Lasse Björn föddes i Stockholm den 16 december 1931. Han började spela hockey i kvarterslaget BK Cometen. Han påbörjade sin djurgårdskarriär som 16-åring år 1947, värvades från Traneberg, likt många unga duktiga spelare på den tiden. Han hade också innan Djurgår’n hunnit med spel för Westermalm, det gamla Kungsholmslaget. Anledningen till att han började i DIF? Man kunde locka med ett par nya skridskor.
Lasse fortsatte att spela för Djurgården i dåvarande Juniorserien 1948-49. Samma säsong debuterade han i junior-vm med U20-landslaget. Han gjorde två matcher. På bara något år sedan han kom till Djurgår’n hade han växt till sig så att vem som helst såg liten ut i jämförelse. Och han täppte till i backlinjen.
1949 ansågs han av många vara Sveriges främsta back. Och inte skulle det bli det sista året som han titulerades så. Det blev en lättnad inom A-laget när Lasse tog sig upp för dom hade enbart två backar i truppen. Nu hade man tre. Men ofta kändes det som att man fortfarande bara var två backar, då Lasse ofta satt i utvisningsbåset. Till en början. Med tiden lärde han sig att tackla rätt. Säsongen 1949-50 slutade med sm-guld för Djurgården, det andra guldet i hockeysektionens historia. Lasse och Rolle Stoltz utgjorde 50-talets bästa backpar i svensk hockey.
Dessvärre vann Hammarby grundserien 1949-50 men Djurgården kom tvåa. I serien befann sig lag som idag inte förknippas med elitnivå direkt, i IK Göta, Atlas Diesels IF och Forshaga. I åttondelsfinalen vann Djurgården sin enda match med 11-1 över IFK Bofors. I kvartsfinal besegrade man Forshaga IF med 3-0. I semifinal väntade Hammarby som hade ett så väldigt starkt lag. Djurgården vann med 3-1. Mål av Hans Hjelm, Hans- och Stig Tvilling. Och kan det bli mer paradoxalt, DIF mot Bajen i semin… på Solna IP. Djurgården var hursomhelst i final, mot Mora. Slutresultat: vinst med 7-2 och det andra sm-guldet var ett faktum. Dom 4516 personerna på plats på Östermalms IP fick fira, förhoppningsvis gjorde majoriteten det. Djurgårdens Gösta Johansson gjorde 3 mål i matchen.
1950-51 tog Djurgår’n ett steg tillbaka. Men vi var långt ifrån dåliga. Grundserien vanns. Slutspelet bestod av fyra matcher mot Forshaga och Södertälje. Forshaga besegrades med 9-1 och 6-4. Mot Södertälje åter-anslöt sig Lill-Lulle Johansson till Djurgår’n, som stärkte anfallet. Södertälje besegrades med 4-3 och 5-1. Nästa motståndare blev urstarka AIK. Vi vann det första mötet med 10-2. Det andra mötet ägde rum i deras hemmaborg i Solna. AIK tog i början initiativet i matchen men spelade så fult att det retade upp domarna. Därmed fördel Djurgården, som vann med 6-2. Aldrig tidigare hade en slutspelsserie vid det stadiet avgjorts med så överlägsna siffror. Hockeyförbundet övervägde att skicka Djurgårdens lag till VM. Från det att förbundet tog det i beaktande, förlorade Djurgården dessvärre finalserien mot Gävle GIK.
1951-52 debuterade Lasse för A-landslaget och spelade 7 matcher under OS-turneringen i Oslo. Det blev ett brons, likaså under VM 1952. Därutöver togs ett EM-guld.
1952-53 kom vi på 2:a plats i grundserien bakom Södertälje, som direkt tog sig till finalserien, även kallad sm-serien, där dom mötte Hammarby som vann sin Division 1 Norra (Djurgården tillhörde Södra). Vår egna Sven Tumba vann dock hela säsongens skytteliga med 18 mål. 1953 blev det VM-guld i Schweiz och Lasse var med, högst delaktig som vanligt. Fyra djurgårdsspelare till var med i truppen.
Säsongen 1953-54 var ordningen återställd. Djurgården vann grundserien och spelade seriefinal mot Gävle GIK där Djurgården vann med 5-1 på Östermalms IP. Match 2 slutade 1-1 och Djurgården var därmed svenska mästare igen. Endast 12 spelare ingick i Djurgårdens trupp. Det var en annan tid. Under VM i Stockholm bärgades ett brons. Lasse satte skräck i motståndarna som vanligt, kanske främst Bobrov som var storväxt även han, den sovjetiske centern. Han hade gott om djurgårdskollegor att leka med i landslaget, precis som tidigare. Lasse utsågs till VM:s bästa back.
1954-55 vanns grundserien. Seriefinalen spelades mot Hammarby. Resultat: 6-3 till Djurgården. Båda finalmatcherna spelades på Johanneshovs IP. Returmatchen vanns den också med 11-2. Även Lasse gjorde mål, och Yngve Karlsson gjorde hat trick. SM-guldet bärgat än en gång. Lasse tilldelades Guldskridskon för bäste svenske landslagsspelare 1955.
1955-56 vann Djurgården grundserien igen. Därefter inleddes något som kom att kallas Mästerskapsserien. Djurgården kom tvåa i den serien, i konkurrens med tre andra lag. Södertälje vann serien tämligen överlägset. Vi hade behövt vinna den sista matchen mot SSK med tre mål, vilket tyvärr inte skedde. 15.000 åskådare bevittnade säsongens sista match på Johanneshovs isstadion. Lasse tilldelades Guldskridskon även 1956 som Tre Kronors bäste spelare. Samma år blev Lasse landslagets lagkapten. Under OS i Cortina gjorde han 4 poäng på 7 matcher.
1956-57 blev Lasse Djurgårdens lagkapten. Djurgården vann grundserien med 4 poäng framför storkonkurrenten Södertälje. Sven Tumba vann skytteligan och Gösta Johansson kom på 2:a plats. Men i SM-serien vann tyvärr Gävle GIK med 1 poäng före Djurgården. När Djurgården och Gävle möttes i slutspelet blev det tuffa och väldigt jämna matcher. Samtida tyckare menade att det nog var på grund av att många djurgårdare försvann på flera landslagsuppdrag, att det var därför som guldet inte bärgades. Samma säsong harvade vår fotbollsikon Gösta ”Knivsta” Sandberg nere i hockeyns Division III som de vann till slut. Gösta, men även Arne Arvidsson och Birger Eklund, var lite för bra för den nivån. Skärpning, DIF Hockeys sportsliga ledning.
Lasse Björn till höger.
På landslagsfronten blev det VM-guld i Moskva och Lasse sjöng Helan Går på prispallen. Han gjorde 3 poäng på 7 matcher.
Säsongen 1957-58 gjorde Lasse 2 poäng på 14 matcher. Säsongen började dåligt, med en uddamålsförlust mot det grönvita laget från Söder. Skellefteå AIK hade tagit sig upp till högsta serien och blev efter grundserien det starkaste laget i norr, inte Gävle GIK. Djurgården vann grundserien, åter igen i en jämn kamp mot Södertälje. I SM-serien mötte vi Godtemplarna, som Gävle GIK kallades. Den första matchen vanns med 6-1. Sedan vinst mot Södertälje med 4-3. Förlust mot Skellefteå med 3-4. Revansch mot Skellefteå med 4-3. Förlust mot Södertälje med 6-1. Vinst mot Godtemplarna med 3-2. Resultaten i detta slutspel räckte till ett SM-guld. Igen. Med 1 poäng före slutspelstvåan Skellefteå. Sven Tumba vann poängligan i slutspelet, med 12 stycken. Guld för Djurgår’n, ledda av tränare John Candelius.
Under säsongen 1958-59 var fyra fotbollsspelande djurgårdare även närvarande i hockeylaget: Sven Tumba, Knivsta Sandberg (äntligen), Hasse Mild och Åke Rydberg. Grundserien vanns överlägset. Sven Tumba vann poängligan med 12 poäng före näste man. Djurgår’n vann serien med 11 poäng, näst-bästa laget Leksand tog 8 poäng.
1959-60 vanns grundserien igen och återigen kom Södertälje på andraplats. Västra Frölunda debuterade i högsta serien och Djurgår’n hälsade dom välkomna genom att vinna med 7-0. Sven Tumba och Gösta Johansson var som vanligt med bland dom högst rankade poänggörarna, men denna gång återfanns Sven Tumba på blott 5:e plats med 29 poäng. I slutspelet fick vi stångas i jämna matcher mot Södertälje, Godtemplarna och Skellefteå. Djurgården vann SM-tabellen med 10 poäng, 4 poäng före 2:an Södertälje. SM-guldet var ett faktum och det skulle bli början på ännu ett framgångsrikt decennium. Det enda dåliga med denna säsong, var att vi spelade i lila tröjor som det stod Löfbergs Lila på…
Även Ahearne Cup vanns, i konkurrens med Wembley Lions, Södertälje och Leksand.
Under OS i Kalifornien spelade kanadensarna fult för att dom inte kom åt Lasse på något annat sätt. Svensken som inte lät sig skrämmas och som istället satte skräck i motståndarna. Frustrerande för kanadickerna.
1960-61 blev Djurgården än mer överlägsna. Grundserien vanns med 28 poäng, 9 poäng före 2:an Västerås. Under grundserien vann vi med stora siffror i flertal matcher, som 12-0 mot Gais, 9-0 mot Grums och Brynäs, och 10-1 mot Bofors. Sven Tumba vann grundseriens poängliga. Sedan vanns SM-serien med 10 poäng, 2 poäng före Skellefteå som knep silvret. För Djurgårdens del fortsatte 60-talet som en guldrusch. Framgångarna hade gett ringar på vattnet, det blev en stor publiktillströmning på Djurgårdens hemmamatcher.
Leave it to Tumba.
Framgångssagan fortsatte 1961-62. Djurgården blev överlägsna grundseriesegrare. I sm-serien mötte vi Västra Frölunda som numera var ett etablerat elithockeylag. Djurgården tog en 3-0 ledning i finalen, men Frölunda utjämnade till 3-3. Och sedan tog dom ledningen med 4-3. Djurgården behövde bara ett oavgjort resultat för att ta hem guldet. Hjälten Sven Tumba sköt 4-4 för Djurgår’n. Frölunda fick till några chanser för hjärtrytmens skull, men icke… 17.000 åskådare på Hovet fick bevittna ännu ett guld.
1962-63 slutade med ännu ett sm-guld. En 2:a plats hamnade man på i grundserien och sm-serien vanns på samma poängantal som 2:an Skellefteå.
Av den statistiken som noterades från den här tiden, kan konstateras att Lasse gjorde poängrekord i karriären, för säsongen 1963-64, med 10 poäng.
1964-65 missade Djurgår’n slutspel för första gången på mycket länge. 7 vinster och 7 förluster var inte tillräckligt bra. Och hamnade man på 5:e plats i grundserietabellen, som i Djurgårdens fall, innebar det kvalspel för att få stanna i Division 1, den högsta serien. Djurgården lyckades åtminstone hålla sig kvar. Topplag som Brynäs och Västra Frölunda hade börjat ta över.
Trots att Lasse åldrades spelade han hela 20 matcher och gjorde 4 poäng under säsongen 1965-66. Djurgården knep nätt och jämnt en slutspelsplats. I sm-slutspelets kvartsfinal vann Djurgården över AIK med 2-0 i matcher. I semifinalen besegrade såklart Västra Frölunda oss med 2-1 i matcher. I den tredje avgörande matchen mot Västra Frölunda förlorade vi med hela 12-1 utomhus på Nya Ullevi, temperaturen låg på -17. Djurgården vann därefter serien som skulle avgöra bronset; Leksand besegrades med 2-0 i matcher.
Under Lasses sista säsong 1966-67 tog sig Djurgår’n nätt och jämnt till slutspel igen. Därefter, ut i kvarten mot MoDo. Man vann i gamla Kempehallen men förlorade returmatchen på gamla Hovet. I den tredje och sista matchen vann MoDo med 3-2. Djurgår’n drog på sig mycket fler utvisningar, vilket blev avgörandet i en så jämn match.
Arvet och prestationerna
Den stora djurgårdsbacken var bland Sveriges allra bästa spelare, när hockeyn fick sitt nya och större genombrott under 1950-talets första halva. Lasse var en naturlig ledare som spred spelglädje genom hela laget, men han var också den som manade på och alltid gav sitt allt. Den kanske värsta smällen som den tuffe backen delade ut, var mot en AIK:are 1962. Det sände chockvågor genom hockeysverige i form av artiklar, insändare, hot om avstängning. Lasses syn på saken var att han gav igen, så att motståndaren aldrig skulle glömma det. Han var lite före sin tid med sitt fysiska spel. Sakta men säkert hängde hockeysverige med. Och domarna fick ge med sig. Innan Lasse var Sverige en väldigt snällt spelande hockeynation, med internationella mått. Inte svårt att gissa sig till vem i Tre Kronor som fick ta fighterna på isen… Nationer som Kanada blev chockade och hade inte väntat sig den spelstilen. I all frustration, skadade man honom då istället och spelade fult, som under OS 1960. Jo, stora hockeynationer skulle lära känna och frukta Lasse, även Sovjet.
Lasse och Rolle Stoltz, Sveriges bästa backpar.
Han vann 2 vm-guld, 1953 och 1957 och var även lagkapten för Tre Kronor. Ett OS-brons 1952 vanns. Med Djurgården vann han 9 sm-guld, där han också var lagkapten. Så många sm-guld är svenskt rekord. Han gjorde 18 säsonger i Djurgården. Under tidigt 80-tal ingick han i Djurgårdens styrelse där han gjorde sig känd för att ta tjuren vid hornen, vara rak och visa handlingskraft, alltid för Djurgårdens bästa. Han blev invald i IIHFs Hockey Hall of Fame 1998 och i Svenska Ishockeyförbundets Hockey Hall of Fame 2012. Han gjorde 217 A-landskamper. Under Djurgårdens IFs 100-års firande 1991, valde medlemmarna honom som den 7:e bästa idrottaren någonsin, alla sporter. Han missade inte en enda match som spelare för Djurgården på över 16 år, trots nästan 90 stygn. 1950-talets bäste svenske back? Förmodligen.
Efter karriären gick han på varenda hemmamatch så länge han var frisk, och var känd för att en och annan gång gå ner till omklädningsrummet och ta ett snack med spelarna när han tyckte att dom fick skärpa sig. Lasse lyssnade man på. Han lämnade oss den 14 augusti 2024. Hans tröja med nr 12 hänger i Hovets tak. Han var en förebild för så många djurgårdare och även för så många som höll på med hockey. Han personifierade järnkamin-filosofin med sin spelstil och personlighet.
För dom yngre hockeyfansen är han mer känd för att vara morfar till Douglas Murray.
Han var från en generation då man inte väntade på att få träningstid i en ishall, man löste det ändå. Man hittade isigt underlag att träna på och gjorde egna, primitiva hockeymål. Hur skridskorna såg ut, var man inte så noga med. Man tejpade fast skenan på det man hade tillgängligt, och körde. I kvarterslagen spelade man sällan med puckar, dom var för dyra. Tidningsskydd använde man som benskydd. Hjälm hade man inte som dom flesta nog vet, men det var även innan suspensoarens tid. Vilken tur att inte fler framtida familjer förorsakades. Hade man tur fanns det lite belysning där man spelade. Under dom förhållandena lärde man sig att bli en tuff hockeyspelare.
