Det tog några dagar innan jag förstod varför Amin Boudri i en Hammarbytröja kändes så märkligt. Först trodde jag att det handlade om Hammarby. Att det var därför bilden skavde. Sedan gick dagarna. GAIS vann sin första Europamatch på 36 år, annat tog plats och livet gick vidare. Ändå kom jag tillbaka till samma tanke. Varje gång jag såg bilden kändes den... fel. Inte fel på det sättet att någon gjort något fel. Bara fel. Som när någon dukar ett bord och lägger kniven till vänster. Du vet att det egentligen inte spelar någon roll, men något i huvudet reagerar direkt. Det går inte ihop.
Det var först då jag insåg att känslan inte handlade om Hammarby över huvud taget.
För en dryg månad sedan träffade jag Amin på Gamla Ullevi. Han var där för att hälsa på spelarna, prata med folk runt klubben och träffa supportrarna. Vi skakade hand, bytte några ord och sedan gick vi åt varsitt håll. Det var egentligen inget märkvärdigt möte, men när jag tänker tillbaka på det nu finns det en sak som fastnat. Det slog mig aldrig att jag några veckor senare skulle se honom i en Hammarbytröja. I mitt huvud var han fortfarande en av våra. Inte för att han fortfarande spelade i GAIS, den tiden var ju trots allt förbi, utan för att vissa spelare lämnar klubben utan att egentligen lämna den. De flyttar bara från omklädningsrummet till minnet.
När Amin lämnade för MLS tänkte jag aldrig att han en dag skulle vara tillbaka i Allsvenskan. Inte för att det hade varit omöjligt, utan för att jag aldrig ens behövde tänka den tanken. För mig hade han redan fått sitt avslut. Han kom till GAIS, blev en publikfavorit, stod i klacken när han var avstängd, var med och tog klubben ut i Europa och fick sedan den där utlandsflytten som han själv hade drömt om. Om någon om tio år hade frågat mig om Amin Boudri är jag ganska säker på att det är exakt den historien jag hade berättat. Den hade ett perfekt slut.
Jag tror att alla supportrar har sådana spelare. Spelare vars historia känns komplett. Man behöver inte fundera över vad som hände sedan, för berättelsen slutade precis där den skulle. Man tänker tillbaka på dem med ett leende. "Kommer du ihåg Boudri?" Och så följer alltid samma historia Den är färdig. Den behöver inte skrivas om.
Sedan började ryktena komma. Hammarby. Jag minns att jag direkt tänkte att det nog inte skulle bli något. Inte för att uppgifterna verkade osannolika, utan för att de inte passade in i bilden jag redan hade av honom. Sedan kom fler uppgifter. Och fler. Till slut blev det officiellt.
Det var då jag började inse varför det kändes så märkligt. Inte för att Amin gjorde fel. Inte för att Hammarby gjorde fel. Tvärtom. USA blev inte vad han hoppats på. Hammarby är en bra klubb. Han får komma hem till Stockholm. Det är ett beslut som är lätt att förstå. Ändå gick det inte ihop.
För mig var Amin fortfarande killen som lämnade Göteborg med en dröm uppfylld. Jag hade redan placerat honom där, i mitt huvud. Hans historia hade fått en plats bland alla andra historier man bär med sig som supporter. Inte för att de är sanna i varje detalj, utan för att de känns färdiga. Vi gör nog så med fler spelare än vi tror. Vi ger dem ett slut, stoppar undan berättelsen och tänker att dit kommer vi aldrig behöva återvända. Men några berättelser lämnar tydligen inte en ifred.
När Amin skrev på för Hammarby kändes det som att någon öppnade ett kapitel som jag redan hade stängt. Och i samma ögonblick förstördes det perfekta slut jag burit med mig ända sedan han satte sig på planet till Los Angeles. Det förändrade inte vad han gjort för GAIS. Men det förändrade något i hur jag kommer att minnas honom. Och kanske är det allra tråkigaste att jag nog aldrig kommer se Amin gå runt bland publiken på Gamla Ullevi igen och bara tänka: "Där går en av våra."
