Att älska läget (I)
Det må stötas och blötas hur mycket som helst bland dryga experter, självupptagna tyckare och annat löst folk om ”tufft matchschema”, fast det där är något som bara kan glömmas. Visst är det en annorlunda situation att spela betydelsefulla 90-minutare plus tillägg på två fronter – toppstrid i Allsvenskan och Europa League-kval mot mer kvalificerat motstånd – men nog är det så att en grönvit förening med dess trupp, ledarstab och fysiska team älskar det de sysslar med. Det handlar om barnsbensdrömmar som går i uppfyllese, gör konkurrenter gröna av avund och skapar exceptionella möjligheter att på allvar visa vad man går för. Tufft på riktigt är intensivt matchande.
Förutsättningarna för Hammarby inför bortamatchen Grimsta var dessutom i det närmaste perfekta. En förlustfri svit på fyra matcher sedan Henrik Rydströms tillträde, en av Sveriges bredaste trupper som tyckts andas och svettas harmoniskt självförtroende – vi skall inte underskatta betydelsen av den sena kvitteringen mot Anderlecht – och för att inte tala om förmånen att i flera veckor få stanna kvar i Stockholm och slippa tidsödande resor.
Lägg därtill att motståndet var rejält brandskattat, något som inte ens en väl fungerande talangfabrik från västerort har råd med. Att man som BP:s tränare Ulf Kristiansson inför matchen givetvis talade om fokus på det egna spelet, samt att stämningen i truppen var god kunde inte på långa vägar sminka över avstängningarna på mycket kompetenta poängmakare som Oliver Berg och Mads Hansen; den senares vansinnesattack senast mot IFK Göteborg torde höra till de fulare i Allsvenskan på senare år.
Alltså, det fanns på förhand absolut inga bortförklaringar, ingenting att skylla på och (i bästa fall) noll att förlora. Vi behöver inte alltid kamma hem storsegrar, ibland får det se ut som det vill, men i rådande läge måste matcher som just denna helt enkelt vinnas, med kollektivt kunnande och med truppbalans även på längre sikt.
Kunde inte sluta med något annat än seger? Well, sure.
Hammarbys bredd; till vilken nytta?
Det kom inte som någon överraskning – och bådade gott på förhand – att Henrik Rydström roterade i startelvan. Att Ibrahima Fofana tog plats bredvid Frederik Winther var rimligt, liksom att succéinhopparen mot Anderlecht Frank Junior Adjei ersatte formsviktande (att hävda annat är att blunda) Nahir Besara på mittfältet (varpå Tesfaldet Tekie övertog kaptensbindeln), men draget med sydafrikanske nyförvärvet Waylon Renecke på Noah Perssons vänsterbackposition både förvånade och gladde. En snabb titt på avbytarbänken avslöjade också att Amin Boudri var trupputtagen, vilket fick många i Hammarbys trogna supporterled att med hybris se fram emot ett första inhopp.
Goda utsikter på papperet är emellertid – vilket vi smärtsamt har fått bevittna förut – inte alls att jämställa med ett givet framgångsrecept, men det måste gå att lita på vår tränares omdöme och fingertoppskänsla. Vad vi fick? Enligt såväl all statistik enorm överkörning spelmässigt, ett alltmer knäande BP, till slut ett vackert ledningsmål, och samtidigt: En skrattmåsskriande brist på effektivitet. Det spelar liksom ingen roll att Hammarbys individuella skicklighet hör till Allsvenskans bästa om dessa skills inte ger utdelning. Som det var mot belgiskt motstånd i torsdags, som det blev mot ett bottengäng från västerort i går.
En eftermiddag på jobbet; aldrig har väl en tröstande Jägermeister känts mer behövlig
Rivstart och full fart från sekunden då domare Aganovic blåste igång. Nära drömstart då Victor Lind drog en frispark i stolpen; någon decimeter inåt och en Simon Strand-assist hade varit ett faktum eftersom det var han som orsakade möjligheten. Inte tal om de sega starter som varit så förekommande på sistone, utan väl balanserat över hela planen. I det en närmaste förkrossande dominans i hela första halvlek med hörnor i pärlband, halvchanser staplade på varandra inte minst av Montader Madjed. Bara att instämma i Jiloan Hamads pausanalys: ”(Hammarby) gör lite vad de vill.” Men med detta också det krassa konstaterandet att det förbluffande nog fortfarande var mållöst.
Andra halvlek tog vid där den första slutade, ett konstant tryck och dåligt förvaltade jättelägen, och frågan där och då var hur länge ett vilt kämpande, blockande BP skulle kunna hålla tätt. Följdriktiga byten gjordes. In med Nahir Besara, Noah Persson, Oscar Johansson Shellhas, Oliver Hagen och till allas oförställda glädje Amin Boudri. Sett till matchbilden förändrade det dock inte speciellt mycket, det var liksom knappt möjligt att vara mer överlägsna, men det skulle dröja ända till minut 79 innan Victor Lind ÄNTLIGEN tog revansch för alla tidigare sumpade möjligheter.
Och då var väl saken klar? Well, sure.
Känslan i det läget kunde nog mest beskrivas som lättnad. När Hammarby har, för att citera kollega Öberg, ”för många spelare som är för lika på banan” och ”mycket teknik och ingen kraft” var siktet inställt på att hålla rent, INTE backa hemåt och ge BP en enda möjlighet, fortsätta dominera för att efter slutsignalen ta fasta på tre poäng men också göra en svidande spegelskådande analys av vad som inte stämde.
Och vad hände? Jo, Hammarby backade just hemåt och gav BP det enda de behövde på hela matchen: en offensiv frispark direkt orsakad av Amin Boudi men lika mycket en fadäs av Nahir Besara som i momentet dessförinnan inte alls hängde med i den oväntade omställningssvängen, och på inspelet ett fullkomligt haveri till bolltittande försvarsarbete – förkroppsligat av Hampus Skoglund, men egentligen skall samtliga ställas till svars – som ställde stackars Warner Hahn chanslös. Kvitterat, en Henrik Rydström vars topplock av förståeliga skäl rök vid sidlinjen, och det är ett helt oacceptabelt resultat som när säsongen summeras kan komma att stå Hammarby väldigt dyrt i kampen om nästa års Europa-spel.
Försök att samla tankarna
I solskensstunder kan man intala sig sådant som att vi aldrig förlorar en kryssmatch. Det självbedrägeriet fungerade någorlunda efter Anderlecht, men under inga omständigheter efter BP. En svidande, haveribetonad förlust av två givna poäng är just vad det är. Förvisso har Hammarby ännu inte torskat med Henrik Rydström som dirigent, fast detta var ett rejält hack i maskineriet och i värsta fall en riktig käftsmäll för självförtroendet.
Förr eller senare bryts sviter, det är ofrånkomligt, däremot skall och får det inte se ut som under söndagseftermiddagen. Det var rötmånadsfeeling över bristande effektivitet, spelare som är anställda för att kliva fram, göra vad de är tillsagda och ta ansvar gjorde det inte, och då blir det oerhört tydligt att vi saknar det som Mjällby hade i fjol och Sirius bemästrar i år: Att vara stabila, att städa av alldeles oavsett om det ibland hackar. Just den storheten har saknats i Hammarby, och det alldeles för länge.
Att älska läget (II)…
… för det är givetvis just vad det handlar om. Vad som nu stundar är först och främst torsdagens bortakamp på Lotto Park i Belgien och mer fungerande tändvätska finns knappast. Det är fortfarande häng på avancemang i Europa League och om inte så blir det fortsättning i Europa Conference League. Ett bättre tillfälle att ladda om och ta revansch torde inte existera för svenska fotbollsspelare med – ibland utan verklig täckning – siktet inställt mot högre höjder.
Därefter blir det faktiskt ett mindre allsvenskt uppehåll till den 9 augusti - det fortsatta EL- eller ECL-kvalandet sätter dock igång den 6 augusti - vilket kan behövas eftersom det allsvenska motståndet hårdnar – toppkonkurrenten BK Häcken (h), hemmaformstarka Kalmar (b), de senaste säsongernas bogey team GAIS (h) och AIK (b) – och det kontinentala spelet fortsätter. Verkar det oöverkomligt? Verkligen inte. Bara att gilla läget, vässa cynismen och ta sig an uppgifterna med storm.
