De flesta har nostalgi från VM sommaren 94. Själv var man dessvärre inte född då. Dock är jag nog lika nostalgisk som någon annan. För man har konsumerat berättelserna från mästerskapet. De avgörande ögonblicken och hur ett helt folk slöt samman.
Detsamma gällde 2018 mästerskapet. Båda somrarna påminde om varandra. Det var värmebölja och folket slöt samman. I en allt mer polariserad värld är fotbollen, framförallt ett mästerskap, ett evenemang som enar folk oavsett etnisk bakgrund eller politisk åsikt.
De här timmarna innan avspark är fantastiska. För just nu lever man kvar i drömmarna att det ska ske igen. En realist skulle nog hävda att det här landslaget är långt ifrån de ovan nämnda upplagorna när det kommer till vad man visat upp. Det har de nog rätt i också.
Samtidigt ska folk få drömma. Om det är nått idrottsevenemang där det finns fog för att drömma sig bort är det ett VM. För det är inte en lång säsong där det bästa laget vinner. Det handlar mer om moment i matcher som kan avgöra utfallet.
Det kan vara en individuell briljant aktion från Alexander Isak eller Viktor Gyökeres som kan innebära att drömmar förverkligas. Individuell skicklighet ska inte underskattas i en sådan kort turnering som ett VM. Uttrycket "bollen är rund och att allting kan hända" kunde inte stämma bättre överens med ett mästerskap.
Matchen kl 04:00 imorgon blir såklart superviktig. Men jag kommer bara få rysningar av att se ett helt land sluta upp bakom de blågula. Även att se de cirka 4000 tillresta svenska supportrarna sjunga på läktaren i Monterrey.
Låt oss få se en fin VM-premiär som mot Sydkorea 2018. Så vi kan fortsätta drömma om ett nytt 94. Imorgon smäller det!
