Efter några veckor med VM-fotboll, Sveriges uttåg och ett Norge som hann ge sina supportrar hopp innan de gjorde en svensk VM 2018 och åkte ut mot England i kvartsfinalen, kunde man äntligen lägga landslagsfotbollen åt sidan och återgå till det som verkligen betyder något. GAIS.
Den allsvenska sommarledigheten är över och efter 1–1 borta mot BP var det äntligen dags att få se laget på Gamla Ullevi igen. Göteborg bjöd på 27 grader och stekande sol och redan före avspark var det svårt att avgöra om man längtade mest efter avspark eller efter att få ställa sig i skuggan.
Värmen till trots tog det inte många minuter innan man var inne i matchen. GAIS kom ut med ett intensivt presspel, men Elfsborg svarade med precis samma medicin. Tempot var högt, duellerna många och det svängde fram och tillbaka på ett sätt som gjorde att man undrade om det var värmen eller matchen som fick svetten att rinna. Det var en sådan där match där båda lagen hade perioder när det kändes som att ett mål låg i luften.
Att det ändå blev tre poäng var till stor del Mergim Krasniqis förtjänst. GP skrev att han storspelade. Aftonbladet kallade honom för en av Allsvenskans bästa målvakter. Det är svårt att invända mot något av det efter söndagens insats. Samtidigt slog det mig att vi kanske pratat lite för lite om honom den här säsongen. Med all rätt har fokus legat på Gustav Lundgrens hälsena, Kevin Holméns korsband, spelarna som lämnat och hur GAIS skulle hantera alla tapp. Under tiden har Krasniqi kommit tillbaka från sin egen skada och nästan lite i skymundan blivit en av de största anledningarna till att GAIS återigen känns betydligt stabilare.
Men när jag lämnade Gamla Ullevi var det faktiskt inte hans räddningar jag gick och tänkte på. Det var Myggan. Jonas "Myggan" Lindberg byttes in i den 86 minuten som anfallare. Fyra minuter senare kom en boll i djupled. Tio meter bort väntade ett friläge. Han tog sats. Sedan såg det ut som att han gjorde en blixtsnabb risk- och konsekvensanalys. "Nej."
Bollen fick rulla vidare till en Elfsborgsback som enkelt kunde ta hand om den. Fyra minuter på planen och redan slutkörd. Jag är ganska säker på att Myggan är den enda spelaren i GAIS som kommer undan med en sådan sekvens och ändå får ett helt Gamla Ullevi att dra på smilbanden. Kanske var det värmen. Kanske var det de 38 åren. Kanske var det bara en veteran som kom fram till att tio meter faktiskt inte var värda besväret.
Efter några veckor med VM-fotboll, världsstjärnor och fotboll på högsta möjliga nivå var man tillbaka på Gamla Ullevi. Där räckte det med att en 38-årig Myggan tackade nej till en tiometerslöpning för att man skulle bli påmind om vad Allsvenskan kan erbjuda som inte ens ett VM kan.
