Texten är ett svar på IFK Göteborgs officiella uttalande och uppmaning till polismyndigheten .
Hemmapremiär på Gamla Ullevi och fest för alla som älskar och följer IFK Göteborg. Jag hade hoppats att det var just fotbollen som var mest i fokus. Men det pågår ett kulturkrig mot Sveriges fotbollssupportrar i allmänhet och staden Göteborgs i synnerhet.
För oss som har varit med ett tag är det ingen nyhet att polisen använder fotbollen som en testballong och övningsyta – en hybrid mellan skarp insats och ett riskfritt tillfälle till övning i insats mot folkmassa. Så har det varit så länge jag kan minnas, och det är något man alltid har haft med i beräkningen när man går på match, oavsett om det är hemma eller borta.
Som aktiv supporter vet man om att polisen, om dom får chansen, kommer att kliva på som om det vore Göteborgskravallerna all over again. Det är vansinneskörningar med pikétbussar, OC-spray rakt in i folkmassor, rutinmässigt övervåld och skenande polishästar. Men allt det där är old News.
Vad som däremot är relativt nytt är på det sätt som polismyndigheten har tagit häxjakten mot fotbollssupportrar till andra forum än matchdagar och fotbollsarenor. Man väljer också att gå på fler än den traditionella ”ståplatspubliken”. Varken barnfamiljer eller så kallade julgranar kommer längre undan polisens arbete mot säkra arrangemang.
Vi har redan sett hur polisen gör orosanmälningar på barn enbart för att man är med och målar tifon. Hur polisen rycker vanliga supportrar från premiär-marchen och hävdar (utan grund) att dessa är narkotikapåverkade. I samband med premiären mot Elfsborg blev en blåvit barnfamilj kontrollerade av inte mindre än två polisbilar när de traditionsenligt hängt upp sin banderoll på en bro. Det här är givetvis bara toppen av isberget. För det som sker idag är ett regelrätt kulturkrig, där alla medel verkar helga målet.
Upptrappningen har pågått länge och efter att myndigheten fullständigt tappade ansiktet förra året, med chefen för NOA Per Engströms, avgång som crescendo var det väntat med en kraftfull motreaktion. Fru Justitia har trots allt ett dokumenterat skört ego.Myndighetens påverkansförsök må se lite olika ut från år till år, men målet har alltid varit att tämja den nagel i ögat som det fria supporterkollektivet utgör.
Kritiken mot Per Engström spred sig över hela landet – här till MFF:s tifogrupp.
Vid varje nytt försök har supporterrörelsen kraftsamlat. Det har skrivits debattartiklar och motioner, vi har gjort våra röster hörda i media, i politiken och på läktaren. Vi har tagit initiativ till dialog med i stort sett alla som har velat prata med oss och vi har, så långt det bara är möjligt, städat bort sådant som inte hör hemma på våra läktare. Vi har gjort det för kulturen och för fotbollen vi älskar. Sveriges supporterkultur är unik. Vi har vunnit där nästan alla andra länder i Europa har förlorat. Vi har stått upp för vad vi tror på och slagit tillbaks allt det som riskerar att ta det vi älskar ifrån oss - och vi har gjort det tillsammans. För varje gång som vi har blivit attackerade utifrån har vi lagt all rivalitet åt sidan. Vi har kämpat tillsammans med våra största fiender och bittraste antagonister.
Men ni, ni som utgör styrelsen i min egen förening, ni viker undan blicken. Ni är tysta. Fega. Under den största attacken mot supporterkulturen på decennier sviker ni era egna medlemmar. En statlig myndighet klassar hundratals av IFK Göteborgs trognaste supportrar som organiserade brottslingar - och hela fotbollssverige rasar. Men inte ni. Ni sluter er bakom kansliets trygga dörrar och i tystnad profiterar ni på deras brinnande engagemang.
I era ögon är det inte medlemmar som står där på kommandobryggan. Det är konsumenter. Konsumenter ni kan utnyttja när det passar era egna syften. Som när det ska säljas sponsorpaket till exempel. Utan någon som helst skam i kroppen marknadsför ni kamratföreningen med bilder på deras tifon, samtidigt som ni lämnar deras existens åt sitt öde.
IFK Göteborg använder ofta tifon i sin marknadsföring.
Jag tillhör ingen av föreningens utpekade grupperingar, men jag är medlem i Idrottsföreningen Kamraterna Göteborg. En anrik klubb, vars många framgångar alltid har grundats i sammanhållning, mod och att vi är beredda att ta en metaforisk kula för varandra och laget. En för alla. Alla för Blåvitt.
Styrelsens totala tystnad är ur det perspektivet inte bara ovärdigt och fegt. Det går emot hela vårt DNA.
När det tillslut presenterades ett skriftligt uttalande i frågan är det så polerat, avskalat och ängsligt att det i praktiken inte betyder någonting alls.
Framför allt är det ett uttalande som inte tar sina egna i försvar. Ni kan inte både äta kakan och samtidigt ha den kvar. Det funkar inte så.
Det var lördag, hemmapremiär på Gamla Ullevi och fest för alla som älskar och följer IFK Göteborg. Jag hade hoppats att det var just fotbollen som var mest i fokus, men istället står jag här och är förbannat trött på att bli behandlad som en simpel kund av min egen förening.
Läs också: Enables svar efter granskningen: ”Fick inte ihop hur kriterierna uppfylls”
