Leif hade svårt att komma igång och idrotta som pojke. Han var inte särskilt spänstig eller atletisk. Han fick spela S:t Erikscupen en gång, han ljög om sin ålder för han var egentligen för gammal. Leif föddes den 3 juli 1949 i Stockholm, ett stenkast ifrån Hovet. Fick sin hockeyfostran i Hammarby. Det var under sent 50-tal och tidigt 60-tal som intresset fastnade då han mer och mer slaviskt följde sportsändningar på tv. Hans första riktiga instruktör som han hade ett riktigt utbyte med, var Sven Tumba. På universitetet läste han psykologi. Han skulle bli en pionjär och nytänkare inom hockey.
Från att ha tränat några mindre lag sedan han var 14 år, fick Leif jobbet som tränare för Hammarbys J20-lag säsongen 1971-72. Ja, någonstans måste man börja för att till slut kunna ta sig till Djurgården. Hans första assisterande tränarjobb på seniornivå var för Hammarby, säsongen 1975-76 i Division 1, den tidens näst-högsta serie. Därifrån tränade han Tibro och Nynäshamn, och sedan tillbaka till Hammarby mellan 1979-81.
Men äntligen under säsongen 1981-82 var det dags för Leffe att få ett Elitserielag, Djurgårdens IF. Det var en stor förlust för den grönvita Söderklubben eftersom man hade något på gång, en stark juniorverksamhet med Leif som en av klubbens starka ledare. Det väckte mycket ilska och besvikelse. Men eftersom Djurgårdens A-lag var mycket bättre sökte sig duktiga ledare från Stockholmsområdet, till Djurgården. Leif tog dessutom med sig ett par riktigt bra hammarbyspelare till Djurgår’n. Det ska sägas att Leif inte tvingade någon att följa med.
Boustedt, till höger, kan Djurgår’n väl.
När jag intervjuade Tommy Boustedt för ett par veckor sedan för denna redaktion, uppgav han att Leffe lade grunden för den vassa organisationen man har idag. Han var den första tränaren som verkligen införde ordning och reda i omklädningsrummet i Djurgården, och var först i Sverige med det. Han fastställde regler för hur man ska vara, att man inte skulle hoppa över fysträningen. Det var rätt kontroversiellt på den tiden, men hans ledarstil då gäller ännu idag. Han införde alkoholförbud för tätt inpå match eller träning. Han krävde att få heltidsanställda runtomkring sig. Man skulle vara noggrann med hockeyutrustningen. Alla tog så småningom efter Leffe.
Spelare har vittnat om liknande saker, att man även skulle äta och träna rätt och överlag föra sig professionellt. Man kan säga att Leif etablerade järnkaminsandan. En nystart. Claes-Göran ”Myggan” Wallin fick lämna även om han var en nyckelspelare. Andra nyckelspelare anlände, som Roffe Ridderwall. Det nya Djurgården började inte spela som mästare över natt men Leif hade lagt grunden. Men han sa till sina spelare att nästa säsong skulle sm-guldet bärgas. Det ska då sägas att när Leif gjorde entré i Djurgår’n hade man säsongen innan lyckats hålla sig kvar i högsta serien, genom kvalspel. Truppen såg nu inte mycket bättre ut på pappret, och man fick kvala för att hålla sig kvar igen. Kritikerna vässade pennorna mer än någonsin.
Under VM 1982 representerade Djurgårdens Tommy Mörth och Thomas Eriksson, Tre Kronor.
Och visst vann Djurgården sm-guld efter följande säsong 1982-83. Spelarna tyckte att det var mycket roligare att spela hockey under Boorken. 19 raka matcher vanns, ett rekord som inte slogs förrän 1997/98. Man var svåra att möta, spelade jäkligt hårt. Motståndarna hatade Djurgår’n. Leif uppmanade spelarna att inte visa sig svaga även när det gjorde ont, utan att bara köra på. Djurgårdarna som spelade lite extra hårt var Tord Nänzén i backlinjen, och Håkan Eriksson. Vi hade inte bara en utmärkt tränare utan en utmärkt lagkapten som ledde med gott exempel, i just Håkan. Där föregående tränare inte lyckades få ut det man borde förvänta sig av spelarmaterialet, hade Leif sannerligen lyckats.
På den här tiden inleddes slutspelet direkt med semifinalerna. Björklöven besegrades med 2-1 i matcher. Match 1 vann Djurgården med 6-1 på Hovet. Björklöven vann med 5-2 i Umeå Ishall men Djurgården vann den avgörande match 3 hemma igen, med 3-0. Synd då att publiksiffrorna i match 3 var så mycket sämre än i match 1, 5736 åskådare kontra 8674 i den första matchen.
I finalserien stod Färjestad med Håkan Loob i spetsen, för motståndet. Färjestad hade vunnit grundserien och Djurgården kom tvåa, bara 1 poäng skilde lagen åt. Färjestad försökte spela kreativt mot tuffa Djurgår’n. Sen var det vissa saker utanför spelarnas kontroll som gjorde stämningen olustig. När Färjestad spelade i Stockholm möttes dom av att djurgårdspubliken kastade ner glödlampor, biljardbollar, batterier och andra otippade föremål på dom, i spelargången. Ölmuggar och även en Morakniv kastades in i båset. Särskilt Håkan Loob försökte fansen komma åt, även med glåpord som gick över gränsen. Det ska sägas att Djurgårdens supportrar var inte dom enda som vanligtvis betedde sig så illa. Lag som Björklöven, Skellefteå och HV71 hade supportrar som i princip alltid betedde sig hotfullt mot Djurgården.
Håkan Loob fick veta att han levde.
Detta blev början på en intensiv rivalitet mellan Djurgården och Färjestad. Laget från Karlstad besegrades och Djurgårdens elfte sm-guld var ett faktum. En tjugo år lång guldtorka var över. Det skedde genom två vinster var, och i match 5 skulle det hela avgöras. Djurgården vann med 6-2. Spelarna Håkan Södergren, Mats Waltin och Håkan Eriksson prisade Leffe högst. Men även Björn Carlsson var oerhört viktig, med sina 7 poäng under slutspelet. Roffe Ridderwall var likväl ovärderlig i kassen. Inte illa för en kille som var tredjemålvakt i Hammarbys juniorer och som inte togs ut till TV-pucken. Intressant var att varje seger respektive lag tog, var med överlägsna siffror. Förutom Boorken var en annan djurgårdsprofil assisterande tränare, Ingvar ”Putte” Carlsson.
Den fina säsongen visade att Djurgården fick ett försprång gentemot andra lag i att träna hårt och professionellt. Laget hade ställt sig bakom träningsfilosofin och spelare som Mats Waltin manade på resten och såg till att det var ordning och att man tränade seriöst. Det bidrog till att vinnarmentaliteten spred sig.
Södergren, till vänster, tog för sig.
Säsongen 1983-84 hamnade Håkan Södergren åter igen i utvisningsligans topp tre. Det slutade med att Djurgården tog silver, på det värsta tänkbara sättet man kan göra det på - efter finalförlust mot AIK. I semifinalserien besegrades Björklöven med 2-1 i matcher. Finalserien blev däremot ett magplask, alla tre matcher förlorades inför ett fullsatt Hovet. 5-2, 2-0 och en 4-1 seger talade sitt tydliga språk. Grundserien vanns av AIK och Djurgården kom tvåa. Leif har själv tagit på sig skulden för att man med ett så bra lag förlorade så stort i finalserien mot den största rivalen. Han hävdade att han tränade sina spelare lite för hårt när han försökte få dom att pressa sig själva till att hitta en högre nivå. Det var slutet på Boorks första sejour i Djurgården, då landslaget kallade.
Comebacken
Leif kallades in till Djurgården igen inför säsongen 1986/87, efter en undermålig säsong. Det var ett lyckat drag, givet förutsättningarna. Man slutade fyra i grundserien. Leffe fick ett par nya kvalitetsspelare att träna, bl.a. Mikael Johansson, Thomas Eriksson, Charles Berglund och Christian Due-Boje. I semifinalen stod Björklöven för motståndet, som vid det här laget hade blivit en av Djurgårdens stora slutspelsrivaler. Match 1 vanns av Umeålaget som även vann match 2 med 5-3. Längre än så kom inte Djurgården. Rivaliserande lags supportrar hade inte blivit mycket mänskligare, Leif hade polisbevakning i sin bostad där han bodde med sin familj, Leif fick ta emot dödshot och hans fru hade poliser omkring sig när hon satt på läktaren.
Tommy Albelin och Håkan Södergren företrädde Djurgården i Tre Kronor, under VM 1987.
Eftermäle
Leif har aldrig tolererat att hans spelare glider runt och beter sig som divor. Till skillnad från många andra hockeytränare, har Leif haft mer av en Sir Alex Ferguson-approach; ingen står över laget. Inte ens Peter Forsberg när han frågade Leffe om han fick vara med och träna med Modo på sommaren, när han till vardags spelade i NHL. Villkoret var att då var det varje träning som gällde eller så behövde han inte dyka upp alls. Ja, Leffe är bra på att samla lag och få dom att jobba för något gemensamt.
Han blir även ihågkommen för att aldrig vara rädd för att pröva nya tränarknep och ta risker. Ibland blev det lyckat, ibland straffade det sig. Vissa teoretiska saker han försökt få in sina spelare på, övergav han. Han har gjort sig av med nyckelspelare när han tyckte det var nödvändigt. Gjort snabba taktiska förändringar i matcher. Han var analytiker innan det blev trendigt och en nödvändighet. Han skrev ner frenetiskt när han tittade på juniormatcher. Han tog på sig rollen som sitt lags spion och tog sig till motståndares träningar. Det spelade ingen roll om han så var tvungen att åka ända upp till Umeå.
Man kan aldrig ta hans sportsliga framgångar ifrån honom eller för att han gjorde svensk hockey mer professionell och fysiskt tuff. Innan Leif, hade Djurgården på 70-talet haft bättre lag på pappret men som ändå inte nådde framgångar. Leif var tränaren som gjorde skillnad.
Mats Waltin spelade bättre under Boork.
Bland hans kontroversiella lagsammansvettsande övningar, var en överlevnadsepisod i vildmarken, inför säsongen 1986/87. Spelarna behövde sammarbeta för att överleva, kunna äta och sova utomhus, utan någon annan kontakt med omvärlden. Dom fick äta huggorm och dela på en enda limpa. Det lägret skapade stora tidningsrubriker. Ett annat moment var när djurgårdsspelarna blev ombedda att gå ut under natten och räkna älgar - se det som en tävling. Men styrelsen trodde på hans nytänk och stöttade hans idéer, även legenden Lasse Björn.
Allt som allt har han varit tränare i tolv klubbar och varit svensk förbundskapten i tre omgångar, för herrarna och damerna. Leif har även jobbat som hockey-expert i tv i många år.
