Allt om VM 2026: | Alla grupper | Spelschema | TV-tider |
Torsdagen den 25:e juni
Då var det över.
Åtminstone för min del här i Houston. Jag har visserligen några dagar kvar i Texas, men detta lär nog bli mitt sista VM-inlägg. Man vet aldrig med VM-febern här borta – skulle något märkvärdigt inträffa lovar jag att dokumentera det. Annars blir detta nog sista anropet från Houston.
Och vilket avslut det blev.
Om det var något jag såg extra mycket fram emot inför resan – förutom att se Sverige spela på plats – så var det nog besöket på Space Center Houston. Jag säger nog, eftersom VM-stämningen på fanzonen låg väldigt högt upp på önskelistan den också.
Tur för mig fick jag uppleva båda under samma dag.
Jag ber om ursäkt om det låter lite skrytsamt. Den främsta anledningen till att jag nämner det är att jag är ganska trött just nu och att inlägget riskerar att bli kortare än tidigare. Okej, lite skryt är det väl också. Man får passa på när man kan.
Till min glädje hade även VM-stämningen letat sig till rymdcentret. Eller rättare sagt museet intill rymdanläggningen – jag är fortfarande inte helt säker på exakt var den ligger.
Entrén var dekorerad med fotbollar och i en monter fanns en boll som en astronaut haft med sig ute i rymden. Museet var fullt av människor i fotbollströjor. Några svenskar såg jag inte till, men däremot många amerikaner, mexikaner samt några saudiska och kapverdiska supportrar, vars lag spelar här i Houston under morgondagen.
Med andra ord byggdes förväntningarna upp inför kvällens tillställning.
Och de infriades ändå.
Visst, det var ingen galen folkfest. Varken USA eller Mexiko spelade. Vi hade faktiskt tänkt se ”el tri” match på fanzonen dagen innan, men området var överfullt mer än en timme före avspark. Lite synd, men man ska kanske inte klaga när man ändå fått uppleva så mycket.
Vi anlände precis lagom till nationalsångerna. Sånginsatsen från publiken var väl sådär. Jag får nog ta på mig en del av skulden där. Det visade sig vara betydligt lättare att sjunga med när man satt mitt i den svenska sektionen. Vem hade kunnat ana?
Matchen började ganska tillknäppt. Sverige inledde visserligen piggt med ett par hörnor, men därefter hände inte särskilt mycket åt något håll.
Desto mer dramatik bjöd den andra gruppmatchen på. Efter sju minuter ledde Nederländerna redan med 2–0. Där försvann gruppsegern, tänkte man. Ifall man ens hade trott att det var möjligt.
Jag tyckte Sverige blev lite väl passivt mot slutet av första halvlek, särskilt efter att Hien tvingats kliva av. Men det resulterade inte i något.
Tills det gjorde det.
I andra halvlek dök Maeda plötsligt upp fri i straffområdet och satte 1–0 till Japan.
Typiskt.
Sverige hade ändå varit helt okej fram tills dess. Lite försiktiga, visst, men med tanke på motståndet och förutsättningarna var insatsen ändå godkänd.
Målet kom ungefär tio minuter in i halvleken och jag började genast befara det värsta. Nu skulle Sverige tappa huvudet, målen skulle rinna iväg och vår slutspelsplats långsamt glida oss ur händerna.
Men så blev det inte.
I stället spelade Sverige upp sig. Drygt sex minuter senare placerade den United-fostrade Anthony Elanga in kvitteringen i Suzukis högra hörn.
Såja!
Publiken dånade av applåder.
Eller okej, kanske inte dånade. Men några svenska supportrar hördes tydligt och de neutrala åskådarna verkade mest glada över att få se ett mål i en annars ganska chansfattig tillställning.
Jag hade nästan börjat tro att de höll på Japan efter ledningsmålet. Men de ville nog mest se mål, mål och mera mål. Vem kan egentligen klandra dem för det?
Vi lämnade fanzonen relativt nöjda, vilket även de japanska supportrarna verkade göra. Visst hade man hoppats på en seger, men det hade blivit en tuff åttondelsfinal mot Brasilien oavsett.
Nu väntar antingen Frankrike eller Norge. Visst hade det varit kul att slå norrbaggarna på käften?
Oavsett motstånd vet man aldrig riktigt vad man får av det här svenska landslaget. En övertygande seger mot Tunisien, en ordentlig kalldusch mot Nederländerna och nu ett ganska rättvist kryss mot Japan.
Kanske fungerar det som ett kretslopp. Då borde nästa steg vara en ny storseger. Eller så blir det en knapp svensk triumf. Inte vet jag.
Under första matchen befann jag mig i Sverige. Under den andra satt jag på läktaren i Houston. Under den tredje stod jag på en fanzon i Texas.
Kanske spelar Sverige helt enkelt bättre ju längre bort från dem jag befinner mig.
Vi kör på den teorin.
För i nästa match är jag nämligen återigen i en annan tidszon.
Vad tror ni? Kommentera gärna nedan.
Lördagen den 20 juni
Houston kallar återigen – denna gång med tråkiga nyheter. Eller jag vet inte om jag ens skulle kalla det nyheter. De flesta vet nog vid det här laget att Sverige förlorade sin andra VM-match med 5–1. Ingen idé att dra ut på det. Om ni får resultatet serverat på det här viset ber jag om ursäkt för bristen på dramaturgi. Jag tror visserligen inte att någon läser detta för att få reda på resultatet, men om så mot förmodan skulle vara fallet lovar jag att förbättra mig till nästa gång. Hoppas jag.
Just nu vill jag mest begrava huvudet under en kudde och hoppas på bättre tider. Men som SvenskaFans egen Houston-korre får jag väl göra min plikt och återge mina upplevelser.
Dagen började dock bra. Solen sken. Folk var glada. Vad kunde egentligen gå fel?
Till en början gick allt bra. Sedan kom regnet, vilket gjorde att solkrämen rann ner över ansiktet och jag såg ut lite som en clown. Det ska alltid vara något. Värmen höll dock i sig, så nu såg jag snarare ut som en deprimerad clown som gått in i väggen efter ett alltför långt arbetspass i solen.
När vi nådde arenan möttes vi av en kristen man som predikade i en mikrofon. Jag vet inte vad det är med Houston och människor som försöker konvertera oss till deras religion. Igår var det muslimer. Idag kristna. Men nu i efterhand kanske jag borde ha lyssnat lite noggrannare på budskapet.
Väl inne möttes vi av välkommen AC. Däremot var priset mindre välkomnande. 80 kronor för en 30-centiliters cola! Jaja, vi behövde vätska. Låt det kosta vad det kostar.
Läktarkampen då? Nederländerna var fler till antalet. Samtidigt var det många amerikaner och mexikaner förklädda i holländska tröjor, så det är svårt att säga exakt hur många nederländare som faktiskt var på plats. Jag såg till och med en kille efter matchen med en nederländsk tröja på sig och en svensk tröja i handen. Alltid bra att dubbelgardera sig.
Jag tycker ändå att vi vann rent stämningsmässigt. Visst satt jag i den svenska sektionen. Och ja, jag kan inte flamländska, så de flesta nederländska ramsorna lät mest som oväsen för mig. Så kanske är jag inte rätt person att döma.
Matchen då? Var ska jag börja?
Det kändes som att matchen knappt hade hunnit starta innan Oranje tog ledningen. Sedan stod det 2–0. “Nu blir det förnedring”, tänkte jag. Men för en gångs skull var vätskepausen välkommen. Efter den kom Sverige in med ny energi och spelade stundtals riktigt bra.
Men inget mål.
Vi trodde ett tag att vi hade reducerat. Men det visade sig att Lagerbielke stod offside. På plats hade jag ingen aning om beslutet var korrekt eftersom arrangören dröjde med att visa reprisen. I efterhand tycker jag ändå att domaren tog rätt beslut. Offsidebedömningar är trots allt ett av de områden där VAR brukar vara ganska träffsäkert.
Men ändå. Tänk om? Tänk om Lagerbielke bara hade stått några centimeter längre bak.
Nu gjorde han inte det och vi gick in i pausvilan med 2–0 i baken. Jag hade ändå en hyfsat bra känsla inför andra halvlek. De sista tjugo minuterna av första hade varit lovande och en tvåmålsledning kan trots allt vara bräcklig.
Sedan kom kallduschen.
Gakpo gjorde två mål inom loppet av tio minuter. Där rök hoppet.
Men det dröjde bara några minuter innan det återvände. Kort efter Gakpos andra mål reducerade Elanga efter en monsterkontring. Hoppet levde igen. Jag började genast fantisera om ett nytt 4–4 mirakel.
De sista trettio minuterna hade Sverige initiativet och skapade några farliga chanser. Men det räckte inte.
I stället stängde Summerville matchen. Fast om jag ska vara ärlig hade den nog varit stängd sedan ett bra tag.
Det var alltså så här tunisierna kände sig. Total tomhet.
Jag vet att jag är privilegierad som ens får uppleva det här på plats. Jag vet också att känslan kommer att vara en annan när förlusten fått sjunka in. Men just nu känns det bara tungt.
Som en sista käftsmäll drog dessutom ett oväder in över Houston. Blixtar och dunder – men tyvärr inga svenska magiska under.
Jag ber om ursäkt för en något dyster avslutning. Jag är fortfarande väldigt glad över att ha fått uppleva detta och det är definitivt ett minne för livet. Nu laddar vi om inför nästa match. Då blir det ingen arena för min del, utan fanzonen. Förhoppningsvis får vi ett bättre resultat att skriva om. Oavsett lovar jag att bjuda på alla detaljer från vårt fortsatta
Fredagen den 19:e juni
Houston kallar denna midsommarafton. Jag vet att dagen redan passerat hemma i Sverige när detta publiceras, men ni förstår nog ändå.
Efter två ganska lugna dagar i Houston – vilket också är anledningen till att det första inlägget kommer först nu – tänkte vi ta vara på dagen och fira midsommar tillsammans med andra svenskar. På ett klassiskt svenskt sätt.
Nåja. Kanske inte exakt klassiskt.
Sill och köttbullar byttes ut mot burgare och pommes. Men öl, små grodorna och allsång blev det ändå. Vissa traditioner är helt enkelt för bra för att missa.
Under de första dagarna har vi inte direkt känt av någon VM-feber. Sedan vet jag inte riktigt vad vi hade förväntat oss när vi knappt lämnat området kring boendet . Att möta några amerikanska ultras på Walmart som sjunger Sweet Caroline tillsammans med några berusade skottar? Jag vet att Skottland inte ens spelar i Houston, och inte USA heller för den delen, men låt en man drömma.
När vi i dag bestämde oss för att utforska de mer centrala delarna av Houston visade det sig att det kanske inte är helt rättvist att döma en stad efter dess matbutiker. Visst, folk dansade inte samba på gatorna med en boll fastklistrad vid foten. Men man började ändå se fotbollströjor. Några amerikanska. Några mexikanska, brasilianska och nederländska. Till och med några nigerianska.
Till en början inga svenska.
Men sakta började de dyka upp.
Någon på en bar. Någon på ett övergångsställe. Någon i en T-shirt med Donald Trump i Sverige-tröja.
Yes! Vi är inte ensamma!
Visserligen verkade nederländarna fortfarande vara fler, men vi knappade in.
På väg mot Fanzone mötte vi supportrar från hela världen. Amerikanerna verkade glada. Kanske glada över att för en stund slippa tänka på ett visst stolpskott och i stället få se sitt landslag skjuta i mål.
Svenskarna visade sig också vara populära. Folk ville ta bilder, gjorde Gyökeres målgest och verkade allmänt sugna på att delta i den svenska yran.
När vi kom fram till sportbaren Pitch 25 fortsatte stämningen. Högtalarna spelade GES, folk sjöng med och solen gjorde sitt bästa för att påminna oss om att vi faktiskt befann oss i Texas. Nästan lite väl mycket. Men som svensk ska man väl inte klaga. Det är trots allt bättre än hagel och hällregn .
Väl inne sjöng folk för kung och fosterland. Bokstavligen. Nationalsången spelades och människor i alla åldrar deltog. Pensionärer och bebisar var alla på plats för att fira midsommar och framför allt ladda upp inför morgondagens match. Vad de sistnämnda hade för egentliga planer vågar jag dock inte uttala mig om.
Bäst tryck blev det nog till När vi gräver guld i USA , men även Kanna på och Markoolios båda klassiker fick publiken att sjunga med.
Vi lämnade baren relativt tidigt. Jag vet, jag vet.
Men vi fick det vi kom för. Visserligen ingen sill, men gott sällskap, bra mat och härlig stämning. Dessutom hann jag på vägen dit slå av en liten bit av en framtand, och på vägen hem blev vi stoppade av några personer som mycket engagerat försökte konvertera oss till islam.
En perfekt VM-uppladdning med andra ord.
