Statement
Verkligheten ser olika ut beroende på vem man ställer frågan till. Om det på Årsta bör råda vad som kan liknas vid intellektuell panik dessa dagar är tongångarna på det verkliga Södermalm, Kanalplan, desto muntrare. För att inte tala om grundläggande implementering av spelsätt och professionella spelare som gör det arbete som krävs.
Få svenska elitfotbollslag hade kommit undan med att på bara några få säsonger sälja av ett drygt landslag med mindre än att åka på en rejäl nerförsbacke i tabell och resultat, men Hammarby har på ett imponerande lyckats förvalta stabilitet.
Resan som inledningsvis dirigerades av Pablo Pinones-Arce och hans tränarstab – med ett fantastiskt stöd av den sportsliga ledningen – kan faktiskt jämföras med Umeå när de var som bäst, köpelaget Tyresö i Tony Gustavssons regi och möjligen det då Skåne-skövlande men nu i stort sett moraliskt bankrutta Rosengård. SM-guld, cup-guld och kontinentala framgångar har skapat en rejäl boost för svensk damfotboll i allmänhet och flickdrömmar (förhoppningsvis även en del pojkars) i synnerhet, och till det skall läggas en supporterkultur som bokstavligen har slagit världen med häpnad.
Förvisso har det hackat i maskineriet ibland, men herregud, de hacken har skett i toppstrider. Och gyllene trofé är vad som gäller även denna säsong. Återstarten efter sommaruppehållet gav en bekväm 4-0-vinst inför Curva Nordahl i Norrköping, där inte minst ”talangen” Inés Lorenius briljerade, och sedan dess har truppen förstärkts med Rosenborg-lånet av målvakten Lene Christensen och framför allt fuck you-värvningen av Filippa Curmark. Statement är egentligen bara förnamnet. Guldet skall tillbaka dit där det hör hemma: Södermalm.
Dressed for success
När jag tidigare i somras kommunicerade med min vän Mister Manager himself – med SM-, VM- och OS-guld som skalper i bältet – skrev han om erfarenheter, att stå stadigt i stormögon, att bygga mental styrka utifrån förutsättningarna man har. Passion, kärlek och glädje, av att man utifrån det skapar man ”fotbollsgodis” och traditioner värda namnet. Det är först då man får gåshud och berörs in i märgen. Just detta är också vad som kännetecknar Hammarbys damer inte bara i år utan ända sedan man tog klivet upp i finrummet. Den långsiktiga planen har gjort samtliga andra svenska, och i viss mån internationella, klubbar gröna av avund, och ändå är vi – tillsammans – bara i början av resan. Där andra nu försöker att efterlikna oss går vi i bräschen, och inte ens ett Gothia Cup-dopat BK Häcken eller ett ånyo talangskövlande Malmö FF kommer i närheten.
Det halvkul studentikosa bandet Torsson sjöng 1980 om att det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid. Ärligt talat tror jag inte det. Vill man däremot ha rökare i krysset, klassiskt nostalgiskt läktartryck och drömmar som har täckning bör man söka sig till den grekiska staden Dramas hemmaborg eller de verkliga ur-djuren för svensk fotboll, Högby IP i öländska Löttorp eller nämnda Kanalplan. Man blir förälskad, och vilken känsla är väl skönare, eftersom den dessutom rymmer spänningens alla orosmoln.
Lene – Emma – Cajsa – Emilie – Gudrún – Mathilde – Sofia – Stina – Alice – Athinna – Sally – Filippa – Anna – Vilma- Hannah – Fanny – Doris – Mari – Vilde – Stella. Jag kan ha glömt någon, men de här som nyss har – tillsammans med sina ledare – var och en för sig vaknat den sista dagen i juli 2026 och kunnat se sig själva i speglarna: Jag är fantastisk. Jag bär den vackraste av tröjor och i kväll skall jag slita ur mitt hjärta för märket på bröstet. ”Jag gillar när det smäller på”, sa Filippa Curmark efter att kontraket signats i veckan, och mot Växjö skall det smälla, bokstavligen.
Det småländska mörkret
Den som någon gång har rest med tåg eller bil genom Småland förstår smärtan. Man upplever ensamheten och den hopplöshet som fick många att emigrera till Amerika för, historiskt sett, inte så längesen. Emils pappa Anton i Knohult blev en allt annat än trygg hustyrann, författaren och hopplöse Akademiledamoten Artur Lundkvist – i vars födelsehem jag tillbringat två ruinerade veckor med min äldste son Love och hans mamma Sara i tidernas begynnelse – diktade om ”dälden”. Nobelpristagaren Pär Lagerkvist diktade i sin tur om ”Aftonland”, så inte undra på att skymningen faller över detta förödda landskap.
Med 11 poäng på 11 spelade matcher är Växjö DFF, bildad först 2014, om inte direkt inblandat i bottenstriden – det har man undermåliga Rosengård, Norrköping, Djurgården och Uppsala att tack för – men inte är det direkt någon formidabel nivå man visat upp i år. Av förklarliga skäl. Som i de flesta föreningar av denna kaliber finns talang och kvalitet, som man ofrånkomligen dräneras på. Tränare Olof Unogård kan inte göra mycket annat än att ordna fortsatt kontrakt, men det är nog att hoppas på för mycket att publiksnittet i hemmaborgen Spiris Arena trots aktiva event skall överstiga nuvarande 400 åskådare. Det går heller inte att begära mycket mer av en trupp där medelåldern är i det närmaste tonårig.
Man avslutade vårsäsongen förhållandevis starkt, inte minst tack vare F19-kaptenen Alice Broman. Hon lär inte bli långvarig i glasblåsarland, och det skulle inte förvåna om siktet är inställt på spel i till exempel Hammarby.
”Framför allt är det viktigt att vi jobbar hårt för varandra under hela matchen och tror på det vi gör, samt är påkopplade från start och gör allt som krävs för att såra Hammarby på deras hemmaplan”, som hon själv uttrycker det på klubbens hemsida.
Det är en given inställning, men det skall mycket till för att vilja i det här fallet skall resultera i något annat än en välbehövlig lektion.
Verklighetens kranka visshet
Jag var tämligen övertygad om att våra herrar skulle gör processen kort med BP i Bromma i Allsvenskans förra omgång. Den övertron kom på skam. Trots ett massivt övertag sett till varenda tänkbar statistisk översikt tappades en gyllene möjlighet att om inte minska glappet uppåt så åtminstone täppa till neråt. Samma misstag kommer inte damerna göra i kväll.
Jobbet skall göras, men med tanke på den ödmjukhet som genomsyrar truppen så har siktet ställts in och BK Häcken kommer att få slita oerhört hårt för att försvara sin titel.
