Vi börjar med ditt senaste djurgårdsuppdrag. Hur kom idén till om att du skulle bli Djurgårdens Senior Advisor? Som du officiellt blev under november 2022, och varade till 2024?
K-G Stoppel, dåvarande General manager, hörde av sig. Jag känner Kurt sen 40 år tillbaka. När jag tränade Djurgårdens juniorer 86’, kom han som målvakt från Enköping.
Hur var det att jobba med dom andra personerna i Advisory-styrelsen, som Djurgården skapade under säsongen 2022-23?
Det var bra hockeyfolk som jag alla kände sedan tidigare, så inga problem.
Hur gick det att kombinera det arbetet med att vara pro scout åt Detroit Red Wings?
Inga problem, det var win-win. Som scout tittade jag såklart mycket på hockey och träffade mycket hockeyfolk som man hade regelbunden kontakt med, med bra insyn i olika kategorier av spelare, som man visste kunde gradera spelare o.s.v. Så att det scoutjobbet var en förutsättning för att få vara med, för min del.
Vad exakt fick du göra i den rollen, och hur ofta?
Det var kontinerliga möten som Peter Wallin (samordnande Senior Advisor) och K-G kallade till. Där drogs scenarier igenom, vad gäller ledare och spelare. Där presenterade vi dom eventuellt nya namnet vi kände att vi kunde presentera. Där fick jag nytta av faktakunskap jag hade fått med mig som pro scout.
Hur var det att jobba för K-G Stoppel, hur var han?
Han är noggrann, smart, vi vet var vi har varandra, jag och Kurre.
I den gruppen ingick, förutom du själv, Andreas Enqvist, Jacob Josefson, Victor Nybladh och Peter Wallin. Du hade stött på alla tidigare, under din karriär. Du får gärna berätta hur och var, om någon.
Peter Wallin har jag känt sedan han spelade i Djurgår’n och Södertälje under tidigt 80-tal, han var GM för Tre kronor på 90-talet, då coachade jag och Wiken (Niklas Wikegård). Han chefade oss. Har känt honom i olika roller genom åren.
Vad skulle du säga att du bidrog med framförallt, i det uppdraget?
Inte så mycket, höll jag på att säga… Det fanns så mycket kunskap och kompetens, erfarenhet, med à jour på det som hände där ute. Själv har jag ju jobbat som coach sedan 70-talet.
Vad skulle du säga att Djurgården hade för utmaningar, då?
Alltid och nu också, är det bristen på isytor och schyssta träningsfaciliteter. Alla andra elitklubbar har egna rinkar för matcher och träningar, men inte vi, AIK eller Hammarby. Det gäller även träningsytor för fysträning. Stockholmsområdet ät sämst i landet på det.
Du som har en lång erfarenhet av att bevaka även juniorspelare; vad tycker du om Djurgårdens juniorverksamhet?
Den är utmärkt. Under en lång tid har Djurgår’n fostrat och tagit fram världsspelare, i alla fall i modern tid. Det har varit en av dom mest framgångsrika föreningarna i Sverige på det, dom senaste 15-20 åren, tillsammans med Frölunda.
Hur stabil kändes Djurgårdens organisation överlag, under den här tiden?
Vet inte. Var inte inne i så mycket annat. Men jag kan säga att sedan Leffe Boork kom 1981 har Djurgården varit en av dom mest stabila organisationerna, genom att spela om många sm-guld och genom att fostra många bra spelare.
Hur ser du på Djurgårdens identitet idag, jämfört med när du var tränare i klubben?
Tja… tycker väl att… Så här, jag var tränare 86-90’ sedan 93-96’. Sedan dess har man spetsat till verksamheten med hockeygymnasium. Organisationen är vassare idag, men mycket av grunden lades av Leffe som tränare. Han införde ordningen och redan runt omklädningsrummet, fastställde regler om hur man ska vara, att man inte ska hoppa över fysträningen. Han fick lite skit i början för att han satte tonen, men sånt gäller idag. I många andra klubbar idag också. Det var nytt med fysträning när han kom 1981, policies som ingen alkohol, han krävde att få heltidsanställda, man skulle vara noggrann med hockeyutrustningen. Det var si och så med allt sånt på 70- och även på 80-talet. Men nu har alla tagit efter honom.
Du började träna Djurgårdens J20-lag säsongen 1986-87, säsongen efter ditt tränaruppdrag för Hammarby. Hur skiljde sig dom två Stockholmsklubbarna åt då, organisatoriskt?
Inte så mycket på juniorsidan. 79-83’ var jag i Hammarby. Djurgår’n, Bajen och AIK var i samma korridor på Hovet. Leffe är uppfostrad i Bajen, som jag, närheten mellan klubbarna var där. Många spelare gick mellan lagen, så det var ett starkt samarbete då mellan Stockholmslagen. Många spelare umgicks på fritiden, även ledare. Jag umgicks själv mycket med Gunnar Svensson, Djurgårdens gamla tränare, en av mina bästisar. När jag var i Hammarby var han rådgivare till mig, även till Leffe. Djurgården var bättre, det var skillnaden på seniorsidan. Bajen var inte nära sm-guld.
Vilken klubb klappar hjärtat starkast för, Djurgår’n eller Hammarby?
Vad gäller breddhockeyn är det Hammarby. Vad gäller elithockeyn är det Djurgår’n. Hammarby har ju ingen elithockey idag. Jag är fostrad i Hammarby. Samtidigt har jag varit anställd hos Djurgården länge. Är född 200 meter från Hovet, jag såg på när man byggde ut det som tidigare var Johanneshovs isstadion, 1962. Var och såg på många Hammarby- och Djurgårdsmatcher. Vi som var födda 59’ umgicks mycket, spelare som tillhörde Bajen och Djurgår’n. Vi var polare och kollade på varandras matcher. Vi tränade efter varandra, avlöste varandra i omklädningsrummet, hängde på Kepsgrillen ihop och umgicks i övrigt.
När du kom till Djurgården som tränare för A-laget 1988/89, var det någon slags kaotisk känsla? För att säsongen innan var inte ekonomin så bra och spelmässigt var det en svajig säsong…
Näe. Ingvar ”Putte” Carlsson var sportchef, han var jäkla duktig. Åke Berggren var ny ordförande och hade bra koll på ekonomin. En bra kombination. Jag och min tränarkollega Lasse Falk kom in och var ambitiösa, och vi hade bra spelarmaterial. Det var en positiv känsla runt laget.
Leif Boork la grunden.
Ni vann grundserien, vad var det som ni gjorde så bra?
Vi var taktiskt skickliga, vi tränade bra och hårt. Djurgårdsandan som Leffe fick in hade vi alla nytta av. Vi var bra fysiskt tränade. Sen var Lasse en taktiskt smart tränare. Vi var svårspelade, svåra att slå och vi hade målgörare.
Eviga rivaler.
När ni slog AIK i kvartsfinal, hur mycket av en lättnad var det efteråt? För vi hade åkt ut mot just AIK i kvarten, året innan…
På den tiden spelade man om bäst av 3 matcher. Vi vann 2 raka i Globen. Det var inte en känsla av lättnad, men vi var glada. Vi var målinriktade, det fanns inte på kartan att förlora dom matcherna. Vi kunde läsa deras spel bra, vill jag minnas.
Hur var det att få uppleva att träna sitt lag i Globen för allra första gången? Det var under den här säsongen som den invigdes…
Vi slog AIK i första matchen i grundserien i den första Globenmatchen, det blev 3-2 eller 4-2 kanske. Många dök upp för att det var Globen, på den tiden. När DIF-AIK möts betyder det extra mycket.
Öhling, bland målskyttarna.
Vad är ditt starkaste minne från det slutspelet?
Leksand i finalen. Vi torskade första finalmatchen. Det var bäst av 5 matcher. Vi åkte upp till Leksand för match 2. Vi hade tidigare förlorat alla 4 grundseriematcher, så vi hade 5 raka torsk. Dom var rätt kaxiga, trodde nog att det var klart. Det var en hård match. Roffe (Ridderwall) spelade bra i kassen, vi vann där. Sen i Globen var det en till jättejämn match, vi var inte lika bra men vi vann. Vi hade lyckats sakta ner deras offensiva spel och våra målskyttar levererade, bl.a. Arto Blomsten och Jens Öhling. Leksand blev lite tagna och vi vann med 4-1. Sen vann vi med 6-1 i den avgörande 4:e matchen. Dom var individuellt skickliga men vi spelade mer organiserat. Inget snack om att vi hade säkrat segern i den tredje perioden där vi gjorde dom sista 3 målen. Då vart det väldigt tyst i Leksands hemmaborg. Det var glatt i spelarbussen efter matchen...
Kenta vann Guldpucken.
Det var en bra blandning av yngre och äldre spelare den säsongen, eller hur?
Det var det; vi hade spelare som Mats Waltin och Kenta Nilsson, och så hade vi många yngre som fick visa upp sig och som levererade, spelare från den egna verksamheten.
Vad skulle du säga att du förespråkade för typ av hockey, då?
Det var viktigt att spelarna skulle vara fysiskt starka. Taras sa det på sin tid, hälften av träningen gör man off-ice. Det är viktigt att man är stark och att man spelar smart. Boxning är en bra parallell, man kan inte bara veva, utan man måste vara som Muhammad Ali; dansa och sätta in nålstick, ducka o.s.v. I hockeyn var dom gamla sovjetiska spelarna ett föredöme, som kombinerade allt det på ett skickligt sätt.
Om du fick välja Djurgårdens bästa målvakt någonsin; skulle det vara Rolf Ridderwall, som stod i mål under ditt ledarskap?
Ja han är ettan, även om det är svårt att välja. Han är bäst, med tanke på tiden då han kom upp, han hade små skydd, inte stora skulderskydd och så vidare. Han spelade mycket på talang, läste spelet bra. Var inte så stor heller, hade han varit två meter lång hade han haft ett försprång.
Du var en del av en vinnande dynasti, där Djurgården vann tre raka sm-guld, mellan 1989-91. Vad var nyckeln till framgångarna?
Hård och bra träning, smart spel.
Hur var det att jobba med din tränarkollega, Lasse Falk?
Mycket bra, vi umgicks en del privat, vi kom bra överens. Jag lärde mig mycket av honom. Han var äldre än mig så jag tog till mig av hans visdom.
Inför slutspelet ’96 valde du tydligen att lämna jobbet som tränare för Djurgården, med omedelbar verkan; varför?
Vi var inne i en dålig trend. Vi förlorade ett antal matcher inför slutspelet. Tyvärr lyckades man inte heller vända på det efter att jag klev åt sidan. Jag kände att jag hade jobbat mycket med spelarena utan att det blev någon riktig utveckling, så jag såg det som lämpligt att söka mig vidare till nästa tränaruppdrag.
Tack för framgångarna och alla fina minnen. Del 1 i intervjuserien med Tommy finner du här:
