spanien. Det hänger på Spanien själva, kommer de upp i den här nivån så vinner dom. Det går inte att stoppa dom då.
Inget annat lag har släppt in såhär få mål i en VM-turnering. Spanien har nu inte heller förlorat mot Frankrike på fem år, och är obesegrade i 34 raka matcher.
Vamos!
