23:e Juli 2026, en dag som för evigt kommer leva i ära.
Vart börjar man egentligen?
1990, ett år som har nästan blivit mytomspunnet inom Gaiskretsen. Varför då kanske ni undrar? Var det för att vi slutade 7:a i Allsvenskan? Nej. Handlar det om Magnus Gustafssons hattrick emot Öster? Skulle inte tro det. Det handlar om något helt annat, något ännu större.
Det var året GAIS gjorde resan till Sovjetunionen för att möta Torpedo Moskva i UEFA-cupens första omgång. Historier om denna resa har dragits om och om och om och om igen. Berättelser om hur soldaterna i tullen mutades med porrtidningar och cigaretter. Eller om hur det var att som västerlänning få gå på Röda Torget och uppleva kommunismens sista dagar. En personlig favorit innehåller en rysk soldat med en björn i en kätting som koppel, mer om det någon annan gång…..
Spola fram tiden 36 år. 36 år av ännu mer Gaisande, 36 år av tröst och förtvivlan. 3 dussin år av uppflyttningar, nerflyttningar, konkurshot, OÄNDLIGT antal spelare i svängdörrarna och ännu mer historier om en svunnen tid som kanske aldrig kommer tillbaks. 36 år senare är vi tillbaks på en plats många Gaisare bara kunde drömma om, kvalandes till en europeisk turnering. Kunde någon tro detta den 5:e december 2021 när vi precis hade åkt ur Superettan och skulle börja om i Division 1 södra? Ett väldigt enkelt svar, nej. Trodde någon detta när vi förlorade mot Torns IF den 20:e augusti 2022? Nej.
Men nu var dagen kommen. Den 23:e juli nådens år 2026. GAIS skulle för första gången på 36 år spela ute i Europa. Denna gång var det inget östeuropeiskt lag som stod för motståndet, till dom allra flestas förtret. Istället var det danska Nordsjælland som stod för motståndet. Sommarvärmen var intakt. Ullevis läktare började fyllas på och man kunde känna in i benmärgen att det var något speciellt som väntade, det här var ingen vanlig match. Vad väntade oss? Skulle vi ha någon chans mot denna talangfabrik ifrån Danmarks alldeles egna Lindome? Det skulle vi verkligen ha, med råge.
Stämningen är den bästa jag någonsin upplevt på en GAIS-match, tror dom allra flesta Gaisare kände likadant. Bästa tillgängliga laget på banan. Det var något man kommer berätta om för barn och barnbarn i framtiden, var så säker. Vi skiter i att analysera spelidé, assistyta 3, yttre korridorer och all annan jävla skit idag, detta är en hyllning till en sak, hela jävla GAIS-familjen. Det gör vi ihop just nu kommer skrivas in i historieböckerna. Detta var den största matchen dom allra flesta av oss upplevt, än så länge.
Att få se Matteo de Brienne, som är ifrån Kanada och tycker om motståndarnas mammor nakna i sängkammaren, trycka in en halvvolley snett utanför straffområdet helt otagbart för den danske målvakten, det är en känsla vi kan leva på igenom dom allra mörkaste stunderna vi kommer uppleva när vi vankar oss igenom den tillvaron som kallas livet. Livet är en jobbig period, men GAIS gör den mindre jobbig än vad den behöver vara.
Lika ont som det gör i allas våra hjärtan när vi förlorar, åker ur serier och blir utskrattade av resten av det här landet, lika len är själen när vi upplever denna framgång tillsammans, för vi gör allting tillsammans. Utan gemenskapen så går det inte, det vet vi alla om. Vi har en match kvar emot dansken, den kan sluta i total katastrof och uttåg, men sånt är livet. Förlorar vi, så gör vi det tillsammans.
Den 23:e Juli 2026 kommer jag bära med mig som en varm klapp på axeln när man tar spårvagnen hem en regnig natt i november efter att ha fått sitt hjärta krossat av den söta flickan man var kär i en gång.
Jag tror, att när vi går igenom tiden, att allt det bästa inte har hänt än.
