Allt om VM 2026: | Alla grupper | Spelschema | TV-tider |
I och med den historiska förlusten blir det lätt att drömma tillbaka till åren med Janne Andersson som förbundskapten, mästerskapen EM 2021 och VM 2018 samt kvalen till dessa mästerskap, då detta inte fanns på kartan att Sverige skulle förlora med sådana här stora siffror oavsett motstånd. Det kan tyckas självklart att dagens svenska backlinje kollektivt och individuellt sett håller en lägre nivå än de backlinjer som formerades under åren som Janne Andersson var förbundskapten. Det som är lätt att glömma bort är att Olsen ofta räddade Sverige från storförluster de gånger Sverige hade en sämre dag. Det känns som att det till viss del bildats en myt att Sverige alltid var stabilt bakåt under dessa år.
Jag har kollat på några matcher där det går att se att utan en storspelande målvakt och ett effektivt motstånd hade det kunnat bli några stora förluster i paritet med 5-1 förlusten mot Nederländerna även under tiden som Janne var förbundskapten. Utan Olsens insats mot Italien i VM-playoffet hade Sverige inte spelat VM 2018. Under dessa två matcher släppte Sverige till 37 skott och där Olsen blev tvingad till 7 räddningar.
Ett annat exempel är matchen under EM 2021 när Sverige mötte Spanien. Spanien hade 17 skott varav 5 klara lägen. Samtidigt tvingades Olsen till 5 räddningar. Denna match hade mycket väl kunnat sluta i en 5-0 förlust men slutade 0-0. Jämför då matchen mot Nederländerna där de hade 3 klara lägen men skillnaden är att i denna match satte de dit bollen och att Sverige inte hade en storspelande målvakt. I VM-kvalmatchen mot Frankrike 2017 hade Frankrike skott och Olsen fick göra 5 räddningar.
Sedan förstår jag att statistiken inte säger allt och att det även blir skevt att dra fram statistik på detta sätt för att bevisa en poäng men jag vill bara påminna om Olsens betydelse. Det handlar inte om att dra en lans för Olsen, utan att ge en nyanserad bild. En aspekt som jag tycker lätt förbises är att under Jannes tid såg backlinjen likadan ut under flera år. Under senaste åren har det skett en hel del skiften i Sveriges backlinje samt att Sverige gått från fyrbackslinje till fembackslinje.
Ytterligare en aspekt som lätt glöms bort är att de spelare som återfanns i backlinjen under Anderssons tid trivdes i det låga försvarsspelet, vilket dagens backlinje inte gör. Men fördelen som spelarna som återfinns i dagens backlinje har är att de är skickligare i det höga försvarsspelet. Många minns säkert försvarsspelet under Jon Dahl Tomasson där Sverige spelade med hög backlinje med strikt man-man-markering över hela planen. Man-man-markeringen är något jag inte vill gå tillbaka till men det går att spela högt försvarsspel utan att använda sig av strikt man-man-markering och istället använda sig av zonförsvar med man-man-inslag.
Det är inte säkert att zonförsvar med man-man-inslag skulle göra att det inte ser ut som under Tomassons tid men jag tycker det blir lite onyanserat när man automatiskt slår fast att de är sämre försvarsspelare för att de är sämre på en annan typ av försvarsspel. Granqvist hyllades med rätta under VM 2018 men jag är ytterst tveksam att han hade kunnat ta Hiens plats centralt i Atalantas backlinje då Granqvist skulle ha behövt spela ett helt annat försvarsspel än vad han gjorde i landslaget.
Hien har sin styrka i det höga försvarsspelet (även om han inte fick till det i matchen mot Nederländerna). Gudmundsson är van i Leeds att löpa upp och ner på kanten då Leeds spelar en framåtlutad fotboll. Lagerbielke spelar i ett bollförande lag vilket även Lindelöf gör. Bernhardsson är i grunden en ytter och har därför inte sin styrka i det låga försvarsspelet.
Det kan mycket väl vara så att dagens försvarsspelare kollektivt och individuellt sett håller en lägre nivå än försvarsspelarna under tiden som Janne Andersson var förbundskapten. Jag skulle bara vilja ge lite nyans till en diskussion som jag uppfattar lätt blir onyanserad.
