Alla som någonsin har gått igenom en skilsmässa vet hur det känns. Det är ett nederlag. Man har investerat allt man har – tid, känslor, energi och engagemang. Man har verkligen trott på det och gjort allt i sin makt för att det ska fungera, men till slut når man vägs ände. Skilsmässan blir ett faktum. Man måste få sörja det som inte blev, men när strecket väl är draget måste man blicka framåt. Kan man inte lösa relationen medan den pågår ska man inte lägga energi på att älta den när den är över.
Sportchefen Joel Cedergren finns inte längre i GIF Sundsvall. Däremot står människan Joel kvar. En medmänniska med ett bultande GIF-hjärta som verkligen har försökt och investerat av hela sig själv för klubben.
När jag tänker på Joel flyttas mina tankar osökt tillbaka till tiden då han bar kaptensbindeln ute på planen. Hans kompromisslösa spelstil gav honom det välförtjänta smeknamnet Sheriffen – spelaren som städade upp och höll rent på mittfältet.
Men Joel var också så mycket mer än hårdtagande mittfältare.
Samtalet som sådde ett frö
Historien om människan Joel Cedergren sammanfattas kanske allra bäst i en anekdot från västkusten. För en hel del år sedan satt en liten gosse på Tjörn. Han hade ingen som helst anknytning till Medelpad eller Sundsvall, men han samlade på autografer och hade skrivit brev till samtliga allsvenska klubbar för att berätta om sig själv. Svar hade han fått från de flesta.
Men just den här dagen fyllde gossen år och svarade i familjens fasta telefon. I andra änden hördes en röst:
"Hej, jag heter Joel Cedergren och jag är lagkapten i GIF Sundsvall – stort grattis på födelsedagen!"
Det samtalet förändrade allt. En liten kille på Tjörn blev Giffare för livet. Sedan den dagen har han dykt upp på läktarna så fort klubben spelat på västkusten – ofta med en trumma i händerna, påminnande om det avtryck människan Joel faktiskt lämnat efter sig.
Lägg prestigen åt sidan
Nu är vi dock i ett läge där beslutet om att gå skilda vägar var helt nödvändigt. Som jag varit inne på i tidigare krönikor krävs detta för att vi ska kunna samla styrkorna och mobilisera inför den extremt tuffa avslutning som väntar.
Med Joel borta måste styrelsen och klubben dessutom lägga all prestige åt sidan. Det är dags att knyta till sig all den fotbollskompetens som överhuvudtaget finns att uppbringa runt föreningen. En av de personer som inte bara äger det största GIF-hjärtat, utan också sitter på ett av Fotbollssveriges absolut största nätverk, är Urban Hagblom. Den tidigare sportchefen har gång på gång visat att han kan koka soppa på en spik och leverera under hård press. Jag utgår från att klubben tar sitt förnuft till fånga och knyter hans kompetens allt närmare sig i detta kritiska läge.
För den nya, tillfälliga sportchefen Benny Mattsson blir den i särklass viktigaste uppgiften att få alla positiva krafter att dra åt exakt samma håll. Det finns ett enormt engagemang runt Sundsvall som bara väntar på att få kanaliseras rätt.
Det är dags för en ny – eller kanske nygammal – sheriff i staden. Mobiliseringen fortsätter.
Nu tittar vi framåt och uppåt.
