När lottningen kom var den första reaktionen ganska given. Danmark. Av alla platser man kunde hamna på i Europaspelet blev det Danmark. Inget äventyr till Nordirland, ingen östeuropeisk industristad man aldrig hört talas om, ingen klassisk fotbollsmetropol. Ingen stad man behöver googla. Ingen flygplats man aldrig satt sin fot på. Bara Danmark.
Visst, det finns en praktisk sida av det hela. Det är nära, enkelt och billigt. Men Europa ska inte vara praktiskt. Europa ska vara berättelser. Det ska vara känslan av att hamna någonstans där man aldrig varit tidigare. Ett lag man bara hört talas om i förbifarten. En stad som lever för sin klubb. Någon mytomspunnen arena eller ett läktarhav man sett på Youtube klockan två på natten. Men besvikelsen slutade inte där.
Ju mer jag läst om FC Nordsjælland desto mer övertygad har jag blivit om att GAIS lyckats dra den kanske tråkigaste lottningen som överhuvudtaget var möjlig. Inte nödvändigtvis den enklaste eller svåraste, utan den som erbjuder minst av allt det som gör Europaspel speciellt.
FC Nordsjælland kommer från Farum, en ort med knappt 20 000 invånare strax norr om Köpenhamn. Det är ungefär som att GAIS lottats mot en klubb från Lindome. De spelar sina hemmamatcher på Right to Dream Park inför publiksiffror som ofta hade passerat ganska obemärkt i den allsvenska vardagen. Det finns ingen anrik historia att fördjupa sig i, ingen mytomspunnen läktarkultur och ingen berättelse som får en neutral fotbollsintresserad att luta sig framåt. Istället hittar man Right to Dream.
Det är svårt att läsa om Nordsjælland utan att ganska snabbt hamna hos ägarna. Right to Dream beskriver sig själva som ett globalt nätverk av akademier och klubbar med verksamhet i Ghana, Egypten, Danmark och USA. Fokus ligger på utveckling, utbildning, ledarskap och att skapa vägar för unga spelare. Problemet är bara att klubben känns som en bisats i sin egen berättelse.
När man läser om GAIS möts man av Gårda, 131 år av historia, generationer av supportrar och berättelser om människor som burit klubben genom allt från guldstrider på 50-talet till åren i Superettan på 2010-talet. Man läser om spelare, tränare, matcher och människor. När man läser om Nordsjælland möts man istället av utvecklingsmodeller, KPI:er och talangutveckling.
Det är förstås ingen slump. FC Nordsjælland är ett av Europas mest framgångsrika talangprojekt. Mohammed Kudus, Simon Adingra, Kamaldeen Sulemana och Ernest Nuamah är bara några av spelarna som passerat genom klubben på väg mot större ligor och större pengar. Klubben har blivit en av kontinentens främsta språngbrädor för unga spelare som vill vidare i karriären och det ska de väll ha. De gör det bättre än nästan alla andra. Men det är också där något skaver.
Jag kanske är för oinsatt, för det finns säkert Nordsjælland-supportrar som kan rabbla klubbikoner från mästarlaget 2012 snabbare än jag kan rabbla startelvan från GAIS 2019. Klubben har säkert haft kaptener, trotjänare och spelare som betytt mycket för föreningen. Och för att vara rättvis har de dessutom tagit hem Simon Røjkjær igen, ett namn som många svenska supportrar känner igen från Mjällby. Men när jag läser om Nordsjælland är det ändå sällan honom jag hittar. Istället möts jag av Kudus, Adingra, Nuamah och nästa stora talang på väg mot nästa stora övergång.
När jag läser om GAIS hittar jag istället Axel Henriksson, William Milovanovic eller August Wängberg. Spelare som blivit en del av klubbens berättelse och som kommer förknippas med föreningen långt efter att karriären är över. När jag läser om Nordsjælland känns det oftare som att klubben blivit en del av spelarnas berättelse än tvärtom. Det är säkert smart och det är säkert lönsamt, men det säger också något om skillnaden mellan en klubb där spelarna skriver klubbens historia och en klubb där klubben blir en del av spelarnas historia. Och kanske är det där hela min frustration över lottningen egentligen ligger.
För att spela fotboll i Europa handlar inte främst om själva fotbollen. Europa handlar om berättelser. Om att googla en motståndare och plötsligt sitta en timme senare och läsa om gamla cupskrällar, legendariska lagkaptener, ekonomiska kriser, tränaren som tog klubben tillbaka eller supportrarna som vägrade ge upp när allt såg mörkt ut. Av alla klubbar GAIS kunde ha fått fanns möjligheten att möta ett lag från Nordirland med hundraåriga traditioner. Ett kultlag från Balkan. En klassisk europeisk klubb med stor supporterkultur. Eller rent av Ajax.
Istället blev det Farum och det var inte direkt Farum jag såg framför mig när vi säkrade Europaplatsen i matchen mot Öster i höstas. Summa summarum - fan också.
