Allt om VM 2026: | Alla grupper | Spelschema | TV-tider |

Fotbolls-VM är världens största sportevenemang. Varje gång turneringen spelas upplever jag både stor glädje och besvikelse. Men den här gången kommer jag att uppleva en känsla som jag aldrig haft tidigare. Anledningen? Japan och Sverige är i samma grupp och länderna möts nu på torsdag.

Låt mig presentera mig kort. Jag är en japan som bor i Tokyo. Jag har älskat svensk fotboll ända sedan VM 1994, då Sverige tog brons. Intresset blev bara starkare. Jag minns hur jag satt klistrad framför tv:n och såg Sveriges alla matcher under EM 2000, och hur jag under VM 2002 i mitt hemland återigen blev fascinerad av lagets spel. Än i dag vet jag inte riktigt varför jag blev så galen i just svensk fotboll, men det var något speciellt med laget som fångade mig.

Nytt hem: Jönköping

Min vilja att lära mig mer om landets kultur och språk ledde till att jag studerade på en folkhögskola i Jönköping mellan 2006 och 2007. Staden blev mitt andra hem, och på Stadsparksvallen fick J-Södra en mycket speciell plats i mitt hjärta.

Genom åren har jag haft många favoritspelare i Sverige – Kennet Andersson, Tomas Brolin, Anders Svensson, Erik Edman, Oscar Wendt, Emil Salomonsson (som blev en stor publikfavorit i Japan) och Emil Forsberg. Om någon frågar mig vem jag gillar allra bäst just nu, är svaret utan tvekan Taha Ali. Jag älskar hans spelstil, men det är framför allt hans livsresa som berör mig. Han har gått från att spela futsal och jobba som väktare i Stockholms tunnelbana, till att nu spela VM som en av de första spelarna med somaliska rötter. Det är en helt otrolig resa.

I en tidigare intervju med SvenskaFans berättade jag att jag skulle heja på mitt hemland om Japan och Sverige möttes i ett stort mästerskap. Men nu, när det är dags för Japan och Sverige att mötas i VM, märker jag att jag har väldigt blandade känslor. Båda länderna betyder ju så oerhört mycket för mig.

Japans starkaste landslag någonsin

Det japanska landslaget är väldigt spännande just nu. Många i Japan säger att det här är det starkaste laget i vår historia, eftersom vi har så många duktiga spelare. Förut var vi kanske nöjda med att spela bra och gå vidare från gruppspelet, men nu är stämningen helt annorlunda. Hela laget siktar verkligen på att vinna VM, och vi i Japan tror också att det är möjligt.

Lagets motto är "最高の景色を" (FOR OUR GREATEST STAGE). Det betyder att de vill ta sig förbi åttondelsfinalen – som alltid har varit ett stort hinder för oss – och till slut bli bäst i världen. Det är den drömmen som både laget och det japanska folket kämpar för i dag.

När det gäller Sverige hoppas jag verkligen att laget kan hitta tillbaka till sina rötter och spela enligt ”den svengelska modellen”. Jag menar det starka, kollektiva försvarsspelet där man alltid sätter ”laget före jaget”.

Förvirrad över Sveriges spel

Eftersom jag har följt landslaget i decennier känner jag mig lite förvirrad över hur spelet har förändrats. Förut var Sveriges styrka en trygg defensiv. Nu har de blivit ett lag med enorm individuell offensiv kraft, men försvarsspelet har blivit mycket mer instabilt.

Den förre assisterande förbundskaptenen Peter Wettergren sa i magasinet Offside att Sverige har tappat det man tidigare var bäst i världen på. Jag håller med honom till hundra procent. Försvarsspelet har blivit sämre de senaste åren, och jag förstår inte riktigt varför. Beror det på att det ökade antalet konstgräsplaner har gjort det svårare att utbilda bra försvarare, samtidigt som det har skapat en ny generation av tekniska och kreativa spelare? Eller är det "Zlatan-effekten" – att barn och ungdomar fokuserar på bollteknik och inte vill lära sig försvarsspelet?

Det gamla kollektiva försvarsspelet var en stor del av den svenska identiteten. Det är något jag verkligen saknar och vill se igen. Samtidigt är svensk fotboll i en förändringsfas där en ny identitet måste byggas. Kanske ska Sverige i stället hitta en helt ny väg, och fullt ut spela en anfallsriktad fotboll som bygger på individuellt skickliga spelare?

Vilka hejar jag på?

Här krockar min förvirring som en svensk fotbollsromantiker med enorma förväntningar. Men när spelare som Viktor Gyökeres och Alexander Isak visar sin enorma offensiva energi ute på planen, kommer de förmodligen att blåsa bort all min nostalgiska oro på ett ögonblick.

Japan och Sverige har mötts tidigare i stora turneringar, som i OS i Rio 2016 och dam-VM 2023. Då hejade jag på mitt hemland. Men nu har jag, som sagt, en känsla som jag aldrig haft tidigare. Jag vet nog inte vilket lag jag håller på förrän matchen faktiskt börjar.

Ändå finns det en sak jag hoppas på: Både Japan och Sverige kommer att gå långt i den här turneringen.