En lång sommar med många viktiga beslut väntar, men jag är inte redo att gå vidare från Gonçalo Ramos-värvningen riktigt än. Det har trots allt skrivits historia, och ja, just det är en lämplig punkt att börja på.
Enligt de flesta källor är det Rafael Leão som tidigare var Milans dyraste värvning någonsin, men att Milan ska ha betalat 49,5 miljoner euro för honom är väl egentligen en efterhandskonstruktion som dök upp efter att han förlängde sitt kontrakt våren 2023, och det snackades om att Milan hade betalat en summa för att lösa tvisten mellan dem och Leãos tidigare klubbar. I så fall förblev blott 42 miljoner euro för Leonardo Bonucci Milans rekordaffär genom tiderna fram till häromdagen.
Vi kan åtminstone konstatera att det var på tiden att Milan spräckte det där ynkliga rekordet, men själv hade jag knappast drömt om att det skulle ske så här.
Nu är visserligen även summan som Milan betalat för Gonçalo Ramos – eller snarare kommer betala – ytterst oklar. Men enligt världens främsta sportjournalist ligger den på 74 miljoner euro exklusive bonusar. Den ännu mer pålitliga kollegan Matteo Moretto säger lite vagare att summan ligger över 70 miljoner inklusive bonusar. James Horncastle säger att det är den dyraste värvningen i Serie A sedan Romelu Lukaku gick till Inter för €74m. Många andra källor menar snarare att summan ligger någonstans kring 60–70 miljoner inklusive bonusar.
I vilket fall som helst verkar Milan inte ha slagit sitt transferrekord – de har atombombat det. Då hade man gärna sett en ytterst speciell spelare komma in. Jag gör inte det.
Världens dyraste bänkvärmare
Det går inte att komma ifrån det faktum att Gonçalo Ramos praktiskt sett har varit en bänkvärmare under de senaste tre säsongerna. Det är ingen skam att inte starta varje match i PSG, men det är inte så att Ramos har behövt rotera för att PSG helt enkelt inte kan spela alla sina världsstjärnor samtidigt, utan han hör helt enkelt inte till deras många världsstjärnor i anfall. I grunden har Gonçalo Ramos haft en ganska liten roll i PSG.
Under sina tre säsonger i PSG snittade Ramos 18 tävlingsmatcher från start. Det är inte särskilt många. Desto fler inhopp blev det – alltid mot jämförelsevis trötta motståndare, och ofta i situationer där motståndet var helt underlägsna och/eller matchen i princip var över. Med detta i åtanke är Ramos 0,75 poäng utan straff per 90 minuter i PSG ingen svindlande siffra, särskilt inte med tanke på att den siffran låg på 0,61 senaste säsongen och 0,62 den första säsongen – relativt svaga siffror för en anfallare i en sådan situation.
Det var senast säsongen 2022–23, då Ramos spelade i Benfica, som han var en regelbunden startspelare. Även där blev det ”bara” 0,75 poäng utan straff per 90 i alla tävlingsmatcher. Ja, det är ett bra snitt, men det bör poängteras att Santiago Giménez snittade 0,91 poäng utan straff per 90 i två och en halv säsonger i Feyenoord – i en liga som, likt den portugisiska, ofta överskattas enormt på grund av dess starkaste lag.
Faktum är att man kan dra parallellen längre än så. När man ser på Giménez och Ramos respektive bästa säsonger kan man undra hur de lyckades vara så bra? Ingen av dem är särskilt vassa avslutare, och båda är 1,85 m långa och är därmed för korta för att vara några riktiga target-spelare eller box-nior, men är inte heller något liknande en falsk nia. Trots detta har dessa spelare helt enkelt lyckats komma till många målchanser och därmed göra många mål – tills de inte längre gjorde det, i alla fall i Giménez fall.
Jag har hopp om att Gonçalo Ramos, trots denna parallell, kommer bli bättre än Santiago Giménez. Ändå kan jag bara inte förstå varför det är denna spelare man betalar en sådan monstersumma för. Inte heller förstår jag varför man gör det nu?
Det är sant att Milans rekordaffär genom tiderna borde inte ligga på 42 miljoner euro år 2026, men är det läge att spendera nästan det dubbla på en spelare en sommar som denna? Milan har trots allt missat Champions League för andra året i rad, och har precis avskedat hela tränarstaben och den sportsliga ledningen. Faktum är att detta nämndes i media som en potentiell anledning till att Milan valde att inte betala utköpsklausulet för Markus Krösche, som låg på drygt 10 miljoner euro. Det gör bara Ramos-värvningen ännu mer förbluffande.
Under senare år har Milan haft otaliga chanser att gå emot sina strikta ekonomiska principer för att satsa på en spelare eller ledare vars kvalitet eller kompetens annars inte går att få tag på. Så länge det förblir ett undantag och inte blir normen kan det enkelt motiveras, men Milan har naivt hållit sig inom sina egna ekonomiska ramar gång efter gång. Det kommer inte heller som någon överraskning med tanke på att Gerry Cardinales välkända betoning av ekonomisk stabilitet och värde för pengarna.
Så vart kommer detta plötsliga undantag från? Narrativet från media är att Cardinale vill satsa, men varför gjorde han inte det för Markus Krösche en vecka tidigare? Där handlade det om betydligt mindre pengar, och desperation hade faktiskt varit rimligt med tanke på att Krösche var Milans enda riktiga alternativ som ny head of football.
Jag får bara inte ihop det.
Så backar man inte sin tränare
Det ska kanske tilläggas att det har rapporterats om att Ruben Amorim spelade en central roll i Milans beslut att värva Gonçalo Ramos. Enligt andra uppgifter ska Amorim i och för sig velat ha Randal Kolo Muani i första hand, men även om han teoretiskt sett hade bett desperat efter Gonçalo Ramos är det ingen rimlig orsak för Milan att bevilja honom den önskan.
Så borde en fotbollsklubb helt enkelt inte fungera. Även om vi säger att Amorim har mer av en manager-roll i Milan, innebär inte det att han nödvändigtvis ska få som han vill – får en sportchef det?
65 miljoner euro, eller vad det nu kostade, är ett alltför högt pris för en spelare som Gonçalo Ramos, och bara en sådan summa i sig går dessutom emot hur Milan borde arbeta – särskilt nu, när det ryktats om födseln av ett nytt Moneyball-inspirerat projekt, likt Liverpools.
Vill du med hjälp av data hitta en ung, prisvärd anfallare som passar Amorims spelsätt kan du exempelvis rikta dig mot Álvaro Rodríguez. Bara det faktum att det är Bournemouth som är på väg att värva honom talar till hans fördel. För 25 miljoner euro, plus fem miljoner i potentiella bonusar, kan du i princip få en snart 22 år gammal, vänsterfotad Marcus Thuram.
Rodríguez är kanske inte det största målhotet än, men är fortfarande ung, har visat en hyfsad basnivå i straffområdet, och är en otrolig huvudspelare. Framför allt är han redan en target-spelare av absolut världsklass. En sådan atletisk uppspelspunkt hade passat perfekt under Amorim, och hade förhoppningsvis även kunnat bli ännu mer konkret i sitt spel – likt Victor Gyökeres i Sporting, och Benjamin Šeško i United.
Att backa sin tränare innebär inte att man gör som tränaren vill, utan att man ger tränaren de bästa möjliga förutsättningarna för att lyckas. Därtill hör dels den gamla klyschan om tid och tålamod (och här har Milan hittills lyckats, med tanke på Amorims kontrakt), men även att man låter kunnigt folk hjälpa tränaren att bygga laget.
I detta fall hade man exempelvis kunnat kliva in och föreslå x antal andra anfallare. Faktum är att förslaget om att värva en spelare av denna kaliber för detta pris borde ha bemötts av ett hårt nej. Men Gonçalo Ramos blev det, och vi får bara hoppas att han på något mirakulöst sätt kan leva upp till sin transfersumma.
