Idag är dagen efter ytterligare en i raden av sportsliga förödmjukelser. Efter en halv första halvlek var matchen slut. Noll fyra i baken och ett försvarsspel så passivt, oorganiserat och lojt att tankarna gick till 2005 och bortamatchen mot Halmstad.
En snabb påminnelse för er som inte var med då: Det hade skurit sig totalt mellan spelartruppen och den dåvarande tränaren Jan Halvor Halvorsen. Förtroendet var borta, det fanns inget att bygga vidare på. Men ledningen fortsatte att ”tro på projektet” och uttala sitt stöd för Jan Halvor, samtidigt som spelarna kände att de inte blev tagna på allvar. I matchen mot Halmstad markerade spelarna genom att bara symboliskt delta i matchen, som slutade med tennissiffrorna 6-0 till Halmstad. Efter den manifestationen tvingades ledningen att lyssna. Jan Halvor fick packa väskorna och åka hem till Norge.
Är det hit vi har kommit nu? Från klubbens sportsliga centrallinje – Ordföranden, Klubbchefen, Sportchefen – hör vi fortfarande att ”de tror på projektet” och että man bygger för en framtid i allsvenskan. En hållning de blir allt ensammare om. För om man lyfter blicken, backar ett par steg och försöker skala bort det rent känslomässiga – då är bilden smärtsamt klar.
Joel var sportsligt ansvarig när klubben gjorde sin sämsta säsong i modern tid. Sedan dess har det blivit ännu sämre. Den sportliga centrallinjen pekar ofta på att Joel är den som jobbar hårdast för klubben och investerar mest tid. Så är det säkert. Men det betyder inte per automatik att han är rätt man på rätt plats.
Vi behöver prata om relationen mellan klubbchefen Kalle Ståhl och Joel Cedergren. Två gamla lagkamrater som gått ut i strid tillsammans otaliga gånger och som sinsemellan har en obruten lojalitet. Kalle har Joels rygg. Joel har Kalles rygg. Vi såg det när Joel var tränare och Kalle satt i styrelsen. Spelet hade kört fast trots att vi på pappret hade en stark trupp. Vi var sönderlästa och ett lättfångat byte för våra motståndare. Trots det vägrade Joel att ändra något. Laget skulle bankas in i systemet, istället för att anpassa systemet efter trupp och motstånd. Till slut gick det inte mer och styrelsen sparkade Joel från tränarposten. Men styrelsen var inte enig. Där satt Kalle Ståhl, som vägrade gå med på beslutet. Istället valde Kalle att avgå själv i protest mot avskedandet av hans vapendragare.
Några år senare blir Kalle klubbchef och Tommy Naurin sportchef. Efter ett tag sjukskriver sig Tommy. Någon behöver hålla saker och ting flytande under hans frånvaro. Kalle kontaktar sin vän Joel, som sedan plötsligt en dag bara befinner sig på kansliet för att ”avlasta”. Det kan man ha förståelse för; att snabbt kunna vara på plats och dessutom kunna klubben var en tillgång i det akuta skedet.
Men det är vad som händer sedan som är uppseendeväckande. När det står klart att sportchefsrollen är ledig, tillsätts den snabbt av Joel som ändå råkar vara i föreningen. Det normala i ett sådant läge hade varit en ordentlig rekryteringsprocess. Det vill säga: börja med en tydlig kravprofil, ställ kandidaterna mot profilen, välj den som passar bäst och redovisa för medlemmarna varför den kandidaten var bäst lämpad. Inget av detta hände. Plötsligt var Joel bara permanent sportchef.
Det är detta vi behöver ha med oss när vi värderar var föreningen befinner sig idag. Vi brukar prata om 1888 och hur Sundsvall brann ner till grunden, men i dag är det klubben i vårt hjärta som står i ljusan låga. Precis som i det antika Rom brinner det för fullt, men Kalle sitter kvar på muren med sin harpa och sjunger hymner om att tro på projektet och kommande allsvenska storhetstider.
Vi befinner oss i ett sportsligt fritt fall och har så gjort i flera år. Ändå är den sportsligt ansvarige den ende som det inte utkrävs ansvar från. Tränare får komma och gå. Kvalitetsspelare skeppas för att de inte passar in i systemet. "Främlingslegionärer" som misslyckats på andra ställen får sin femtonde chans i Sundsvall, i hopp om att någon ska kunna ta det sportsliga klivet hos oss. Samtidigt presterar A-laget sämre än någonsin.
Det finns något paradoxalt och kontraproduktivt i styrkan och sammanhållningen i klubbens centrallinje. För när stan brinner och de fortfarande blint tror på projektet, då skapas en farlig distans till oss andra. Då försvinner engagemanget och likgiltigheten knackar på dörren. Likgiltighet är en förenings motsvarighet till invasiva växter. Där likgiltigheten slår rot försvinner stödet från supportrar, sponsorer och samhälle.
Joel har Kalles rygg. Kalle har Joels rygg. Tätt sammanflätade och oskiljaktiga likt en gordisk knut. Men historien lär oss att när en knut är omöjlig att trassla ut, då krävs det radikala metoder. Alexander den store drog sitt svärd och högg resolut knuten mitt itu.
GIF Sundsvall behöver fatta tuffa beslut. Något som resolut löser upp den här destruktiva lojalitetsknuten. Det pinsamma 0–6-resultatet mot Halmstad tvingade fram en förändring 2005. Frågan är om spelarnas totala kollaps i går blir det smärtsamma Alexanderhugg klubben behöver för att slutligen sära på Kalle och Joel.
